Halleluja! Åström mailar svar till mig

Efter att jag fått hans mailadress vid konserten provade jag att skicka iväg ett brev. Och han svarade! :)
Sedan blev det följande brevväxling:

"Hej! Du får en låt till sålänge. En annan cover på en av dina låtar. "Just another lovesong" är en av mina absoluta favoriter. Sedan när min egen demo är klar skickar jag skivan per post. Hoppas du har haft det bra i Spanien. MVH Frida"

"Hej Frida. Ursäkta att det tagit sån tid att svara. Har precis kommit hem från Spanien. Slitsamt men kul. Vilken fin version av Just another lovesong! Kul att höra en tjej sjunga den. Tack! Ser fram emot skivan. //Kristofer"


En kan tro att jag är uppe i varv nu...Woah!!!
Så jävla glad.



Dagens låt: Kristofer Åström - Never gonna get to you

Bäst ikväll: Danny

Lite otippat må jag säga, det var det. Men faktum är att lillgrabben som är sötare än en sockerpralin bokstavligen sjöng sig rakt in i mitt hjärta ikväll. Hans version av "Öppna din dörr" var bland det finaste jag hört sjungas på svenska, det var nästan så att jag ville gråta.
Kalla det larvigt, mainstream, töntigt eller vad fan som helst. Jag skiter i vilket, ikväll var Danny underbar för mig.

Markus var inte fy skam han heller som vanligt. Det var mjukt och sensuellt när han framförde "Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind". Var tvungen att sätta mig och spela den, det var längesen.

Idol är inte mitt favoritprogram, men då och då gnistrar det till i rutan. Och det är då jag inser varför jag tittar. Det berör mig.

Nattens tanke

Jag är fan skyldig mig själv att leva livet passionerat.
Brinn, hjärtat, brinn.

Skatjävlar, Ebay-fynd och en söt gubbe

Idag var det dags för jobb igen efter två dagars härliga ledighet. Men jag började ju inte förrän två så det var skönt att få sova länge. Jag väcktes dock halv nio av dörrklockan, men insåg att jag var lite för olämpligt klädd för att kunna springa och öppna så jag struntade i det. Det var ett paket som hade kommit, min custom made handväska med oldschool-motiv. Ända från USA kom den, och jag är väldigt nöjd med den trots att den känns lite hemmagjord. Den är trots allt snygg.

Senare på dagen när den riktiga posten kom fick jag hem nya auktionsfynd; en döläcker svart cardigan med old school-tryck (ja, jag är helt såld på det), två nitbälten och en ansiktsmask av den dyrare varianten.Nu är det bara att vänta på att resten av mina Ebay-fynd ska ramla in. :)

Så det blev att jag gick upp riktigt tidigt idag (ja, för mig är det tidigt) eftersom jag inte kunde somna efteråt. Kändes ganska onödigt att ligga och dra sig två timmar till när jag kunde hitta på något annat den tiden.
Jag åt frukost framför tv:n, som helt plötsligt blev stum. Detta ledde till att jag som vanligt sabbade kopplingen av kablar till boxen så att det inte gick att titta alls. Men videon funkade så jag såg klart på en film ("Smarta kvinnor med riktiga kurvor") som jag spelat in för ett tag sedan. Mycket bra.

Sedan lagade jag mat, två gånger eftersom jag var tvungen att både äta och ta med mig mat till jobbet. Det skulle bli baconmackor att ta med, så jag stekte ett paket bacon som jag ställde ut på bordet på baksidan för att svalna. En halvtimme senare ungefär när jag skulle ta in det var fatet tomt. Varenda bit var borta, bara pappret låg kvar. Slutsatsen som dras av detta är: man ska aldrig underskatta skator, de är minst lika tjuvaktiga som det sägs. Och i det här fallet börjar man dessutom fundera på vad det verkligen innebär att vara djurvän. Haha...to be continued.

Så det fick bli att köpa en macka i affären påväg till jobbet istället. Och det var rätt lugnt ikväll, inte mycket spring vilket var skönt. Och mot slutet av kvällen, vid halv tio, skulle jag ut och hjälpa min lilla favoritgubbe att komma i säng. Han är 95 år och mitt största fan.

Han firade sin födelsedag förra veckan, och då kände jag att jag ville ge honom något. Tidigare har vi pratat om vårt gemensamma intresse för musik (han har sjungit mycket i körer), och han har spelat upp upp ett band för mig en gång där han sjöng "Fattig bonddräng". Han hade en ren och klar röst trots sin höga ålder. Efter att jag berättat att jag också höll på med musik frågade han om jag kunde ta med något som han kunde få lyssna på. Jag hade lovat honom det länge, så nu när han fyllde kände jag att det var dags. Så jag spelade in mina bästa 20 låtar på ett band (både egna och covers), gjorde ett fint omslag till kassetten och gav den till honom.
Han blev väldigt glad när han fick min present, han tyckte det var stort att jag hade spelat in alla låtar bara för hans skull (just precis så var ju inte fallet, men han kunde gärna få tro det). "Tänk att en ung tjej har gjort det här för en gubbe", sa han till mig ikväll. Han sa också att det var den bästa av alla födelsedagspresenterna. Det hade jag märkt även om han inte sagt det, för mina arbetskamrater berättade att han spelat upp bandet för flera av dem och att han då varit så glad och stolt. Det kändes bra att få veta att presenten verkligen blev lyckad, att han verkligen uppskattade den. Det värmde något otroligt. Så lycklig man kan bli över att göra någon annan människa glad.
Jag vill att han ska leva för evigt. Det vet jag ju dock att han knappast kommer göra, men däremot vet jag att sålänge han lever och sålänge jag tar hand om honom kommer han vara min favoritgubbe. Och det kommer bli omöjligt för någon annan att ta hans plats.

När jag kom hem från jobbet var jag på gott humör, men kände mig ändå ganska trött, sliten och hungrig. Vad kan då vara bättre än att få sätta sig och äta smörgåstårta som mamma och pappa tagit hem från min mosters sambos födelsedagskalas. Underbart. Så nu är jag mätt, nöjd och glad. :)

Puss på er!

Dagens låt: Lifehouse - Sick cycle carousel

Soluppgång i Ekholmen kl 07.10

Fredag kväll: Whiskey, konsert och ett alldeles speciellt möte

Kvällen igår var fantastiskt trevlig, rolig och alldeles underbar.

Jag satte mig på tåget till Norrköping för att tillsammans med min nyfunna vän Erik gå till Club Mogwai på Hugos och se Britta Persson och Kristofer Åström spela live. Efter att vi mött upp på stationen gick vi och satte oss på Teaterbaren och drack vin. Ett mycket smakfullt inrett ställe som tyvärr spelade kass musik. Efter några timmars diskussion begav vi oss bort till Hugos. Då var klockan 22 och det var öppningsdags. Men eftersom spelningen inte började förrän vid midnatt satte vi oss ner, köpte vin och whiskey och pratade en stund. Jag som trodde att det var Kristofers spelning hade sett fram emot att se honom live första gången och då få höra alla dessa låtar som jag annars bara hört inspelade. Men det blev inte riktigt så eftersom det var Brittas spelning. Det gjorde mig lite mindre nöjd samtidigt som det gjorde Erik mer nöjd eftersom han är ett lika stort fan av henne som jag är av Kristofer. Trots det gillade jag verkligen spelningen, det var en trevlig atmosfär på stället och alla människor var glada. En rolig sak som jag minns är att en kille i publiken skrek rakt ut "Kristofer, du är så jävla snygg!" varpå Kristofer skrattade lite och svarade "Tack, detsamma".
En sådan klubb borde vi ha här i Linköping.

Erik är en person som tycker om att gå fram och prata med folk han inte träffat förut. Efter gårdagen kan jag konstatera att det är en mycket bra egenskap. Jag fick tack vare honom prata med flera trevliga människor som jag annars inte skulle ha gjort. Och det samtal som betydde mest för mig var det jag hade med Kristofer Åström själv.

Efter konserten började de spela dansmusik (dock av mycket bra kvalité, vi snackar inte fjortistechno här utan indie, ska, pop och rock) och folk började samlas på dansgolvet. Jag och Erik ställde oss i baren en stund. Rakt över mitt emot oss stod Britta och Kristofer i ett hörn och drack öl och pratade. Tidigare på kvällen hade Erik sagt till mig "Ikväll ska jag prata med Britta och du ska prata med Kristofer". Det tyckte jag lät som en väldigt bra idé. Men när Erik skulle gå iväg till dem vågade jag inte följa med så jag stod kvar och tittade lite blygt på dem. Tills jag bara kände "Nä, vafan, det är nu eller aldrig, jag vill verkligen göra det här och jag gör det nu". Så då gick jag bort till dem och hälsade och skålade med Kristofer.
"Jag bits inte", sa han. "Nä, jag vet", sa jag. "Ormar är lika rädda för oss som vi är för dem", sa han. Och så var isen bruten.
Sedan blev det som vi sagt, Erik pratade med Britta och jag hade ett väldigt givande samtal med Kristofer. Vi pratade om allt möjligt, om vanliga saker och om musik. Det kändes som att vi var på samma våglängd, för vi fick bra kontakt på den korta lilla stunden. Jag fick äntligen chansen att berätta för honom hur otroligt mycket han har betytt för mig inspirationsmässsigt som artist och låtskrivare och att jag brukar sitta och spela hans låtar hemma. Jag berättade också om den gången när jag såg honom på resecentrum i Norrköping och inte vågade gå fram och säga något. "Det skulle du ha vågat" sa han.

För dem som inte sett Kristofer i verkligheten eller ens vet hur han ser ut kommer här en liten beskrivning: Han är liten och smal, blek och bräcklig med vackra rena drag i ansiktet. Ögonen är ljust blå och blicken djup och genomträngande. Han är för kvällen klädd i jeans, skjorta och väst (mycket stiligt) och hans hår är ljust, halvlångt och lite slitet. Skägget är inte särskilt långt men välformat.
Han är ganska blyg och försynt men pratar ändå en hel del på sin fina norrländska. Hela intrycket av honom ger mig en känsla av att han är en svag, vacker och skör liten människa som man vill ta hand om och göra lycklig. Nu känner jag ju honom inte såpass mycket att jag vet huruvida han är lycklig eller ej, men det var den känslan jag fick. Jag blev helt betagen.

Vårt samtal varade inte särskilt länge, men det varade ändå betydligt längre än jag trott innan. Han var intresserad av att prata med mig som man pratar med vem som helst och det kändes fint och hedrande, trots att jag vet att han är en människa som alla andra. Jag beundrar hans ödmjukhet som artist och hans gränslösa kärlek till musik, den kärlek som gör att han tyvärr lever under knappa förhållanden eftersom han valt att viga sitt liv åt den.
"När man har inspirerat en människa, då har man lyckats" sa han.
Jag frågade om jag fick skicka min musik till honom och han svarade att det skulle vara intressant. Jag fick en mailadress som jag kan skicka till.
Han sa att det är många som skickar musik till honom men han försöker ändå ta sig tid till att lyssna på allting och svara på alla brev och mail han får. Han tycker det är väldigt roligt att lyssna trots att mycket av det han får inte är särskilt bra. Det är fint att han gör det, att han verkligen bryr sig om dem som lyssnar på honom.

Efter en stund skulle Britta och Kristofer ut och röka, så då stannade jag och Erik kvar i baren och väntade på dem. Efter en ganska lång stund tänkte vi att de säkert hade gått iväg någon annanstans, så Erik frågade en tjej i personalen som sa att de satt på uteserveringen. Trots att jag kände mig lite dum när vi gick ut dit så blev det så att vi gick ut till dem en stund och följde sedan med dem in i restaurangen, satte oss vid ett bord och fortsatte prata. Efter en ganska lång stund skulle Britta ut och röka igen och när hon dröjde gick Kristofer ut för att leta efter henne. Då bestämde vi oss för att det var dags att gå hem så vi gick ut och sa hejdå till de båda musikerna, tackade för kvällen. Sedan begav vi oss hem till Erik för att sova, och vi somnade ganska snart efter att vi lagt oss eftersom vi var så trötta.

Såhär, dagen efter, känner jag bara en stor lycka i bröstet. Det känns helt fantastiskt att jag gjorde något jag egentligen inte vågade göra och att det gav mig så mycket känslomässigt. Jag känner mig nästan som en ny människa.
Den där kvällen kommer jag aldrig att glömma.


Puss på er!

/Miss K, för dagen a.k.a. Whiskey girl


Dagens låt: Ben folds five - The luckiest

Dagens citat:

”Att vara musiker är som att vara med i Idol hela tiden” (Kristofer om hur det kan vara att ha scenskräck)
”Den mest beroendeframkallande drogen är - chips.” (Kristofer igen)

(Den här bilden är från en annan spelning. Jag hoppas kunna lägga upp en passande bild snart.)

Vintage och nytt till vintern

Idag fick jag hem mina två jackor, den ena äkta 60-tals vintage från USA (köpt på Ebay) och den andra helt ny från Queen of Darkness och Riotlab.
Båda är korta kappor med dubbelknäppning, stora knappar och stilrena slag. Vintagekappan är klarröd i lite twiggystil och den andra är svart med knappar och spännen i metall. Båda var (som ni säkert redan förstått) helt underbart snygga. Tillsammans med stuprörsjeans, pumps/vintagestövlar och min skotskrutiga halsduk blir det en stil som passar mig perfekt, traditional lady möter old school rock'n'roll ungefär. Yeah!


P.S. Och vad gäller Idol vill jag bara säga en sak: Markus is my man, oh...





Dagens låt: In Flames - Evil in a closet

Rosa party och kändismöte

Igår var det dags att ta bussen till Åtvidaberg och till Matildas rosa fest. Eller rättare sagt, temat var chockrosa och osmakligt.
Jag visste inte alls hur jag skulle kunna få till detta först eftersom ytterst få plagg i min garderob är rosa. Men med lite fantasi och kreativitet fixar man det mesta. Jag klippte sönder ett örngott som fick bli en underkjol och över den virade jag in mig i ett rosa tyg med prickar på. För att fästa ihop allting satte jag förutom säkerhetsnålar också fast mitt svartvita nitbälte som en extra piff. Pricken över i:et blev en rosa rosett i håret. Resultatet blev slutligen inte alls särskilt osmakligt utan riktigt lyckat, inte minst med tanke på att jag inte hade någonting alls innan.

Senare på busshållsplatsen på resecentrum hände en rolig grej. En stor gul dubbeldäckarbuss kör fram precis framför där jag står i min sockerpralin-outfit och väntar på bussen. Ut hoppar en kille och frågar mig vart Scandic Hotel ligger. Jag blir lite ställd och är inte helt säker på hur jag ska svara, men innan jag hinner säga så mycket kommer en annan kille fram som jag genast känner igen som Michael Nyqvist. Han frågar mig om jag vet om det finns någon taxistation i närheten. Jag svarar att det finns en lite längre bort, varpå han börjar småspringa åt det hållet. Efter en stund kommer den första killen (som också sprungit iväg) tillbaka med en kvinna som ska följa med i bussen och visa vägen till hotellet. Sedan kommer min buss så jag går på den och sätter mig. Kändes lite skumt att ha pratat med någon som man annars bara sett på tv. Tänkte att jag kunde sagt till honom att jag tycker han är en helt fantastisk skådis, men så gör man ju bara inte, det är oartigt. Var nog bra att jag lät bli (tanken på att säga det kom dock inte förrän efteråt).

Hursomhelst, sedan gick Nathalie på bussen och vi åkte tillsammans till Matilda. Det var en rolig tillställning, med en massa gott att äta och dricka och trevligt sällskap. Synd bara att det var några som inte kunde komma. De missade verkligen något.


Ajöken adjö



Dagens låt: Junip - The ghost of Tom Joad

Akusticera

Kom just på ett nytt ord.

Akusticera (eng. Acoustify) - Att ta en låt (med någorlunda hög puls) och spela den helt akustiskt med sänkt tempo. Lagom mycket så att texten fortfarande passar.
Artister som gjort som gjort sig kända genom att akusticera är t.ex. José González ( "Heartbeats" m.fl.), Anna Ternheim ("Shoreline"), Ryan Adams ("Wonderwall") och Hellsongs (bl.a. "Run to the hills")

Jag gillar att akusticera låtar, det är ett av mina favoritintressen när det gäller musiken. Bland annat har jag gjort "Snow" (Red Hot Chili Peppers), "Don't let the devil ruin it all" (Timo Räisänen) och "Heart in a cage" (Strokes). Jag blir helt till mig när jag hör en låt och tänker "den här skulle bli jättefin akustiskt". Om jag sedan lyckas med att göra den snyggt känns det underbart. Här är den fina texten till min nuvarande favorit av akusticerade låtar, "Such great heights" med Iron & Wine;


I am thinking it's a sign
that the freckles in our eyes are mirror images
and when we kiss they're perfectly aligned

And I have to speculate
that God himself did make
us into corresponding shapes
like puzzle pieces from the clay

It's true, it may seem like a stretch
but its thoughts like this that catch
my troubled head when you're away
When I am missing you to death

When you are out there on the road
for several weeks of shows
and when you scan the radio
I hope this song will guide you home

They will see us waving from such great heights
"Come down now", they'll say
But everything looks perfect from far away
"Come down now", but we'll stay

I tried my best to leave
this all on your machine
but the persistent beat it sounded thin
upon listening
and that frankly will not fly
you will hear the shrillest highs
and lowest lows with the windows down
When this is guiding you home

They will see us waving from such great heights,
"Come down now", they'll say
But everything looks perfect from far away
"Come down now", but we'll stay...



Godnatt

#2: Almost Famous

Filmen var bra, men inte så bra som jag trott innan. Jag kanske hade lite för höga förväntningar på den.
Sedan hade jag ju hört av diverse pojkar att den var fantastisk och detta utlåtande kan ha berott en hel del på Kate Hudsons skönhet.
Hur som helst, jag gillade musiken starkt och storyn var rätt originell. Så det blir ett bra betyg ändå.


Dagens låt: Aerosmith feat. Run DMC - Walk this way

#1: Garden State

Vad kan man säga om den filmen egentligen?
Jo, jag kom på mig själv med att känna att ögonen var lite våta, att jag var otroligt nära att brista ut i gråt. Av glädje.
Jag kan inte minnas när det hände senast. Om det någonsin har hänt.
Wow.


Dagens låt: Iron & Wine - Such great heights

Fotoknäppande, lånedvds och P3-slam

Den här dagen har jag spenderat med min lilla vän Robban a.k.a. Sockertuss. jag släpade med stackarn en sväng på stan och sedan gick vi en längs med ån. Vädret idag var helt underbart, 25 grader, klarblå himmel och strålande sol. Det här kändes som sommarens sista smak för mig.

Så med alla dessa solstrålar som mötte vatten och lövverk och himmel runt omkring mig var jag bara tvungen att ta lite bilder. Trots min väns små tendenser till rastlöshet.




Och eftersom denna vän är en hängiven samlare av dvd-filmer (läs; bra dvd-filmer) så passade jag på att låna hem några filmer. Det blev Big Fish, Closer, Almost Famous och Garden State. Alla fyra handlar enligt Robban om kärlek ur olika synvinklar, så jag kan knappt vänta med att få suga in dem. Yeah, imorn blir det filmtime.

Senare på kvällen när jag lagat mat (räkpasta med curry) råkade jag höra på radion att "Hellsongs" skulle vara med i Frank. Kul, tänkte jag eftersom jag precis blivit introducerad för gruppen. Det är ett gäng från Göteborg som gör akustiska covers på hårdrockslåtar av t.ex. Iron Maiden och Judas Priest. Rätt grymt.
Hursomhelst, i programmet utlyste de en tävling där man kunde vinna en signerad EP med gruppen. För att göra det skulle man svara på frågan som löd: Vad blir "Iron Maiden" på svenska och vad betyder begreppet?
Enkelt, tänkte jag och skrev in ett mail:

"Hej Frank!

Som stort fan av både hårdrock och akustisk musik vill jag sjukt gärna vinna Hellsongs skiva.
Mitt svar är Iron Maiden = Järnjungfru. Järnjungfrun var ett medeltida tortyrinstrument. En slags kista där locket och insidan var full av stora spikar som genomborrade offret när det stängdes in.

Frida i Linköping"

Och med detta brev vann jag tävlingen och fick mitt mail uppläst i radio (visserligen inte första gången, men nu var det ju ett vinnarmail). Yeah!!! Jag bara skrek rakt ut "Jag VANN!", haha... Helt sanslöst. Det var verkligen skoj. Så nu ser jag fram emot att få hem skivan :)


Puss och kram, kravbanan

Knark

Åh, fan, vad jag älskar Elliott Smith.
Det är hemskt att en av världens vackraste röster inte finns med oss längre. Rest in peace sweet.


Dagens låt: Elliott Smith - Between the bars

Ja tack

En bröstkorg med röda rosor, ja tack.
En knäskål med geléhallon, ja tack.
En hjärtkammare med mörka draperier, ja tack.

Bara en dag

Jag såg en helt fantastisk film idag, "Bara en dag" heter den (Before Sunset, 2004).
Filmen skildrar ett möte mellan två människor. Deras konversationer, deras infall, deras tankar och drömmar, deras livsöden. Och som hopplös romantiker blev jag naturligtvis helt kär i den här filmen. En film som är något så ovanligt som en kärleksfilm utan en enda riktig kärleksscen.

"Bara en dag" är en uppföljare till filmen "Bara en natt" (Before Sunrise) från 1995 och i den senare filmen visas korta klipp från den första. Och eftersom jag nu föll pladask för den här filmen måste jag naturligtvis se den som kom innan. Om jag kan få tag på den vill säga. Hoppas det. Och trots att jag inte har sett den första filmen så vågar jag säga att båda två är heta tips för den som benämner sig själv som romantiker.

Kommer Mr. Dave Grohl till Linköping?

Fann denna lilla notis i dagens tidning. Och efter att ha läst den börjar jag fundera. Kan det möjligtvis vara så att det nästintill otroliga händer: att Mr. Dave Grohl himself kommer och lirar på Platens den 31 oktober?
Holy mother of grus!!!!!!!!!!!! är allt jag kan säga. Hoppas hoppas hoppas att det är sant.

Oavsett vilket hoppas jag att jag får det stora nöjet att infinna mig där. Eller nä, jag MÅSTE bara gå. Ingen tvekan om det!
Måste bara hitta ett lämpligt sällskap först.

A demain folks

Gitarrporr, vilken egokick!

Idag var det en av de bästa dagarna på mycket länge. En riktig solskensdag.
Jag var hos Sanna i Malmslätt och lekte modell för henne. De som känner mig vet att jag älskar att bli plåtad, så den här dagen hade jag helt klart sett fram emot.
Jag tog en dusch, packade ner gitarren och tre fjärdedelar av min garberob och lackade naglarna röda. Sen var det bara att stuva in allt i bilen och åka iväg.

Fotograferingen varade i ungefär sex timmar, men det kändes som två. Det var riktigt kul att posera och efter ett tag kom jag in i det ordentligt. Det blev bara bättre och bättre.
Vi testade flera olika stilar, allt från lilla oskyldiga sjömansflickan till den lite mer avklädda rockbruden. Och bilderna blev fantastiskt fina, så fina att jag nästan tvivlade på att det var jag som var motivet. Men så var det ju, och det gav världens egokick. Jag ville bara studsa runt och hoppa och skrika. :P
Shit, såhär glad har jag inte varit på länge. Och alltihop för några små bilders skull. Men snyggt blev det. Eller hur?

Det syns tyvärr riktigt dåligt här hur bilderna blev, men håll utkik på Sannas Deviant art-sida (http://sannaskerden.deviantart.com/) så kommer det kanske upp några bilder där snart.

Cheers



Dagens låt: Nerina Pallot - Mr King

Inspelning och tonårsdrömmar

Eftersom min bror envisats med att jag måste ha alla låtarna till demon inspelade så att jag kan skicka dem till honom så gjorde jag ett envist försök att spela in "A million reasons" idag. Och det gick bättre än förväntat (alltså, det gick igenom överhuvudtaget, yes). Så nu ska jag skicka den till brorsan och se vad han säger.

Vädret idag var kanske inte det mest tilltalande, så efter att ha kommit hem från jobbet har jag suttit inne hela dagen. Sedan jag har laddat ner DivX upptäckte jag att jag hade några filmer på datorn som jag laddat ner för längesen som jag kan se på nu. Jag satte igång "Fjorton suger" men tyvärr blev bilden helt knasig så man såg knappt någonting. Därför hyrde jag den istället på SF Anytime för 29 kronor.
Det var en bra film, stark och verklighetstrogen. Skådespelarna är alla okända men såpass bra att åtminstone inte jag själv tänkte på att de spelade. Det måste ju vara ett bra betyg.
Efteråt önskade jag att jag hade varit 14 år, lika vacker som tjejen i filmen och dessutom med en söt 17-årig skatare som beundrare. Det var en fin liten kärlekshistoria som trots det ganska väntade slutet inte kändes särskilt klyschig. Man tänkte bara att "såhär är det ju".

Se den.

Dagens låt: Laurel music - Dreams and lies

Nattsudd

Ska strax stänga ner datorn för natten, skulle bara se om Band of horses skiva finns att köpa på Cdon. Och det gör den :) Den måste inhandlas innan årets slut.
Men när jag läste sidkolumnen som lyder "Kunder som har köpt denna titel har även köpt:" blev jag lite förvånad. Jag fann nämligen en skiva med Darin. DARIN! Vilket skämt.

En knubbsäl som spelar fotboll

ser ni här:

http://SannaSkerden.bilddagboken.se/index.phpmain=
L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTg5MTA2MTkmdD0xMTUyOTE0NDAxJmN1cnJpbWc9Mw==

Gårdagens låt: Judas Priest - Breaking the law

Manic sunday

Jag tycker egentligen inte om söndagar. Inte när de är som den här.
Man sover visserligen länge, det är skönt, men sedan när man ska ta sig för något att göra brukar det bli att man städar eller gör något annat trist.
Sedan är det pepparrotskött till söndagsmiddag, en rätt som är ganska meningslös. Köttet ska kokas i flera timmar och sedan när det är färdigt blir det inte ens särskilt gott. Bara tråkigt.

Och så har det störtregnat i flera timmar idag, riktigt rugg-väder alltså. Inte konstigt att man inte är på sitt bästa humör. Men, som Roland säger: "Efter regn kommer solsken". En dag som denna får man hålla fast vid det.


Arrividerci


Dagens låt: Band of horses - St. Augustine

Singer songwriter girl

Idag efter jobbet sprang jag på stan och inhandlade diverse förnödenheter. Mycket pengar gick det åt men nu klarar jag mig nog ett tag.
Och så fick jag äntligen hämta ut mina paket med kläder. Det ena från Stockholm och Caliroots och det andra från Philadelphia och Sailor Jerry (som fastnat i tullen, merde!) .
Båda paketen innehöll otroligt snygga kläder (totalt 6 t-shirts och 2 linnen) som jag knappt kan vänta på att få ta på mig. Men eftersom de är lite speciella (en t-shirt är ju till och med limited edition artist series) så är jag väldigt rädd om dem. Kommer nog inte gå och hänga i dem hemma alltså. Måste nog börja äta försiktigare när jag har dem på mig också, jag spiller ju så förbannat annars.

Jag fick en låt skriven till mig. Det var rörande och väldigt roligt att få höra något som någon skrivit till en. Det brukar ju alltid vara jag som skriver låtar åt andra annars.
Hur som helst, här är länken:

http://svansbo.se/musik/Singer_songwriter_girl.mp3

och texten;

Listen up little friend
You're way better than you pretend
You play your guitar and sing about love
Dreaming of happiness on pink clouds above

Longing for someone to open your heart
To fill you with laughter and take you apart
Sing your songs proud and strong
and lots of pop kids will sing along

Singer songwriter girl
Listen, I'll tell you a secret....

Just keep on singing of what's in your heart
Inspiration and love turns to art
Be proud of yourself and what you are
You are a very special person, you are a star

Singer songwriter girl
You can rule the world


Tack så mycket för den lilla melodin.


Peace out folks

Bakdag

Idag bakade jag så att vi skulle ha lite trevligt fika att ha i frysen. Dessutom är bakning ett ganska trevligt tidsfördriv.

Men innan jag började med det kollade jag posten. Fann ett brev från Skatteverket där det gick att läsa att jag just nu är skyldig den svenska staten en krona. EN enda krona! Hur tusan kan det komma sig? Det är en gåta.

Bakningen gick rätt så bra. Havreflarnen blev goda och såg ut som havreflarn brukar (undrar om det är möjligt att misslyckas med just havreflarn). Mina brownies med jordnötter i blev både goda och inte minst snygga. Det är något man inte kan säga om kokostopparna, smeten blev liksom för lös och rann ut. Men de smakade lika gott för det. Tack grus.

Ajöss

P.S. Grattis på 19-årsdagen, gumman! Vet att du säkert inte läser det här, men jag är ledsen att jag glömde. Puss

Edelweiss

Gick upp kvart i sex i morse och jobbade mellan sju och elva. Det var en skön arbetsdag som var mindre ansträngande än vanligt. Skönt att det är så ibland också. Annars skulle jag inte stå ut.

Väl hemma hamnade jag i soffan och somnade till ljudet av regn utanför.
Regn är vackert och mysigt sålänge man får vara inomhus och lyssna på ljudet och känna doften genom fönstret. Eller förresten, det är vackert och mysigt när man är mitt i det också, bara man inte är ensam.

I Posten idag kom avin om att mina kläder från sailorjerry.com har kommit. Underbart! Om det inte vore för detta faktum att jag som svensk måste betala 159 kronor i tullavgift, 372 kronor i moms och 100 kronor i speditionsavgift för att få ut paketet :( Det suger *****. Som om jag inte redan betalat en mindre förmögenhet för varorna och frakten. Men men, det löser sig. Snygga grejer är det i alla fall. Om jag sedan behöver dem är en hel annan fråga.

En tanke slog mig idag. Jag har tänkt lite på hur vissa dofter kan framkalla starka minnesbilder och ibland rentav symbolisera perioder av ens liv. Som den där parfymen jag jämt hade på mig för några år sedan, den påminner om hur jag hade det då. Eller hårsprayen som får mig att tänka på hur vi gjorde oss i ordning för en utekväll på stan när vi var i Prag. Eller den där herrdoften som alltid tar mig tillbaka till den där kvällen när vi låg sked i en blå soffa.
Dofter är nog det som framkallar starkast minnen hos mig. Starkare än musik, starkare än filmer, starkare än fotografier.
Tur att jag inte har så många hemska minnen.

Senare på kvällen följde jag med päronen ut på en löprunda. Femman gick segt idag trots att Nazareth bland andra gjorde sitt bästa för att peppa mig. Jag riktigt kände hur det sved till i extrahullet av allt gott som jag stoppat i mig de senaste veckorna (utan att träna). Nu är det ju inte så att jag tränar för att få bort det där extrahullet, det får gärna vara kvar. Men man känner ju vart det tar när man anstränger sig. Eller så är det bara en inbillning baserad på en förhoppning.


Dagen till ära, dagens låt: Håkan Hellström - Försent för Edelweiss



Do svidanija folks

Helgen - Aurora, Hellzbellz och Brokeback mountain

Kvällen den 18:e augusti hade jag egentligen bara tänkt vara hemma, men så sa mamma att bror min skulle spela på Nykvarnsfestivalen (med sitt metalband Breakpoint Down) så jag bestämde mig för att följa med. När jag senare också fick höra att päronen hade tänkt äta ute på stan innan så kunde jag ju bara inte tacka nej. För hur lite jag än gillar att umgås med de där två skrumpna människorna så är faktum att vi äter ute på stan med familjen i snitt i en gång vartannat år. Så jag gick med på att ta en cykeltur till stan med de där två.
Det blev libanesiskt på Plaza, och det var helt okej. Sedan cyklade vi neråt stan till festivalområdet. Kändes helskumt att gå in där efter sina föräldrar när hela området var överbefolkat av ungdomar i åldrarna 14-18 år. Men jag är inte så känslig av mig längre så jag skämdes inte nåt värst. Värre har man ju varit med om.

Spelningen var riktigt bra, tror att jag numera kan räkna mig själv till skaran av deras fans. Storebror drog så underbara gitarrsolon att man inte kunde göra annat än att digga. Way to go, brother! Jag är en stolt lillasyster.

När spelningen var slut skulle päronen cykla hem igen, men jag hade andra planer. Jag begav mig istället hem till en någorlunda nyfunnen vän där det dracks Aurora och konverserades om livet. Senare vid 23-tiden begav vi oss ner till festivalområdet igen där Hardcore Superstar höll låda så det stod härliga till. Så stod vi där och lyssnade ett tag och kände oss som två pensionärer bland alla små fjortispopkids. Men det var trevligt. Bra musik och fin utsikt är en bra kombination. :)
Vi hörde inte på hela konserten (eftersom mitt sällskap sjunger i ett metalband och föredrar lite hårdare tongångar) utan gick tillbaka till lägenheten igen efter att ha lyssnat i dryga halvtimmen. Där drack vi upp vinet som var kvar i flaskan och konverserade lite till tills det var dags för mig att cykla hemåt.
Sammanfattningsvis en riktigt trevlig kväll.

Och igår kväll var det också hemskt trevligt (det ordet börjar smaka surt i munnen nu som mycket som jag missbrukar det). Jag satt hemma hos min käraste vän och sockertuss Robban och hade lite mini-filmmaraton. Mellan sju och halv fyra åt vi mängder av chips, dip och godis ("Så att vi kan bli ännu fetare än vad vi redan är", som Robban sa, haha) till Wedding Crashers, Crash och Brokeback mountain. Den senare hade jag redan sett en gång hos Robban men det var i ett mindre nyktert tillstånd varför jag väldigt gärna ville se den igen. Och den var bättre den här gången eftersom jag var lite mer vaken.
Grabben grät på slutet den här gången också (inte undra på, det är ju fruktansvärt sorgligt). Hihi, riktiga killar är killar som kan gråta, eller hur Rob?
De andra två filmerna var också bra, särskilt Crash eftersom jag tycker om gripande draman. Filmer ska kännas och brännas när man ser dem, då är de som bäst.

Idag gick jag upp halv tolv, åt lite "frukost" och sedan har jag suttit vid datorn i stort sett hela dagen (runt sju timmar skulle jag gissa, det är rekord). Så nu är jag ganska trött på den här burken. Men innan jag går ska jag blogga klart, och det ska jag göra med att visa gårdagens inköp: http://caliroots.com/system/search/product.asp?id=5308. Nice, huh?

Tack och adjö, Nisses päronpö

Brännmärkt för livet

Torsdagen den 3:e augusti var en riktigt speciell dag. Så speciell att jag nog aldrig kommer att glömma den.

Det var dagen då jag åkte till Norrköping för att tatuera mig för första gången. Jag hade varit inne på Lucky 7 några veckor tidigare och pratat med Martin, killen som skulle rita och sedan tatuera in konstverket. Att det blev just Lucky 7 och inte Viking här i Linköping berodde på att jag visste att de kunde det här med old school, för det hade jag sett på Tatueringsmässan som vi var på tidigare i våras. Dessutom verkade personalen väldigt trevlig.
När vi kommit överens om på ett ungefär vad jag skulle ha var det bara att boka en tid och sedan gå hem och vänta. Och det kändes nervöst. Skulle det göra så sjukt ont som jag trodde? Skulle jag ångra mig direkt efteråt? Vad skulle mamma och pappa säga (haha)? Frågorna var många.

Men till sist var det äntligen dags. På tåget upp var jag väldigt spänd och så höll jag på att bli lite sen till studion eftersom det var kö till toaletten på resecentrum (man blir ju lätt lite kissnödig när man är nervös).
Framför mig i kön stod en kille som såg lite bekant ut. Han var ungefär lika lång som mig, var klädd i jeans och jeansjacka och hade en gitarr i ett hardcase på axeln. Jag tyckte han liknade en kille som jag chattat lite med, men jag var inte säker på att det var han så jag tänkte inte mer på det. Sedan när jag gick ut ur stationsbyggnaden såg jag att han mötte upp en tjej. Och det var då polletten trillade ner som man säger. Tjejen kände jag igen som Britta Persson, Kristofer Åströms körtjej. Och då förstod jag ju att det var Kristofer själv som var killen i toalettkön. Jag visste om att de skulle spela i Norrköping samma kväll, men ändå kopplade jag inte riktigt att den var han. Eftersom jag är en stor beundrare av honom tänkte jag för ett slag att jag skulle gå fram till honom och berätta vilken enorm inspiration han gett mig genom sin musik. Men när de var två så kändes det lite läskigare att gå fram, plus att jag kände att han nog helst inte ville bli igenkänd. Så jag lät bli. Vilket jag har grämt mig lite åt nu i efterhand, för det är ju inte varje dag man får chansen att prata med en av sina stora förebilder. Men jag hade kanske ändå bara gjort bort mig, haha…

Sedan var det i alla fall dags att gå med snabba steg/småspringa bort till studion. Den här dagen regnade det också så det blev lite extra besvärligt att springa med paraply och allt. Men till sist kom jag ändå fram till studion, uppstressad och hypernervös över vad som komma skulle. Direkt när jag klev in så såg jag Martin stå vid disken. ”Är det du som är du?” sa han och jag svarade ”Ja, jag tror det”. Då sa han ”Det är jag som är jag också”. ”Vad bra”, svarade jag. Haha, det är kul med folk som har glimten i ögat. Särskilt i en sån här situation. Det får en genast att bli lite lugnare. Men ändå kändes det lite mysko.

När jag var på Lucky 7 första gången berättade jag att jag ville ha en traditionell dolk med diverse symboler med i bilden. Men eftersom Martin inte skrev upp vilka symboler jag ville ha med så hade de inte kommit med på bilden han hade ritat åt mig. Trots det var det ändå en väldigt fin bild, för på den hade dolken fått vingar också vilket jag inte hade sagt något om innan. Men det var så snyggt att jag behöll dem. Fast bilden blev han tvungen att rita om helt eftersom jag förutom att öka upp storleken något också ville ha med en dödskalle och ett hjärta som symboler. Så jag fick sätta mig i stolen på hans rum och vänta snällt. Det tog ganska lång tid, 15-20 minuter (det är länge när man är nervös). Sedan när jag fått se bilden och godkänt den printade han ut konturerna så att vi skulle kunna kolla att placeringen blev bra. När malltrycket satt bra på huden var det bara att lägga sig på britsen och låta sig brännmärkas.

”Hur är pulsen?” sa han. ”Den är nog ganska hög”, svarade jag där jag låg och kände mig minst sagt spänd. Martin skulle rita några små linjer först så att jag fick känna hur det kändes. När jag förstod hur det kändes jag genast mycket lugnare, det var inte alls så farligt som jag hade trott. Det var mer en svidande känsla än ren och skär smärta som jag först tänkt mig. Sedan låg jag där på britsen i drygt två timmar och trivdes riktigt bra med att ha både surrandet av nålen och ösig punk med Cocksparrers i öronen. Det kom förbi lite folk då och då och tittade och pratade lite och det var riktigt trevligt. Adrenalinkicken satte väl igång efter ett tag också, det blev nästan så att jag glömde vad han höll på med.

Eftersom jag kommit in vid fyra och studion stängde vid sex så var det till sist bara jag och Martin kvar i lokalen. Så han kunde göra färdigt sitt konstverk i lugn och ro. Och förutom att han kunde sin sak var han noggrann, det var jag väldigt nöjd med. Hans son och flickvän undrade nog varför han inte kom hem från jobbet i tid, haha… Men jag var glad som en lärka trots att jag blev utskickad i hällregnet.

Den dagen var inte sista gången jag besökte studion, för jag har redan planerat flera tatueringar. Det är nog som de säger. Har man provat det en gång är man fast.

Garderobsröjning

Den här bilden säger väl i stort sett allt om mina klädvanor. Om jag bara fick ha på mig varje plagg en gång så skulle det ändå gå veckor innan det blev tomt. Men skitsamma, shopping är ju min hobby. Vad ska man annars göra?

Vulgo-dag

Vissa dagar är man bara helt urflippad, pervers och nästan vulgär.
Jag brukar säga att jag har en vulgo-dag för att ursäkta mitt ohyfsade beteende och mina olämpliga kommentarer. Hahaha, herregrus, så kul man kan ha... :P

Partners in crime: Gulltussen och Tussgussen

Så här stod det på ett kort som jag fick av Gulltussen i lördags. I texten finns bland annat några citat av mig, till exempel två raggningsrepliker som kan klassas som hyfsat olämpliga. Behöver nog inte tillägga att jag aldrig har använt mig av dem.
Där finns också en groda som jag råkade slänga ur mig under den senaste bildlektionen. Hursomhelst, tack gumman, det var fint.


- Ska vi ghitta, gussen?
- Let’s go Guss-Tuss, TussGussen!!
- Du vet hur man vädrar en grekisk-ortodox kyrka?
- Ditt AS!
- Man klickar på ikonerna så öppnas fönstren.
- Måste du märka ord hela tiden?
- Det heter ”märka ord”!
- Dansa inte tango min vän!
- Jag har så ont i mitt sår!
- Var?
- Ja, troligtvis.
- Ack, ack din jädrans klantskalle!
- Fy!
- Du sa att du köpt en cremefärgad klänning, men den är ju blå?!
- BLÅBÄRSKRÄM.
- Varför tror du inte att du brutit benet?
- För det värker oavbrutet!
- Får jag slicka på din klubba?
- Ja, gärna!
- Jag gillar inte att folk pussar på mig. Fan, jag kan ju inte ens få den att stå upp…
- Absolut är fina saker, fast jag vet inte riktigt.
- Det kan ju bero på såklart.
- Jag såg en kråka idag med sjutton ben.
- Var landningsbanan för kort?
- Nej, den var på annan ort!
- Vad häftig du är.
- Knappast, sluta att kalla mig käftig!
- Äh, håll igen truten din bajsare.
- Förresten, vill du följa med mig hem och fickparkera?
- Jag har ju i och för sig körkort.
- Trevligt! Min ficka är ju stor och rymlig, tro inget annat.
- Nej fan, jag gasar ju med hummer, inte räka!
- Ska vi gå och käka?
- Yeah, sure!
- Vill du smaka på min?
- Nej för sjutton benlarver!
- Ska vi hänka?
- Nej, jag är vuxen nu, 20 bast!
- Kyss…



Dagens låt: Bell X1 - Eve, the apple of my eye

20 år

Det blev en riktigt bra födelsedag till slut. Inget särskilt som hände på dagen, men på kvällen var det släktträff med god mat och tårta. Och presenterna var mer än vad jag hade förväntat mig, frågade mig nästan om jag behövde så mycket, haha. Men det var helt klart uppskattat allting.
Jag hade bara lite otur att fylla år mitt i slutspelet så ett tag var det hockeyn som var mest intressant för vissa familjemedlemmar. Men det är ju bara en gång om året så det kan man ju ta. Jag tittade inte på matchen men var med i vadet ändå och satsade på 1-0 till Frölunda. Ett tag såg det ut som att jag skulle vinna, men så kom två-noll-målet och det slutade med att ingen tog hem spelet. Fast det där kan man ju se positivt på om man tänker: otur i spel - tur i kärlek.
Sedan när det skulle tas kort så kunde jag inte hitta mammas kamera som jag lånat med mig till Prag. Jag letade verkligen desperat överallt och hittade den till sist i resväskan uppe på vinden. Vilken lättnad! Kändes lite retligt att min egna klantighet skulle förstöra min födelsedag. Men som tur var slapp jag ju det.
Nu är det sovdags.

Dagens låt: Counting Crows - Raining in Baltimore

Prag 2006

Egentligen orkar jag inte skriva så mycket om resan eftersom skolan tvingade oss att skriva dagbok varje dag. Det är trist att behöva skriva på beställning, så därför skrev jag inte varje dag. Trots det fick jag ändå med en del.
Det här är vad som hände på resan, dag för dag;

Fredagen den 24:e mars

Tåget till Arlanda gick från resecentrum strax efter 9 på morgonen. Egentligen skulle vi ha åkt strax efter elva men på grund av min enorma klantighet så blev det inte så. När vi fått reda på flygtiderna hade jag tagit på mig att boka tågbiljetter åt mig och sex andra klasskompisar. Två veckor innan vi skulle åka ringde flygbolaget och meddelade att flyget hem hade blivit inställt och att vi istället skulle få platser på ett senare flyg. Troligtvis var det på grund av att det bara var min klass som bokat biljetter till just den flygningen. Det var skittråkigt att behöva boka av biljetterna, särskilt eftersom det var Just nu-biljetter och vi pga det bara skulle få några tior tillbaka på varje biljett. Så jag skickade tillbaka returbiljetterna. Trodde jag...
Dagen innan skulle jag dubbelkolla att det var rätt biljetter jag hade hemma, och till min stora besvikelse visade det sig att jag hade skickat tillbaka fel biljetter. Det var alltså de avbokade biljetterna jag hade hemma. Hur lyckas man? Det är nog bara jag som skulle kunna göra en sån sak. Suck!
Så jag fick ta och ringa till SJ där killen på kundtjänst fick en svår uppgift att lösa. Till sist lyckades han ordna platser åt oss på ett tidigare tåg, och det var en otrolig lättnad. Annars hade det ju varit mitt fel att vi sju hade fått ställa in resan. Vilken pärs!
Så då kom vi iväg till Arlanda tillslut. På morgonen när vi åkte snöade det som bara den, och jag tyckte att det skulle bli skönt att lämna Sverige. Jag hoppades att våren hade kommit längre i Prag.
Vi fick ganska spridda platser i det splitternya dubbeldäckartåget. Otroligt snyggt och fräscht måste jag säga. Värt varenda spänn. En kul grej var att vi hade två (!) katter i våran lilla kupé som låg i sina burar och jamade tillvarandra hela vägen upp. Men det var mer roligt än irriterande.
När vi anlänt till Arlanda var det bara till att hitta på något de många timmarna vi hade kvar till incheckningen. Vi hämtade pengar, köpte batterier och åt på McDonald's.
Runt halv sex gick flyget, och det var kanonbra väder, sol och inte ett moln på himlen. Jag var lite rädd innan eftersom jag inte flugit på två år (sen förra skolresan till Barcelona), men allt gick bra. Jag fick bara lite ont i öronen vid några tillfällen.
Efter att ha landat på flygplatsen tog vi bussen in till stan. Därifrån tog vi tunnelbanan till hostelet. Det gick tyvärr inte helt som vi tänkt eftersom det då var fredag kväll och väldigt mycket folk i vagnarna. Så mycket att jag, Anna och Mange inte kom på utan blev kvar på perrongen. Som tur var gick det ett till tåg efter mindre än 10 minuter så allt löste sig.
Vi kom fram till hostelet vid ungefär halv tio, och började packa upp i vårt rum. Vårt lilla gäng på 7 personer hade fått ett tiobäddsrum med våningssängar. Därför kunde jag och två till få varsin egen våningssäng vilket var bekvämt. Den kvällen blev det ganska dramatiskt till en början eftersom Johanna blev jättedålig. Hon fick blodsockerfall eftersom hon inte ätit på för lång tid (hon är särskilt känslig för det och det har hänt henne tidigare). Hon kräktes och grät för att allt var så jävligt. Stackars lilla vännen, jag fick ta hand om henne så gott jag kunde. Som tur var gick det över, men ett tag trodde jag nästan att hon och jag skulle få ta planet hem nästa dag. Jag hade lovat henne att vi kunde göra det om det inte skulle bli bättre. Men hon fick tillbaka färgen i ansiktet efter ett tag och då gick vi och köpte mat till henne. Hon mådde lyckligtvis bra under resten av resan. Vissa i klassen gick ut redan första kvällen, men i vårt rum var vi så trötta att vi gick och lade oss.


Lördagen den 25:e mars

Vår första heldag i Prag började med frukost nere i matsalen. Sedan gick vi runt lite i staden och såg oss omkring. Vi tog en kort tur genom gamla stan och såg bl.a. den astronomiska klockan. Jag märkte direkt att vissa delar i arkitekturen verkligen tilltalade mig, jag älskar vapensköldar, gotiska former och helgonbilder, det är så snyggt!
Efter vår lilla promenad hade vi samling hela gruppen där några berättade om aktiviteter som vi kunde göra. Det fanns två klassiska konserter att se i konserthuset, Vivaldis "De fyra årstiderna" och Mozarts "Requiem". Mozart skulle vara på söndagen och Vivaldi på måndagen. Det var inget stort intresse för konserterna, men jag och några till ville gå. Därför bestämde vi att vi samma kväll skulle gå på svart teater, så att man skulle kunna få se både och. Svart teater är en tjeckisk form av teater som utspelar sig mot en svart bakgrund. Alla skådespelare och föremål på scenen är självlysande i olika färger vilket är väldigt effektfullt.
Under mötet bestämde vi också vilken stadsvandring vi skulle gå på, och den skulle vi ta på eftermiddagen samma dag. Eftersom vi fick lite fritid däremellan passade vi på att ta en sväng på stan. Vi fotade, shoppade och åt lunch på ett pizzaställe.
På eftermiddagen gick vi en stadsvandring med inriktning på arkitekturen i staden. Eftersom vi fått i uppgift på arkitekturkursen i skolan att teckna husen på resan så var det här ett bra tillfälle att lära sig något om dem. Guiden var duktig och berättade på ett intressant sätt om husen och katedralerna. Det regnade lite i början av vandringen men det slutade sedan, som tur var. Annars kunde det ha blivit som på rundturen i Barcelona, spöregn hela vägen. Men det slapp vi den här gången.
På kvällen var det dags att gå på teater, och föreställningen var väl inte toppen direkt men ändå intressant och annorlunda. Det var roliga effekter, t.ex. så regnade det från taket och ramlade ner stora mjuka bollar. Och vid ett tillfälle klädde skådespelarna ut sig till jättestora spindlar och kröp upp bland publiken och skrämde oss. Jag skrattade så jag fick kramp i magen, så roligt var det. Men lite läskigt på samma gång.

På vägen hem från teatern följde jag med Lee, Anna och Ida till en liten rökig pub i vårt område. Stället var helt okej förutom röken och jag provade Jägermeister för första gången. Gott.
Sedan gick vi tillbaka till hostelet och kollade om det fanns några nere i baren. Det var helt tomt förutom två amerikanska bröder som vi satte oss vid och började prata med. Vi satt där länge och hade riktigt trevligt. Det var roligt att få snacka amerikanska med riktiga amerikaner, haha :P Vi tänkte att vi skulle gå ut med dem kvällen därpå och stämde träff nere i matsalen vid frukosten. Men nästa dag dök de aldrig upp, jag tror nog att det berodde på intaget av alkohol kombinerat med att vi drog fram klockan en timme till sommartid. Det hade vi sagt till dem kvällen innan men det kom de säkert inte ihåg, haha.

Söndagen den 26:e mars

Det var planerat att vi skulle på en utflykt till Petrinberget, men eftersom det spöregnade så ställde vi in det och tog en fridag istället. Den spenderade vi på stan med shopping och god lunch på en italiensk restaurang.
På kvällen gick vi ut tillsammans, sex tjejer från klassen. Vi hittade ett ställe som var väldigt medeltida inuti, med stenväggar och valv. När vi gick in upptäckte vi att vi var de enda tjejerna bland 50-60 män (de flesta runt 30 år). Det rådde ingen brist på uppmärksamhet precis, men det var rätt trevligt ändå. Vi träffade ett gäng engelsmän som vi gick iväg med till ett annat ställe. Det var mer ett dansställe än en pub som vi först tänkt oss, och en strippa stod på en upphöjning och dansade. Trots det var det inte så otrevlig stämning, man kunde enkelt ignorera henne. Hon var lång och otroligt smal och det såg ganska dumt ut när hon stod där och dansade lite stelt. Efter en stund gick hon ner till baren, och då passade Lee och Ida på att ta hennes plats och shakade ass som bara den. Strippan stod nere i baren och blängde på dem, haha. Efter ett tag gick Lee och Ida till den andra upphöjningen bredvid och strippan ställde sig på sin plats igen. Det roliga var att det inte var svårt att se vilka som dansade bäst, Lee och Ida var så mycket grymmare!
Den kvällen beställde jag en whiskey (Jack Daniels var det jag fick), och jag kunde inte få i mig mer än halva trots att jag drack långsamt. Det är nog ganska så starkt det där ändå, haha. Lite är gott att dricka, men efter mycket blir jag sömnig och får en konstig känsla i ryggraden. Så måttligt med whiskey gäller hädanefter för min del.




Måndagen den 27:e mars

Den här dagen var det en bussutflykt som stod på programmet. Resmålet var Kutná Hora, en mindre stad belägen en och en halv timmes resa utanför stan. Vi hade bokat utflykten via Kilroy, så vi hade en egen buss till klassen vilket var skönt.
Efter frukosten gav vi oss iväg, och busschauffören släppte av oss på en smutsig parkering mitt ute i ingenstans kändes det som. Man undrade lite vart man hade hamnat, den första snöhögen på resan såg vi dock.
Vi började gå in mot stan och såg först inte en människa men efterhand blev det mer befolkat. Vi hamnade först på en sluttande gata omgiven av en mur över vilken man kunde se dalen nedanför med små åar som rann. Det var fin utsikt med berg och klar himmel och jag kände att det var ganska skönt att komma ut på landet litegrann. Den dagen hade vi också det bästa vädret på hela resan, med över 20 graders värme och sol vilket gjordes att alla gick omkring och bara trivdes i våren. Jag gick t.o.m. omkring i linne, så skönt var det.
När vi gått en bit neråt fick vi syn på en enorm katedral i gotisk stil (se bilden) som sträckte sig långt upp mot himlen. Det var verkligen en häftig syn att stå nere på marken och titta upp mot tornen. Tyvärr kunde vi inte gå in och titta inuti eftersom den var under restaurering. Men det var ändå en stor upplevelse.
Vi fortsatte vår vandring in mot stadskärnan och gick till en byggnad som kallas ”Italian Courthouse” (som såvitt jag förstår är en gammal domstolsbyggnad). Det var sagt att vi hade förhandsbokat besöket och därmed inte skulle behöva betala, men när vi skulle gå in blev det problem eftersom vi tydligen inte hade betalat. Därför skippade vi den turen och drog in till stan och lunchade istället. Senare fick vi reda på att vi skulle ha betalat på plats, men det gjorde inte så mycket.
Vi åt hyfsad mat på ett ställe där servitrisen knappt kunde ett enda ord engelska. Man tänker ju att om de är yngre så lär de kunna lite. Men vi fick svårt att förstå varandra. Till slut fick vi i alla fall både mat och glass för en billig penning.
Efter lunchen var det samling inför nästa utflyktsmål, benkapellet. Det är en gammal kyrka som invändigt är helt utsmyckad med skelettdelar från ungefär 40 000 (!) människor. De flesta hade dött i pesten, men det fanns även rester av dem som dött i olika slag. I kapellet kunde man bland annat beskåda en bägare, ett ankare, en vapensköld (se bilden) och en enorm ljuskrona, alla dessa bestående av enbart mänskliga ben. Det var en makaber syn samtidigt som jag imponerades över hur estetiskt man placerat benen och verkligen tänkt på hur formerna på t.ex. höftbenet ser ut och vad man kan tillverka av ett par såna.
Där nere i kyrkan tog vi också gruppbilden för resan.
Sammanfattat om benkapellet kan jag säga att det var den häftigaste och samtidigt mest makabra turistattraktion jag har besökt på en resa. Så det kändes stort.
Resten av eftermiddagen i Kutná Hora spenderade vi med att gå omkring och gick till ett snabbköp och köpte glass. Min isglass smälte ganska fort i värmen.
Vid fyra hoppade vi på bussen igen och åkte tillbaka till hostelet. Efter en kort shoppingrunda gjorde vi oss fina för att gå på konsert i det oerhört pampiga konserthuset. Jag och Matilda hade bestämt att vi skulle gå och se ”De fyra årstiderna” av Vivaldi, ett stycke som jag känner igen och tycker om delar av.
Vi fick plats uppe på läktaren i mitten så att vi kunde se orkestern rakt framför oss där nere på scenen. Efter ett tag kom de in på scenen, och de var färre än jag trodde, ungefär tio stycken. Men det lät ljuvligt ändå.
Först spelade de några stycken av en kompositör som jag inte känner igen. Det var fint men lite väl tråkigt att lyssna på i längden. Sedan kom det in en man på scenen med en barockfiol (tror jag), det var solisten. När han satt sig tillrätta började de spela ”Våren” och det lät väldigt bra. Sedan följde resten av årstiderna, den enda av dem som jag också kände igen var ”Vintern”. De som har hört det stycket vet att det kräver en otroligt snabb och skicklig solist. Mannen vi såg var verkligen det, jag har aldrig sett någon spela så. Man kunde trott att han var besatt av djävulen.
Eftersom vi sovit väldigt lite föregående natt var jag otroligt trött under hela konserten. Jag satt och ansträngde mig för att inte somna, och det var tråkigt eftersom jag verkligen gillade upplevelsen. Jag satt och kollade på klockan då och då, något som jag egentligen inte ville göra men jag var bara så otroligt trött och det var jobbigt att försöka hålla sig vaken. Men jag lyckades ändå med det hela tiden till skillnad från en tjej som satt nedanför oss som sov under nästan hela konserten. Någon gång i slutet vaknade hon upp och då var höjdpunkterna över. Hon fick nöja sig med ett stycke från ”Carmen” som avslutade det hela på ett vackert och storslaget sätt. Konserten var helt klart bland det bästa vi gjorde på resan.
Bilderna här nedan visar konserthuset utvändigt och så salen där konserten var.

När vi kom tillbaka till hostelet skulle största delen av gänget gå ut, men jag var dels för trött och så hade jag inte riktigt lust med det, så jag och Johanna stannade kvar på rummet. Efter ett tag gick vi ner i baren och kollade läget där. Det var inte så värst kul där, men vi tog ett glas vin och en cola och tittade på alla överförfriskade danskar som skrek och hade sig. Den här dagen hade en stor grupp danskar anlänt till hostelet, och det visade sig att de inte var särskilt skötsamma. Vi hade en grupp tjejer som grannar och de spelade hiphop och r’n’b på hög volym en stor del av tiden. Och de städade inte upp efter sig i köket heller utan lät skräpet ligga kvar lite överallt. Hostelet var på det hela taget väldigt rent och fint förutom det skräp som gästerna lämnade efter sig. Egentligen borde vi ha sett till att de där tjejerna inte fick tillbaka sin depositionsavgift men det blev aldrig av. Känns onödigt att gnälla sådär även fast man tycker att folk borde kunna städa upp efter sig.
Efter att ha suttit i baren ett tag kände vi oss trötta så vi gick upp och lade oss.

Tisdagen den 28:e mars

På morgonen samlades vi för att åka ut till Pragborgen, ett område som ligger högre upp än resten av staden där det finns borgar och katedraler.
Det ösregnade konstant hela dagen och vi gick och trängdes med våra paraplyer i den stora flocken av turister (och jag säger bara; italienare, italienare och åter italienare) vilket var lagom kul. Det enda positiva med att det regnade var att man kunde se gargoylerna (fula figurer som man gjorde till avbild av folk man ville förlöjliga och prydde katedraler med förr i tiden) i sin rätta skepnad, för i regnet ser det nämligen ut som att de dreglar ur sina öppna munnar. Försökte att fånga det på den här bilden men det gick väl sådär.
Vid ett tillfälle satte vi oss under ett valv och började skissa för första gången på hela resan. Vi hade fått i uppgift att teckna omgivningen ungefär en timme per dag i samband med att vi läser om arkitektur på bilden. Det gick väl sådär, och det berodde nog mest på vår lathet kombinerat med regnandet.
När vi satt och skissade regnade det ju, och efter en stund fick några av oss flytta på sig eftersom det droppade ner i skissböckerna. Så det var ingen som orkade sitta där en längre stund. Därmed hade jag gjort färdigt min första och enda skiss på resan.

Bilden längst ner föreställer det otroligt utsmyckade taket i ett rum som vi bara råkade hamna i. Såna pampiga saker måste ju naturligtvis dokumenteras.

Efter att ha besökt Pragborgen var det tänkt att vi återigen skulle försöka att bege oss till Petrinberget, men det var inte att tänka på eftersom det var så blött och kallt och man vara ville tillbaka till hostelet. Så några av oss tog tunnelbanan hem och köpte lite mat på hemvägen. Efter att ha vilat några timmar var det dags för utgång.

Vi hade fått höra att några av dem som var ute kvällen innan hade träffat några schweiziska killar, och Matilda skulle den här kvällen i stort sett på dejt med en av dem. Men det var sagt att han skulle ta med sig sina kompisar så då hängde vi också på för att se vilka de var. Det var fyra killar som bodde tillsammans p.g.a. att de alla utbildade sig på olika sätt inom militären. Vi gick först och letade efter något bra ställe att sitta på och stämningen var ganska pinsam, eftersom det är svårt att bara börja prata med folk sådär när man går i två olika kompisgäng. Vi hamnade till sist på ett Rockcafé, där jag naturligtvis stortrivdes och kände mig riktigt som hemma. Det var ganska lugnt och avslappnat där, med bra musik och gott vin som dessutom var väldigt billigt (15 kr för ett stort glas). Vi hade riktigt trevligt där allihop, och återigen var det kul att få träna sin engelska med några som kan det bra (alla killarna var flerspråkiga och hade inte svårt att prata för sig). Så det blev flera timmar av diskussioner om både det ena och det andra tills det var dags att dra sig hemåt. Jag, Anna och Johanna var tröttast av oss så vi bestämde oss för att gå hem medan de andra stannade kvar ett tag till. Två av killarna erbjöd sig att följa oss en bit och vi tackade ja. Först hade vi tänkt att de skulle följa oss till ett ställe vi kunde hitta hem ifrån men när vi kom dit så undrade de om vi ville att de följde oss ända hem. Så då blev det så. Det blev en trevlig promenad, och när vi skiljdes åt kändes det bra att ha haft en riktigt trevlig utekväll. Den kvällen tog det inte lång tid för mig att somna. Rödvin kan göra en riktigt sömnig.

Onsdagen den 29 mars

Den här dagen är jag osäker på vad vi egentligen gjorde, men jag har för mig att vi inte hade något särskilt planerat utan att det var fritt fram att göra vad man ville. Och vad gör en grupp tjejer i Prag en ledig dag? Intar butikerna naturligtvis. Vi drog på stan så länge vi orkade och sedan åkte vi tillbaka till hostelet och vilade upp oss ett tag.
Det blev rätt så mycket shopping på den här resan, och även om plånkan inte blev så glad så var det kul att gå runt och titta på allt möjligt som fanns. Jag hittade till exempel en servis som jag blev helt kär i. Den var schackrutig med gulddetaljer och kannan hade ett spetsigt lock. Om jag hade haft pengar till den, mer plats i resväskan och dessutom druckit kaffe eller te regelbundet hade jag inte tvekat på att slå till. Men just då var det roligt att bara få titta.
Resultatet av shoppingen i Prag blev två par skor (varav ett par till studenten), en kjol, två linnen, en t-shirt, två linnen, två paraplyer (för mindre än 15 kr st), två Emily-nyckelringar (fejk, men ändå), ett par trosor, ett par mysbyxor och en kalender med Mucha-motiv (Mucha är Prags mest kände konstnär som kännetecknas av sina naturtrogna reklambilder). Så det var väl inte så konstigt att jag fick sätta mig på väskan för att få ihop den :P Nästa gång tar jag med mig en större…
På eftermiddagen tog vi det rätt lugnt, jag skrev mina vykort och sedan begav vi oss ut på jakt efter en postlåda. Det var lättare sagt än gjort, folk förstod inte vad vi sa och när vi till sist hittade en postlåda kom vi på att vi sprungit förbi den ett par gånger. Det var iofs inte så svårt med tanke på att den var liten och satt upphängd på en vägg. Vilket påfund! Hmpf!
Det här var vår sista heldag och sista kväll i Prag så vi hade i förväg bokat en båttur på floden med middag och livejazz. Det var något som alla hade sett fram emot, så vi blev väldigt besvikna när vi fick beskedet att båtturen blev inställt p.g.a. högt vattenstånd. Men vi skulle ändå ut och äta hela gruppen och hamnade på en väldigt trevlig och mysig restaurang där vi åt gott och dessutom fick tillstånd av lärarna att dricka vad vi ville till maten. Så jag och två till beställde en flaska vin ihop, ett riktigt gott vin var det. Och så maten sen! Det var nog den godaste middagen jag ätit. Först åt jag grillad lax på en bädd av ricottafylld ravioli i tomatsås och efter det beställde jag ljuvlig chokladmousse med färsk frukt till dessert. Inte nog med det, deras vitlöksbröd gick inte heller av för hackor. Det blev en riktigt trevlig middag.
Efteråt var vi så mätta att vi gick tillbaka till hostelet och satt uppe och pratade ett tag. Tydligen hade det även det vita vinet en sövande effekt på mig så jag somnade ganska direkt efter att jag lagt mig i sängen.

Torsdagen den 30:e mars

Sista dagen på resan blev det också en hel del shopping, faktum är att vi en stor del av resan ägnade oss åt detta tidsfördriv. Men jag var inte den som hade tråkigt på grund av det, tvärtom. Det var bara när man började känna trycket under fötterna och träningsvärken i vristerna som det blev lite jobbigt.
Efter att ha gjort ett antal fynd begav vi oss tillbaka till hostelet för att packa ihop våra saker. Jag hade också hunnit inhandla en Koskenkorva med persikosmak och en Berentzen citronlikör som skulle få följa med mig hem. När det är så billigt är det svårt att låta bli.
Att få ihop väskan var som sagt inte lätt, och det slutade med att jag fick lämpa över lite i kompisars väskor. De var smarta nog att dels inte handla så mycket och dels ha med sig en större väska. Trots att min väska var bland de minsta storleksmässigt så vägde den mest av allas vid incheckningen: 19.3 kilo av det maximalt tillåtna 20. Men jag skämdes inte, jag visste nånstans att de där två flaskorna vägde en del.

I taxfreen hade jag tänkt att jag skulle köpa nån slags parfym, och jag blev helt kär i en liten samlingslåda från Gaultier som jag nästan hade kunnat köpa utan att ha luktat på nån av parfymerna överhuvudtaget av den anledningen att allt såg så otroligt snyggt ut. Nu hade jag luktat på dem innan så jag visste att de var användbara. Lite löjligt är det, men här kommer en bild på mitt lilla fynd.

Flygresan var rätt okej, förutom landningen då jag fick ont i öronen under en ganska lång tid (kändes det som i alla fall). Jag hade älskat att flyga om det inte vore för mina problem med öronen. Nu var det så att jag satt och stressade upp mig eftersom jag inte visste om det skulle komma att göra mer ont innan vi kom ner helt. Därför blev det en lättnad att landa. Och det gjorde vi över ett Stockholm som var helt mörkt förutom alla tusen lampor som vi kunde se under oss. Det var fint.
Sedan blev jag och Johanna hämtade i bil av hennes mamma och styvpappa. Det var riktigt skönt att få sätta sig i en bil och åka från Arlanda ända hem till dörren. Den kvällen var det inga problem med att sova, så trött som man var både efter dagen som varit och efter hela resan.

Till dig

Eftersom du skrev en fin blogg till mig, ska jag också blogga lite till dig :P
Ja, vad kan man säga mer än varsågod och tack på samma gång (om det går). Den här eftermiddagen och kvällen var ett helvete för mig, men du lyckades ändå som vanligt få mig på bättre humör. Det är du bäst på! Tack som attans ;)

De två senaste dygnens fyra äckligaste ögonblick (varav ett av dem lyckligtvis inte är självupplevt), eller "Jag äter för %&¤# inte sugkoppar!!!"

1. Igår morse när jag satte mig på bussen råkade jag hamna bakom någon som stank ruttet på ett äckligt sött och kväljande sätt. Jag kunde nästan inte andas eftersom denna persons kroppsodör trängde in i näsan på mig och fick mig att vilja spy. Som tur var kunde jag snabbt byta plats, men trots det tog det ett bra tag innan den där lukten försvann från min näsa. Euh!

2. På kvällen igår upptäckte mamma en stor spindel som satt på väggen i vardagsrummet. Den var inte direkt liten, och jag överdriven inte när jag säger att jag har aldrig sett en större spindel i hela mitt liv om man inte räknar den där fågelspindeln jag motvilligt klappade på en gång när jag var yngre. Som tur var har pappa ingen större spindelskräck utan mosade det stackars djuret med hushållspapper vilket gav en fin liten fläck på väggen. Jag däremot sprang iväg (dock efter att dokumenterat händelsen genom ett foto). Hoppas jag inte hittar nån av liknande storlek i mitt tak snart...

3. Johanna berättade att när hon skulle ta bussen hem igår upptäckte hon något vidrigt. I ett hörn av en busskur hade någon satt sig och lagt en äcklig liten hög. Jag försökte övertyga henne om att det måste ha varit en hund, men hon var bombsäker på att det kom från en homo sapiens. Isch! är allt jag kan säga. Tur att jag inte var där.

4. I matsalen idag serverades det fiskgratäng, och det såg gott ut. Så jag tog några potatisar och slängde på lite gratäng. Då såg jag att jag hade något konstigt och knöggligt på tallriken. Vid en närmare titt insåg jag att det var en bit bläckfisk med sugkoppar på. Snabbt la jag tillbaka den i pytsen, och konstaterade att därmed var min matlust som bortblåst. Det fick bli en dubbelmacka med skagenröra istället, som intogs när jag så småningom fått tillbaka matlusten.

Ensamhet.

Jag är så rädd för att bli ensam. Att folk ska tröttna på mig och mitt pladder och bara sluta vilja träffa mig. Jag känner mig så osäker på om folk vill träffa mig eller inte. Borde inte lita på folk, inte så snabbt som jag har gjort förut. Sedan vet man plötsligt inte vart man har dem. Vän eller inte? Det är svårt att veta. Det känns märkligt, det gör det. Att man kanske måste försöka undvika de som har svikit en när man ser dem på stan.
Och jag undrar om det är mig eller dem det har varit fel på. Humöret avgör i vilken vågskål tyngden ligger.
Varför uppskattar man inte mig som person? Är jag inte värd det?

En bra dag

Ni två, ni är så himla bra. Ja, just ni två.

Tack grus för det :)

Real Advertisements

1. Illiterate? Write today for free help.
2. Auto Repair Service. Free pick-up and delivery. Try us once, you'll never go anywhere again.
3. Our experienced mom will care for your child. Fenced yard, meals and smacks included.
4. Dog for sale: eats anything and is fond of children.
5. Man wanted to work in dynamite factory. Must be willing to travel.
6. 3-year-old teacher needed for pre-school. Experience preferred.
7. Mixing bowl set designed to please a cook with round bottom for efficient beating.
8. Dinner special - Turkey $2.35; Chicken or beef $2.25; Children $2.00.

Skjorta och slips

I eftermiddags hade jag turen att höra att en klasskompis skulle till Myrorna, så jag hängde på. Inte ofta man kan få sällskap dit annars.
Tänkte att jag skulle titta om de hade några cardigans i samma stil som min blåa, men det fanns inget sånt alls. Myrorna här håller tyvärr ganska låg klass på sitt utbud. Skulle därför gärna bege mig till second hand-affärerna i Stockholm. Där kan de det här med good vintage vad jag har förstått.

Efter lite letande gjorde jag ändå två fynd, en skotskrutig halsduk och en röd paisleymönstrad slips för 15 kronor styck. Halsduken kommer passa fint till min mörkgröna kappa och slipsen ska vara till en skjorta från Cheap Monday som jag beställde när jag kom hem. Detaljer är också roliga att shoppa. :)

Fuck fucking fuck

Det finns tre saker som tynger mig ikväll:

1. Armen
2. Sveket
3. Avundsjukan

På min hemliga lista finns det fyra.

Vilken pärs!

Igår kväll blev det lite dramatiskt. Jag hade jobbat till tio och skulle sedan in till stan för att träffa Johanna och det gamla vanliga grabbgänget. Hade stressat som bara den för att hinna med bussen men som vanligt fick jag springa.
På vägen till busshållsplatsen halkade jag på en isfläck och ramlade på rumpan rätt ner i gatan. Först kände jag bara smärtan i rumpan och låg en stund innan jag kunde resa mig upp (tur att det inte kom någon bil just då). Vad jag inte tänkte på då var att jag hade tagit emot mig med högerhanden. Men just då kändes det mest i rumpan.
Allt eftersom kvällen gick svullnade min arm upp och till slut var den fixerad i en viss ställning så att jag varken kunde böja uppåt ellet neråt. Jag kunde inte använda högerhanden eftersom det gjorde ont i armen så Johanna fick assistera mig lite. Jag kände mig lite halvt handikappad med armen i en sådan position som att jag var beredd att ta i hand med första bästa människa :P
Sedan när vi skulle hem fick jag lite hjälp av en snäll vakt som fick på mig jackan men det var besvärligt att få på sig vantarna. Han sa att jag borde söka läkarhjälp eftersom det kunde vara en fraktur. Jag kände att jag bara ville åka hem och sova.
När jag äntligen kom hem så kände jag att det var onödigt att väcka mamma och pappa, för jag hade inte så värst ont. Jag lade mig och försökte sova, men efter två timmar utan sömn kände jag att jag inte stod ut längre så jag började storböla. Jag vågade inte röra på mig så jag hoppades att de skulle höra mig, men inget hände. Så till sist gick jag upp och då fick jag en värktablett och en kudde under armen. Sedan gick jag och lade mig, det kändes mycket bättre och jag somnade efter ett tag.
I morse kändes det lika skumt i armen, så mamma ringde till en läkare på hennes mottagning som var jättegullig och ordnade en remiss til röntgen på en gång. Tack vare honom slapp jag sitta och vänta inne på akuten utan vi åkte direkt till röntgen.
De fick ta ett par bilder och sedan gick vi till akuten där de konstaterade att jag inte hade några benskador, bara en vätskefyllning i armbågen. Det var precis vad jag ville höra! Skönt att inget var brutet och att jag inte hade fått någon spricka. Jag ville verkligen inte ha något gips, så det känns skönt att jag slapp.

Nu är det fortfarande svårt att böja armbågen, men jag har inga problem med att skriva såhär eftersom armen hålls i en position där det inte gör ont. Skönt att jag är ledig imorn så att jag kan ta en extra vilodag. Det tror jag att jag behöver efter ett dygn som detta.

Over & Out

5 millimeter

Idag var jag och fixade nya öljetter på 5 mm. Eftersom det var så kallt ute och jag inte har mössa på mig (fy) så var mina öron lite kalla. Därför blev det extra krångligt att töja idag. Resultatet blev en bristning i den ena örsnibben och lite blod i den andra.
Och visst, det gör ont, men det är inte så farligt. Smärtan vara inte särskilt länge, och det är ju helt klart värt det.
Dock kan jag notera att min ena örsnibb är svullen och därför dubbelt så stor som den andra. Ser lite skumt ut som synes. Men det ska nog gå ner. Hoppas jag kan sova ikväll.

Mikrofonkåt

Idag var jag på Musikbörsen och tjackade en ny mick. Runt 500-lappen kunde jag tänka mig att betala, för billigare sångmickar finns i alla fall inte. Och det blev en riktigt fin en från Shure, det märket är absolut bäst när det gäller sångmikrofoner. Så nu är det bara att börja spela in igen. Yeah! :D

Ett plus är också att jag fick ett fint fodral i konstläder till, med Shure-loggan på. Där ska jag numera ha mina pennor. Stylish deluxe. :)

Anledningen till att jag köpte en ny mick var att när jag spelade in med den gamla så lät det som att man sjöng i en burk. Inte bra. Brorsan som lirar själv och spelar in mycket har gett mig rådet att plugga in både micken och gitarrsladden där bak på datorn för att det blir bättre ljud då. Men döm om min förvåning när ljudet i den nya micken lät lika burkigt som förut. Tji fick han! Så nu pluggar jag in där fram istället. Den gamla micken kanske fungerar finfint, men hey, den här nya lär ha minst tio gånger bättre ljud. Så det är inte hela världen. Får se vad det blir av’et sen. Den som lever får se.

På eftermiddagen lade vi in word-dokumentet med kokboken på en skiva som vi sedan lämnade till tryckeriet. Efter att ha fixat lite var vi nöjda, och jag tror att det kommer bli jättesnyggt. Längtar tills jag får hålla det första exet i handen....
Jag tycker i och för sig att det nya omslaget är ganska töntigt eftersom vi försöker stå som Charlie's Angels och se stenhårda ut med köksredskap som vapen (min idé dock). Men jag hoppas att det bara är jag som tycker så. Jag är glad att alla tre blev nöjda till sist, i förrgår kändes det i stort sett omöjligt. Nu är det bara den där satans rapporten kvar att skriva. Usch!

Over & out.

Miss Cabdriver

Igår blev det en hel del körande på folk. Det var lite jobbigt, men samtidigt bra eftersom man lär sig nya saker varje gång man kör. Först åkte vi ut till Malmslätt för att fixa bilderna till kokboken. Vi körde ett Lady &Lufsen-tema där Moa och Emma var Lady och Lufsen och jag var den galne kocken spelandes på en blockflöjt. Jag tyckte det var en strålande idé, men efter att ha provat våra dräkter tyckte de andra två att de såg hemska ut och skulle skämma ut sig. Suck! Lite kan man väl bjuda på sig själv, är det så farligt? Efter lite övertalning från min sida så gick de med på det. De såg riktigt söta ut i sina pälsar och jag försökte se så psycho ut som möjligt i min gröna sidenskjorta. Jag hade också fått ditmålat krullmustascher och hår på bröstet. I en stor svart afroperuk försökte jag mig på mina galnaste miner, och jag tror det blev ganska lyckat. Vi ska förhoppningsvis redigera bilderna imorn.

Och sen på kvällen när jag var hemma ringde syrran och ville att jag skulle skjutsa hem henne från stan, och runt halv ett körde jag iväg, trött efter att ha varit uppe sedan tidigt på morgonen. Vi körde lite fel dock, men hittade hem ändå, och då var jag ganska pigg. Så när mamma ville att jag skulle köra hem våra gäster också så fick dom en sväng med. Det är bra att få lite mera träning, det behöver jag verkligen. Jag tror att jag ska önska mig ett lokalsinne i födelsedagspresent. :P



Och idag har katten som synes varit helt knasig, gått och ylat och jamat och skrikit nästan oavbrutet. Det är så man tänker "snart stryper jag henne" för att man inte orkar höra på eländet haha...nävars, nu ligger hon och sover så sött. Skönt att det är tyst.
Nu ska jag åka till jobbet.

Peace out!

Döden är närmare än man tror

Igår kväll kom mamma hem från jobbet och var riktigt ledsen. Det är sällan jag har sett henne så sorgsen. Hon berättade att det hade varit den värsta arbetsdagen någonsin eftersom hon på morgonen hade fått reda på att en arbetskamrat hade hittats död i sin säng. Dagen innan hade hon och mamma skiljts åt med ett glatt "Vi ses imorgon",sådär som man alltid gör när man går hem från jobbet. Men den här kvinnan kom inte tillbaka. Hon blev bara 59 år.
Hon hade jobbat på ortopedmottagningen i minst 20 år så hon visste precis hur allting fungerade där. De var två stycken som jobbat där längst och som hade bäst koll på alla rutiner, och eftersom den ena av dem gått i pension förra veckan och den andra nu hade avlidit så var ingenting sig likt på mottagningen den här dagen.

När man hör om såna här saker så kan man ta det till sig som positivt. Man kan försöka att vara så snäll och så trevlig så gott det går, för man vet aldrig, människor kan bara försvinna sådär plötsligt. Och då går det inte att ta tillbaka saker man sagt eller be om ursäkt för saker man gjort.
Och man vet ju heller aldrig hur länge man själv kommer att leva, så egentligen borde man verkligen försöka leva så mycket som möjligt varje dag och våga ta risker. Man måste göra saker som egentligen inte vågar.
Nu tänker jag inte rabbla upp mer klyschor utan här kommer ett ordspråk:

Arbeta som om du inte behövde pengar
älska som om du aldrig blivit sårad
och dansa som om ingen såg dig

Kan vara värt att tänka på.


Idag blev jag förvånad över hur katten betedde sig. Efter att ha varit undvikande länge kom hon spontant och lade sig i mitt knä när jag satt och såg på TV. Och där somnade hon så sött. När sådana oväntade saker händer blir man glad. Och så tog hon några äventyr i handfatet också. Lite smått galen är hon, Tiggie, men sjukt söt.