Döden är närmare än man tror

Igår kväll kom mamma hem från jobbet och var riktigt ledsen. Det är sällan jag har sett henne så sorgsen. Hon berättade att det hade varit den värsta arbetsdagen någonsin eftersom hon på morgonen hade fått reda på att en arbetskamrat hade hittats död i sin säng. Dagen innan hade hon och mamma skiljts åt med ett glatt "Vi ses imorgon",sådär som man alltid gör när man går hem från jobbet. Men den här kvinnan kom inte tillbaka. Hon blev bara 59 år.
Hon hade jobbat på ortopedmottagningen i minst 20 år så hon visste precis hur allting fungerade där. De var två stycken som jobbat där längst och som hade bäst koll på alla rutiner, och eftersom den ena av dem gått i pension förra veckan och den andra nu hade avlidit så var ingenting sig likt på mottagningen den här dagen.

När man hör om såna här saker så kan man ta det till sig som positivt. Man kan försöka att vara så snäll och så trevlig så gott det går, för man vet aldrig, människor kan bara försvinna sådär plötsligt. Och då går det inte att ta tillbaka saker man sagt eller be om ursäkt för saker man gjort.
Och man vet ju heller aldrig hur länge man själv kommer att leva, så egentligen borde man verkligen försöka leva så mycket som möjligt varje dag och våga ta risker. Man måste göra saker som egentligen inte vågar.
Nu tänker jag inte rabbla upp mer klyschor utan här kommer ett ordspråk:

Arbeta som om du inte behövde pengar
älska som om du aldrig blivit sårad
och dansa som om ingen såg dig

Kan vara värt att tänka på.


Idag blev jag förvånad över hur katten betedde sig. Efter att ha varit undvikande länge kom hon spontant och lade sig i mitt knä när jag satt och såg på TV. Och där somnade hon så sött. När sådana oväntade saker händer blir man glad. Och så tog hon några äventyr i handfatet också. Lite smått galen är hon, Tiggie, men sjukt söt.