Världens största snöboll

Iz makin lolz

Att göra en egen lolcat är enkelt. Man går in här, väljer en bild som någon annan lagt upp och sen är det bara att skriva nåt passande. Jag fastnade totalt och bara igår gjorde jag 9 stycken. Inga avancerade projekt, men kul pyssel!
Här är en av dem:

En sen kväll på Carmen

Igår kväll skulle vi gå ut, och som jag har längtat! Har inte varit ute sedan mitten av sommaren, så det var på tiden att det blev av nu.
Först drog vi till Debaser medis för att kolla på Miike Snow. Vi stod ute i kö i 40 minuter, sedan kom personalen och sa att det var fullt. Ingen mer fick komma in.
Så vi gick vidare till Carmen, en mysig bar.

Det blev en grym kväll med många nya möten. Jag snubblade på en blindkäpp, drack mitt livs första och definitivt sista Bloody Mary (smakade som iskall tomatsoppa, yuck!) och så hjälpte jag två lite bortkomna iranier att ragga.
När jag somnade var jag lycklig som ett barn på julafton.

So long!

Ursäkta röran! Vi bygger om...

I drygt en veckas tid har det varit mer eller mindre kaotiskt på jobbet. Jag jobbar på en våning där det finns två olika demensavdelningar, med sex personer boendes på den ena och sju på den andra.
Nu pågår en totalrenovering av den ena avdelningen vilket betyder att de som bor där bara kan använda sina rum till att sova i. Resten av tiden måste de tillbringa på den andra avdelningen. Alltså har vi tretton personer som måste trängas på en avdelning.
Det betyder mera förvirring och mera bråk för de boende och svårigheter att organisera oss i personalen.
Men det är ju inte bara dåligt. När det fungerar är det ganska mysigt att ha alla samlade på ett ställe. Man kan alltid få hjälp eftersom vi alla i personalen är på samma ställe. Men jag ser ändå fram emot när det blir färdigt. De har sagt att det ska vara klart till jul, men det tror jag faktiskt inte på. Man kan ju alltid hoppas...

/Fjöli

When I grow up, I want to be like mommy!

En obehaglig dröm

I natt drömde jag att jag hade cancer. Den var långt gången och jag hade kroppen full av metastaser. Om bara några månader skulle det bli min tur att dö.
Men jag ville inte dö. Jag vägrade försonas med tanken. Jag tyckte att jag var på tok för ung. Livet hade så mycket mera att ge.
Men jag fick inte bestämma. Jag skulle dö, så var det bara.

Jag vaknade helt förtvivlad, men samtidigt lättad. Kände mig glad över att slippa uppleva ett sådant helvete som drömmen visade mig.
Drömmen återkom i mina tankar under dagen. Och varje gång kände jag mig lite lätt illamående.

Vem vet mest?

Så länge jag kan minnas har jag älskat frågesport. Det har liksom varit min grej.
I mellanstadiet såg jag fram emot nutidsorienteringen på fredagarna och på högstadiet njöt jag av att få briljera när vi lekte "Land, stad och vatten" på SO-lektionerna.
För er som inte känner till reglerna kan jag förklara att man delar in sig i lag, sedan kommer man överens om vilka kategorier man ska ha. Det brukar vara land, stad, vatten, blomma och djur till exempel. Läraren skriver en bokstav på tavlan, och sedan gäller det att komma på ett ord i varje kategori som börjar på den bokstaven. När man sedan räknar poängen får man ett poäng för varje rätt svar. Är man dessutom ensam om svaret får man två poäng. Varje gång vi spelade gav jag mig katten på att komma på så svåra svar som möjligt så att inget av de andra lagen hade det. På den här tiden när man räknades till töntarna var det här en chans att briljera inför klassen. Jag blev glad när de ville ha med mig i sitt lag. Det var heder och ära.

Jag älskar de flesta former av frågesport. Dataspel, spel på nätet, pubquiz, tv-spel, internetquiz och så sällskapsspel förstås. När det gäller det sistnämnda kan jag rentav bli lite hetsig. Jag går upp i varv precis som förr i tiden när min status stod på spel. Att jag dessutom är tävlingsinriktad gör ju inte saken bättre för mina motspelare. Men jag tror att jag har blivit en bättre motståndare med åren. I alla fall hoppas jag det.

Det är svårt att säga vad det är med allmänkunskap som gör mig så intresserad. Jag kommer ihåg en hel del saker som känns relativt onödiga. Som att kungen och Silvia träffades vid OS i München -72, att Bolivia har två huvudstäder och att beståndsdelarna i DNA är Cytosin/Guanin, Adenin/Tynin. Jag kan inte komma på hur jag skulle kunna få användning av de kunskaperna. Men de har fastnat ändå. En dag kanske de behövs.

Även om det främst är nördig kunskap det handlar om så är det ändå något jag haft stor glädje av. Jag brukar knäppa på teven på vardagskvällar klockan sju då tvåan sänder "Vem vet mest?". Det är aldrig för sent att lära sig något nytt.

Kunskap är makt!


/Frideli

New layers of paint

Jag satt nere i min älskade bunker och skrev en låt igår kväll. När jag hade skrivit klart den och gett den ett namn kom jag att tänka på en uppgift vi fick på en bildlektion på gymnasiet. Vi fick en liten canvastavla var och på den skulle vi måla ett självporträtt med akrylfärg. När färgen hade torkat skulle vi måla över bilden helt och hållet och måla ett nytt självporträtt. Det är precis vad min nya låt handlar om.
Man skapar en bild av sig själv. Efter en tid målar man över den och skapar ett nytt porträtt. När det är dags för ytterligare förändring målar man över med ett nytt lager. A new layer of paint. Och så fortsätter det ända tills den dagen man dör. De övermålade bilderna kanske inte syns, men de finns där inunder. De känns. De påminner en om vem man har varit. Vissa lager med färg är skrovliga, andra är släta. Men tillsammans bildar de en helhet. Du.

New layers of paint

It feels strange
It feels strange
It feels strange when happiness comes to me

So beautiful, like a breath of life
It comes to me

It washes away
Who I used to be
The image is changing
With new layers of paint

I’m in here
And you’re over there
But that’s ok
We’ll meet some day

And there will be no empty halls
There will be no silent rooms
Only laughter and voices

So fragile, like a newborn deer
Love comes to me

And there will be no empty halls
There will be no silent rooms
Only laughter and voices

And I’ll find my freedom
With new layers of paint
New layers of paint

Zombierna intog stan!

Idag bevittnade jag en zombiewalk i city. Riktigt kul!


(bilden är från nätet)

Trots att man är 80+ kan man tydligen en del fula ord...

Tant: Vet du vad du har gått och blivit nuförtiden?
Jag: Nej, vadå?
Tant: Du är en hora!
Jag: Vad sa du???
Tant: Du är en smutsig hora!


Det är bara att tacka och ta emot. Såna lustigheter händer ju inte varje dag... :)

Tre dumma frågor

Eftersom människor då och då frågar mig om mina tatueringar har jag tänkt att jag kanske skulle göra lite statistik av det hela. Men så kom jag på att de flesta tillfällen är nästintill identiska. Så det skulle bara bli tråkigt.
Det är så gott som alltid medelålders kvinnor som frågar, och det är samma tre frågor som ställs. Följande dumma frågor:

1. Gjorde det ont?
2. Kommer du att ångra dig?
3. Går det att ta bort?

Och jag försöker alltid svara artigt trots att jag blir irriterad över nivån på frågorna. Följande svar:

1. Ja
2. Nej
3. Nej (vad tror du?)

Visst, egentligen borde jag inte vara en bitch som tycker att det är irriterande när främlingar pratar med henne. Men jag är nog det ändå. De gånger jag fått de här frågorna har varit tillfällen då jag varit sjukt trött och inte alls känt för att prata. Dessutom tycker jag att det känns för privat. Vad ger dem rätten att fråga om jag ångrar mina tatueringar? Det har de inte med att göra. Och om de får fråga det, då kan väl jag få fråga varför de har så tråkiga kläder på sig, och om de ångrar att de valde att ta på sig dem i morse. Det vore kul att se vad de svarade.

Idag såg jag en död människa för första gången

Och det var inte så obehagligt som jag trodde. Snarare fridfullt.

Första bilden

Med vattenfärger, tusch och lite fusk kan det bli riktigt fint :)

Hur gör djur?

Nu har det gått ett bra tag sedan jag bloggade sist. Och det har hänt en hel del. Jag har träffat någon jag kan dela saker och ting med, vilket gör mig väldigt nöjd och glad över det mesta. Yeah!
Jag har också hunnit skaffa tre nya tatueringar. Men det är inte det jag ska skriva om idag.

I onsdags kväll var jag på min första lektion i etologi - läran om djurens beteende. En kvällskurs som jag ska gå på nu en termin framöver. Jag hade inga enorma förväntningar på kursen men efter en föreläsning på nästan tre timmar är jag övertygad om att det här är mitt ämne.
Jag har länge varit intresserad av människors beteende rent psykologiskt, varför vi gör som vi gör i vissa situationer. Och ni som känner mig vet att jag också är en stor djurvän, så det är ganska självklart att en kombination av dessa två intressen inte kan bli annat än succé.
Under föreläsningens gång diskuterade vi bland annat olika beteendestudier som gjorts på djur. Visste ni till exempel att fåglar också har dialekter, och att det främst är fågelhanen som sjunger. Hur han sjunger beror på hur hans pappa låter, för det är så han lär sig sjunga. Fåglars sång låter olika beroende på miljön de vistas i, om det finns andra fåglar i närheten. Det finns till och med en fågelart som knappt har något eget läte alls utan nästan enbart härmar andra fåglar.
En annan sak som också fascinerade mig gällde bin. När ett bi har varit ute och flugit kommer det tillbaka till kupan och berättar för de andra bina vart maten finns. Det rör sig i ett visst mönster så att de andra bina förstår exakt vilken vinkel de ska flyga i när de flyger ut genom bikupan, och också hur långt bort de ska flyga för att hitta maten.
Saker som jag innan inte hade någon aning om. Efteråt kände jag mig väldigt ivrig att få veta mer om djurs beteende, jag blev verkligen inspirerad. Tänk vad härligt när man inte gått i skolan på tre och ett halvt år och hamnar på en kurs som verkligen känns kul! Cowabunga!


/The tattooed lady

Hur tänkte hon egentligen?

I morse när jag var på väg till jobbet passerade jag Pressbyrån i Västermalmsgallerian. Samtidigt gick en tjej in där, och hon hade tagit den här nya byxlösa trenden på stort allvar. Hon hade nämligen ett par mörklila strumpbyxor och ovanpå dessa ett par gröna, tighta trosor. Inget mer. Det såg ut som att hon glömt kjolen hemma.
Ungefär som en superhjälte alltså. Fast ack så mycket fånigare...

Är du också rädd för Apoliva-tjejen?

HAHA! :)

Come fly with me...

Jag lättar lite från marken.

Na zdrovje!

Eftersom ingen vill laga mat och dricka vin med mig så gör jag det själv.


Go'kväll!

Jag ska bli en händig tant!

Efter att ha släpat hem en klädställning på 11 kg från IKEA spenderade jag ungefär en timme på att skruva ihop den. Kalle var snäll som vanligt och lånade ut en elektrisk skruvdragare, vilket gjorde jobbet sjukt mycket lättare.
Ändå är jag stolt, för det var första gången jag satte ihop något som jag köpt på IKEA. Nu är jag en äkta svensk!

Dessutom har jag en pick-and-choose-closet :)

/Fräjs

Inte fullt så mycket kött

Namn: Stephanie Naumoska

Ålder: 19 år
Längd: 180 cm
Vikt: 49 kg

Ännu mera kött

Jag är ju hos mor och far nu över midsommar, och de håller på och gör i ordning trädgården. Så nu har jag två smågrabbar här utanför som håller på och lägger sten. Klockan åtta i morse vaknade jag av att det var ett himla oväsen. Men jag somnade om.
Känns lite obekvämt men ändå kul.

/DK

Skvaller vs kött

En insikt slog mig när jag satt och bläddrade i mitt nyinköpta nummer av den oerhört sliskiga skvallertidningen "Veckans NU!". Att läsa en skvallertidining är ungefär som att äta kött för mig. Varför det då? Ja, jag kommer till det snart.

Jag älskar sliskiga skvallertidingar, ju smaklösare desto bättre. Det är ett av de få exempel som visar att till och med jag kan ha riktigt dålig smak ibland. Ja, det är sant!
Dock skulle jag aldrig få för mig att sitta på t-banan med en sån tidning, jag läser dem helst lite i smyg.

Att läsa skvaller är lite som att äta kött för mig. I praktiken tycker jag väldigt mycket om det men i teorin kan jag inte riktigt stå för det. En annan parallell är att man gör något för sin egen njutnings skull utan att bry sig om att någon annan har fått lida för det. Djuren man äter upp, kändisarna som ständigt blir förföljda.

Sug på den karamellen en stund.


/Fröken Fröjd

SEX DAGARS SEMESTER!!!

Det ska bli så jävla skönt.

Summer scent

Det luktar gräs i hela lägenheten igen. Nyklippt den här gången.
Hej sommar! : )

Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit...

Mitt så kallade kärleksliv går i perioder. En period träffar jag karlar, men det skiter sig alltid och då bestämmer jag mig för att försöka satsa på mig själv och vara lycklig singel ett tag till (trots att jag inte är det). Så går det några månader och då bestämmer jag mig för att nu längtar jag efter att träffa någon igen. Varpå det skiter sig med den personen också. Jag deppar ett tag och sen börjar jag se ljuset igen. Och så rullar det på. Det är som en ond cirkel som aldrig tar slut.

Dans, dans, dans!

Detta måste jag ju bara gå på någon gång :) Att jag har lyckats missa det!

Me not feel so good

Idag är det en riktigt kass dag.
Min mage har totalstrejkat sen i morse så jag har känt mig jättesvag. Har bara legat i sängen hela dagen, sovit och lyssnat på Christer på nätet. Inte ätit sedan frukostmackan i morse. Bara druckit saft och känt mig som en zombie. Fy fan! Så ynklig man känner sig.

Jag är inte den som viker mig i första taget för att jag mår lite dåligt, men ibland måste man verkligen lyssna på kroppen när den säger ifrån. Så imorn blir jag hemma från jobbet. Hoppas jag kan jobba igen på tisdag.
Vet inte om jag nämnde det nu när jag var sjuk sist, men jag hatar verkligen att sjukskriva mig på jobbet, för jag vet hur snacket går när någon annan sjukskriver sig. Så för säkerhets skull betonade jag för alla jag pratade med att jag inte var bakis eftersom jag inte varit ute igår. Så att de inte ska få för sig det.

Nu ska jag krya på mig.


/F

Lucky gal

Jisses, vilken dag det var igår. Jag har aldrig varit med om något liknande!
En karl som såg bra ut stötte på mig på Vårdcentralen. Senare på kvällen på Rocketroom var den en som helt sonika tog mig i handen (onykter givetvis, men ändå). Ytterligare en bjöd artigt upp mig men jag var tvungen att tacka nej eftersom jag hellre ville dansa med en annan.
Och som om inte det vore nog så var den en stilig kille på tunnelbanan som sa att jag hade fin frisyr.
Det var lite succé över det hela :)

Tack, David, för att du envisades med att lämna mig kvar.


/Frieda

Dagens låt: Volbeat - Maybellene I hofteholder

Just nu önskar jag mig...

...en sån här. Som den kärring jag är så tycker jag om att ha rena golv.

Min egen antikrunda

Idag var jag ledig så jag planerade en tur till Roslagsgatan, där jag av en källa fått höra att det finns flera mysiga antikaffärer.
Jag gav mig iväg på eftermiddagen med en karta i högsta hugg. Men som vanligt i mitt fall kunde jag lika gärna gått utan den. Ja, nästan, i alla fall. Jag yrade omkring i över en halvtimme och till sist var jag så arg att jag hade kunnat äta upp mig själv. Alternativt kräkas. Jag är verkligen inte skapad för att läsa en karta.
Med stor frustration i bakhuvudet lyckades jag till sist hitta rätt gata. Och vilken gata sen! Det låg flera antikaffärer på rad så jag tog en liten tur in i varje. Det slutade med att jag köpte ett skärp för 10 kronor som var på tok för långt. Men det gjorde inte så mycket. Jag fick mitt äventyr.


Dagens låt: Moto Boy - Beat Heart

Ge mig Karev!

Det vore inte helt fel att ha en karl som Alex Karev som pysslar om en. Han är ett svin många gånger, men han har ett stort hjärta trots allt.

För nu är jag redigt förkyld och ligger hemma i sängen. Vad annat kan jag göra? Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle stanna hemma så jag jobbade hela helgen trots att jag mådde rätt kasst. Och nu får jag betala priset för det.
Vaknade mitt i natten och hade otroligt ont i örat. Tog en värktablett och två sömntabletter och sen lyckades jag somna igen.
I morse insåg jag att jag var tvungen att ringa mig sjuk trots allt. Det är inte roligt att göra det på mitt jobb för man får oftast ett kyligt mottagande. Detta eftersom de måste fixa nån annan som kan jobba.
Dessutom hatar jag att vara sjuk, det blir långtråkigt att bara ligga i sängen och se på tv. Usch! Så jag hoppas att jag kan kurera mig på någon dag eller två. David var snäll nog att köpa nässpray åt mig, det var toppen!

Dagens höjdpunkt var ändå att jag fick besked från Skeppsholmen. Jag ska få komma på audition hos dem den 25:e maj! :)
Jag blev sjukt glad av att få det beskedet. Det här är min sista ansträngning för att komma in på en folkhögskola. Wish me luck!

Ciao!

/Frömp

Outlander

Jag vet att jag har snackat skit om den här filmen på temat "vikings vs aliens", men jag råkade se ett klipp häromdagen och det fick mig inte att kräkas.
Jag kommer med all säkerhet inte att se den, men ändå...Jim Caviezel är inte fy skam.

Jag är rädd för trappor

Jag har verkligen en sorts fobi för trappor. Både vanliga fasta trappor och rulltrappor.
Det är värst när jag ska gå ner för en trappa, men ibland blir jag rädd när jag ska gå upp för en också.

Varje gång ser jag framför mig hur jag snubblar till och faller huvudstupa ner för hela trappan. Eventuellt tar jag med mig några stackare i fallet. Och så slutar det alltid med att jag bryter nacken och dör, eller att jag slår i hakan så att alla tänder flyger ut. Oavsett hur min syn slutar känner jag alltid en rädsla.

Nojig? Jag? Nej, inte alls...

Gimme shelter

Ibland önskar jag att jag bara kunde få kura ihop mig till en liten boll. Lägga mig hos någon som klappade mig på huvudet och sa att allting skulle ordna sig.

Jag har förstått att jag kan ta hand om mig själv, att jag är ganska oberoende. Det känns skönt. Jag känner mig själv väl och vet vad jag behöver för att klara vardagen. Den här tanken gör att jag känner mig stark. Som att jag fortsätter att växa ju längre jag är ensam.
Jag trivs jättebra med att bo själv, för det är ju det här jag har längtat efter i flera års tid.

Men ibland krackelerar det. Det finns stunder då jag ligger jag hemma i sängen och snörvlar och önskar att någon bara kunde komma och ta hand om mig. Jag som är så van vid att ständigt ta hand om andra. Det har blivit min grej, liksom. Det är det jag kan. Jag vet faktiskt inte så mycket annat som jag är riktigt jävla bra på.

Jag tror jag önskar att det kunde jämna ut sig lite mera. Att jag kunde få bli ompysslad ibland, jag med. Att känna att någon annan människa offrar sig för mig. För att det får den personen att må bra.
Det är något jag strävar efter.

Death or Glory

Iz mine soon.

Mormorskomplex?

Jag känner mig verkligen som en tant ibland.
Jag stickade färdigt min första halsduk för inte så längesen, ett nöje jag uppskattar. Jag städar visserligen inte varje dag, men när jag väl gör det ska det göras ordentligt. Jajamensan! Och jag tycker om att äta havregrynsgröt till frulle och kroppkakor till lunch.
Sen har mina sovvanor ändrats något den senaste tiden. Det kan bero på att jag har ett annorlunda schema. Förut var det så att om jag hade en ledig kväll och en ledig morgon dagen därpå stannade jag alltid uppe till klockan tre, ibland senare. Nu orkar jag sällan vara vaken efter ett, trots att jag sovit länge samma morgon. Jag går upp vid tio istället för elva på morgonen, det är faktiskt rätt skönt.
Och att jag inte fått mig nåt på länge, ja, det känns ju ganska passande i sammanhanget.
Ni fattar...


Dagens låt: Mando Diao - If I don't live today, then I might be here tomorrow

Maidenhead

Jag hade en riktigt obehaglig och sjuk dröm för några dagar sedan. Den fastnade, så därför väljer jag att skriva om den;

Det var jag och mina vänner samt deras pojkvänner som skulle ha filmkväll. Jag är den enda singeln i sällskapet.
Men det blir ingen vanlig filmkväll. De insisterar på att vi ska titta på deras privata sexvideor som de spelat in med varandra. Jag känner mig oerhört kränkt och ledsen och går därifrån.
Senare skäller jag ut en av mina tjejkompisar och kallar henne "apfitta", ett ord jag aldrig använt och förhoppningsvis aldrig kommer att uttala. Detta eftersom hon inte förstår att jag känner mig kränkt och utanför.

Den här drömmen kan jag tyda en viss sanning i. I lördags när vi umgicks ett helt gäng var jag enda singeln i sällskapet, men det var något jag kom på först efteråt.
Dock var det lite jobbigt att alla hade något att göra med sin partner under kvällen. Antingen var personen där, eller så ringde den, eller så pratade de om den. Så jag kände ett visst utanförskap.
Men jag försöker att inte göra det, för det känns inte riktigt rättfärdigat. Knappast så att någon nämner att jag är ensam eller att det är deras fel att jag är det. Men ändå känner jag så. Det är tråkigt men sant.

Ibland känns det som att det här med att ha pojkvän är detsamma som att vara med i en exklusiv klubb. Alla kan inte vara med i klubben, och i det här fallet är jag en av dem som står utanför och ser på.

Tommy Emmanuel

På Davids initiativ fick vi gå på gitarrkonsert igår kväll. Det var häftigt att se hur den här mannen blir som galen på scenen och använder gitarren både till att spela på och som rytminstrument. Riktigt skön snubbe. :)
Kolla in honom här.

Tyvärr var konserten alldeles för lång, mer än två och en halv timme. För mig hade det varit perfekt med en och en halv timme.
Karln som spelade som förband hade ingen av oss mycket till övers för, han hade pojkbandsröst och körde med det mest klyschiga mellansnacket jag hört. Men på det stora hela var det en väldigt mysig kväll. Den slutade på Anchor med Laphroaig i glaset och en cigarill i handen.


Väl mött!

/Miss K

23-årsjubileum

Jag blir bara så arg...

...när jag ser ett par örhängen. Ett par örhängen som sitter på oskyldig liten bebis som inte ens har lärt sig prata.
Jag har sett det ganska många gånger nu, men jag vänjer mig aldrig. Jag ser det alltid som någon form av övergrepp, ungefär som omskärelse på riktigt små pojkar. Barnen har inte haft någon talan och föräldrarna gör något med deras kroppar. Det tycker jag är totalt ovärdigt.
Ska de ta hål i öronen på sin lilla tös kan de ju lika gärna pierca naveln också, för det är ju väldigt gulligt.

Puppy love?

Igår kväll såg jag en intressant, men också vidrig, brittisk dokumentär. Den handlade om hur vissa hundraser genom århundraden avlats sönder för att kunna tillfredsställa domarnas önskningar på en utställning. Det finns många hemska exempel på detta.

Man fick se bilder på en boxer som hade svår epilepsi. Varje gång han fick ett anfall var hans ägare tvungna att trycka ner honom i golvet för att han inte skulle skada sig. Där låg han sedan och ylade och krampade i flera minuter.
Detta är inte livshotande, men det känns inte som någon dräglig tillvaro för ett djur.

Cavalier King Charles spanieln på bilden lider av en genetisk sjukdom som innebär att hjärnan blir så stor att den pressas mot skallbenet. Följden av detta blir svåra smärtor och spasmer för det stackars djuret. En del kan opereras, men de flesta som får den här åkomman måste avlivas.

Schäfern är såklart också ett riktigt skräckexempel. Många uppfödare vill göra den så lågställd i bakdelen som möjligt eftersom det anses fint. Det gör att hunden får väldigt svårt att gå och vinglar runt på hasorna. Det ser fruktansvärt ut.

Förutom hundar som har riktiga fel i sina kroppsfunktioner finns det också de valpar som inte får leva på grund av skönhetsidealet. Dalmatiners med för mycket svart i pälsen och Rhodesian ridgebacks som föds utan den karaktäristiska hårkammen på ryggen. Det som är galet med detta är att de hundar som avlivas har mindre risk att bli sjuka. Dalmatinern har anlag för dövhet och det blir starkare ju ljusare färg hunden har. Ridgebacken har en genetisk defekt i ryggraden som gör att det bildas en hårkam i pälsen. Hunden som har anlaget kan få smärtor och problem med ryggen.

Hunduppfödarna tvekar heller inte att para föräldrar med deras avkommor eller syskon med varandra för att få fram den perfekta hunden. Detta leder naturligtvis till inavel och blir ett hot för rasen.
De som lider mest av detta är självklart hundarna, men vad har de att säga till om? Människorna har skapat hunden så som människan vill att den ska se ut. Helt och hållet ytligt.

Så vill man ha en frisk hund ska man skaffa sig en blandras. Där vet man kanske inte riktigt vad man får, men det är oftast en frisk hund.


För hundarnas rätt i samhället!


/Fritjof

Dagens låt: Fleet Foxes - White Winter Hymnal

Vintagemässan!

HIT ska vi imorn. Yes! :)

HELVETES JÄVLA SKIT!

Kom nyss hem och sitter här med hes hals och darrande armar. Och varför då, undrar ni.
Jo, ena handtaget på min blytunga matkasse gick sönder när jag var på väg hem. Så det var inte annat att göra än att bära alltihop i famnen hela vägen från bussen.
Den vägen känns oftast rätt kort, men ikväll var det som om jag blev argare och argare för varje steg jag tog. Dessutom lyssnade jag på At the gates på hög volym.
Så när jag kom hem provade jag nåt som jag aldrig tidigare försökt med: att skrika ut min ilska. Jag vrålade så högt jag kunde ett par gånger, tills jag kände att det tog emot i halsen.
Tur att jag bor i källaren och inte har några grannar som kommer och knackar på och undrar om någon håller på att bli slaktad. För det lät ungefär så. Men skönt var det.

Lev väl!

/FC

Konflikträdsla

Många lider av det. Så även jag. Eller lider och lider ska jag väl inte säga, men det kan bli lite jobbigt ibland.
Som idag på jobbet när en kollega inte ville hjälpa mig. Jag blev fly förbannad och började tänka på hur jag ville slå henne på käften och vräka ur mig precis vad jag tänkte. Men jag skulle aldrig kunna göra något av det.
Lugnt och stilla ska det vara.
Jag tänker på det som hänt och blir bara argare och argare, men eftersom jag inte agerar ut min ilska så trycker jag in det mesta i huvudet igen. Det enda som kan slippra ut är en syrlig kommentar, för att visa vart jag står. Men det blir sällan tydligt.

Jag undviker verkligen konflikter in i det längsta. Det gäller alla, men allra mest folk jag tycker om. Jag tycker om min kollega som jag nämnde, så därför hade jag också otroligt svårt för acceptera att jag blev arg på henne. Trots att jag tyckte att hon hade fel.

Det är inte så att jag enbart är feg, utan för att jag tycker att det är onödigt att gräla om mindre problem. Sedan hör det ju också till saken att mina föräldrar aldrig någonsin har grälat framför mig. Det är kanske några få gånger som de har höjt rösten åt varandra, men det är allt. Inte så konstigt att jag inte vet hur man grälar.
För mig är det så, att grälar man med någon så hatar man varandra efteråt. Det är inte själva grälet som är svårt, utan det där att man måste försöka bli sams sedan. Och tiden det kan ta innan man vet vart man har varandra kan vara en riktig plåga. Om det så bara är några timmar.
Jag är rädd att folk ska överge mig, och därför viker jag mig hellre än att det ska behöva hända.

Dagens psykoanalys.

/Fräulein


Dagens låt: Antony and the Johnsons - Epilepsy is dancing

Hey D

If you wanna make out some time, I'm here.

Jag är pysslig

Har börjat sticka igen efter många års uppehåll. Tror inte jag har stickat sen jag gjorde mina lovikkavantar i nian.
Men det är skön avkoppling och inte särskilt svårt om man bara ska sticka en halsduk som jag gör. Kolla in den här hemsidan för tips och hjälp om du är nybörjare.

Lycka till!

From the horses mouth

I måndags kväll var jag och kollade när min gamla gymnasieklasskompis Anton lirade på Stampen i Gamla Stan. De heter "From the horses mouth" och benämner sig själva som ett Metal/grungeband. Lyssna HÄR.

Det var en riktigt bra spelning och dessutom träffade jag på flera kändisar från gymnasiet. Det var skoj trots att jag gick själv. Ska försöka göra fler saker på egen hand så att jag inte bara sitter hemma och glor.

Rock on!

/Frisbee

My pretty little honeybun horse

Jag hade en helt knäpp dröm i natt. Jag fick stora röda utslag på mina tatueringar på bröstet och var bara tvungen att klia. Jag kliade och kliade, tills jag en dag upptäckte att färgen på den ena hästen var helt borta, det var bara linjerna kvar. Den andra hade lite färg men den var nästan också helt borta. Linjerna som var kvar var lite märkliga. Det såg ut som om jag själv först hade tatuerat en häst så som jag brukar rita en. Men eftersom det inte hade blivit särskilt bra hade Klara fått tatuera över det så att det såg ut som det gör nu.
Scary. Jag var glad när jag vaknade och såg att sötnosarna såg ut som de ska.


Peace Out!

/Frishti

SADDLE AND SABRE

Igår var det torsdag kväll och jag och Sänn skulle hitta på nåt själva, bara vi två brydar. Hon hade hittat en whiskeybar på Tegnérgatan, Saddle and Sabre, som lät väldigt lovande. Och så fort vi kom in genom dörrarna kände jag mig som hemma. Det var ganska litet, dunkelt med tända ljus. Slitet mörkt trä överallt och, grädden på moset, allting var cowboyinspirerat! Yeah! Hästskor, cowboyhattar och till och med en sadel som var omgjord till pall (jag försökte sätta mig på den men jag fick ge upp eftersom jag hade pennkjol på mig). Och i fönstret hade de byggt upp ett litet ökenlandskap med kaktusar och allt. Stilrent så det förslog!

Men vi var ju inte där enbart för att titta på den snygga inredningen utan också för att ta en whiskey ihop. Nu var det här en bourbonbar (konstigt, eller hur?), men eftersom jag hellre dricker skotsk singelmalt så valde jag mellan de sorterna. Fick smaka på en sort som kostade 110 (!) bagis per CENTILITER. Den blev det naturligtvis inte, utan en annan rökig sort vid namn Oban. Den var god, men den bräckte inte min storfavorit Laphroaig. Jag har fått smak för kraftiga och rökíga sorter på senare tid.

Sanna valde Elijah Craig, en bourbon med en spännande smak av mynta.

I baren satt två killar och jammade, en på akustisk bas (Halleluja!) och en på gitarr. Först tänkte vi mest på dem som bakgrundsmusik men sen blev vi ett litet gäng som satt där och sjöng tillsammans. Det slutade med att jag fick låna gitarren och drog av några egna låtar på darrig hand. På det hela taget var det en mycket trevlig kväll.

Tjingeling!

/Fröken Fräs

Fredag kväll

Jodå, det var riktigt trevligt. Först var vi hos Sanna och David (ovanligt) och fixade hemmagjorda små pizzor. Det var ljuvligt gott. I samma veva försökte Sanna komma på nåt att ta på sig till kvällen. Det blev en randig sjömanstopp till svarta jeans och så en röd scarf och inbakad fläta i håret. Det var roligt att se henne i kläder hon inte brukar ha annars. Det klädde henne också, ovanligt, hon klär ju i allt den tjejen :)
Sen kollade vi på klockan och insåg att den redan var halv elva (vi hade tänkt åka mellan tio och elva), men vi bestämde oss för att dra igång vattenpipan och puffa och dricka lite snabbt. Min rom åkte fram och vi lekte lite "Jag har aldrig" med hjälp av den. Mycket mera hann vi inte förrän det var dags att dra till stan.
När vi kom till Slussen kom vi på att vi hade glömt kolla exakt vart Debaser ligger så Sanna och David frågade några kyrkomänniskor som stod och stekte gratis pannkakor om de visste vart det låg. Och det gjorde de. :)
Debaser Slussen ligger lite knepigt till, men vi tog oss dit till slut.
Det var inte lika lång kö som förra gången, och när vi kom in förstod jag varför. Debaser Slussen är tre gånger mindre än det som ligger vid Medis, och det var varmt och mörkt. Men det gjorde inte så mycket eftersom ett galet bra band från Spanien lirade, Charlie Hightone and the Rock-It's. Jag blev på topphumör på en gång och var nästan hög resten av kvällen. Rocketroom är som knark för mig. Musiken, människorna och stämningen får mig att tokle hela tiden. Och så får man dansa som en idiot också vilket jag älskar.
Jag fick inget ragg igår, men flirtade lite med en av bartendrarna. Efter det var jag rätt nöjd :) Men ibland önskar jag att jag rökte, för det känns som att det är lättare att ta kontakt med främlingar då.

Innan vi drog ställde vi oss och dreglade över en gammal Cadillac som stod parkerad utanför, och David lärde oss en massa nördiga saker om den som jag har glömt nu, haha! Sen kom en skön snubbe som åkt ända från Östersund ("Att åka tåg och dricka öl är bland det bästa jag vet") och anslöt sig. Han hade ännu nördigare kunskaper, så vi pratade en stund innan vi åkte hemåt.

I morse var jag lite tung i huvudet av all rom och whiskey, men det är mycket bättre nu. :)
Tyvärr är inte nästa Rocketroom förrän i maj, men då jävlar blir det drag igen. det kan jag lova!

Lev väl!

/Miss Cherry


Dagens låt: P.J. Murphy Quintet - The 100 Mile An Hour Alligator

Bop-sh-Bop-sh-Bop!

Ikväll är det dags för Rocketroom på Debaser Slussen. Be there or be square! :)

"Frida, när man är med dig så känner man sig som den där komposten i Höna-pöna"

David är allt bra tokig ibland. På ett oerhört underhållande sätt. Detta citat flög ur honom när vi satt på bussen på väg till The Anchor i måndags. :)

Och vad skulle jag säga med det här inlägget? Jo, jag vill tacka Jordson för att han tipsade mig om The National, de blir mitt nya favoritband!

/Fröken Laphroaig

Spinning och aggressioner

Efter Lee's fina inlägg om irritiationsmoment för nån vecka sen, känner jag att jag också vill komma med ett bidrag. Men eftersom jag inte orkar brainstorma loss på allt som irriterar mig i vardagen så har jag valt ett tema; Spinning. Alltså, allt som irriterar mig när jag går på ett spinningpass. Varsågoda!

• Folk som är för stolta för att be om hjälp av ledaren. Innan varje pass frågar de alltid om någon behöver hjälp med inställningar på cykeln, och efter den frågan brukar det bli tyst som i graven. Sedan ser man hur flera stycken sitter helt galet på cykeln under passet, bara för att de har fel inställningar. Suck!

• Folk som inte tar i och kör hårt. Det är ett spinningpass, ingen jävla semester! Om man har tänkt att man ska se ut som en fotomodell efteråt så kan man börja med pilates istället. Nä, fy fan. Tomatröd färg i ansiktet, mopsflås och droppande svett ska det vara. Annars har man inte tränat.

• Ledare som väljer trist musik. En del envisas med att nästan uteslutande ha umtz-umtz-låtar med nån fjolla som inte ens kan sjunga. Eller vidriga remixer/versioner av låtar som annars är bra, t.ex. "Mercy" med Duffy. Det är ju ren slakt!

• Folk som inte fattar att ett spinningpass går ut på att man ska trampa i takt med musiken. Inget annat. En del bara sitter i sin egen lilla värld och trampar i eget tempo. Visst, det kan de få göra. Men de missar mycket av det roliga med spinning på det sättet. Vissa lägger på så kolossalt mycket motstånd att de knappt orkar dra runt tramporna och sitter sen så hela passet. Och en tempoökning innebär att man ökar tempot rejält, inte att man sitter och mesar sig fram i samma takt som innan. Shame on you people!
  

Nu har jag gnällt nog för idag känner jag.
Morsning!


/Bittersweet cunt

Att mista en vän

Vår vänskap var som en berg-och-dalbana. Det svängde rejält många gånger.
När vi började träffas blev han kär i mig. Jag anade ingenting när vi en tidig höstkväll plötsligt låg sked i hans soffa. Vi hade legat så i flera timmar och bara hållit om varandra. Han hade kittlat mig tills jag skrek högt.
Då jag fick den korkade idén att gå ett steg längre. Jag tänkte inte ens igenom det, jag fick bara för mig att det kändes rätt. Han och jag. Den kyssen förstörde vår vänskap.

Det var först ett år senare som jag fick reda på hur han hade känt. Och då var allting för sent.
Vi pratade alltså inte igenom den där händelsen förrän ett helt år senare. Vi hade bara fortsatt träffas som om ingenting hade hänt. Och jag trodde att det var okej, att vi båda insett att det var ett misstag. Ingen stor sak. Men jag tror att han hade det ganska jobbigt efteråt. Hade jag vetat vad han kände för mig så vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Jag skulle nog ha känt mig som världens elakaste människa.

Så vi fortsatte att umgås, och det var inte som vilken vänskap som helst. Vi klickade verkligen personlighetsmässigt och hade alltid vansinnigt roligt ihop. Det var han som lärde mig hur kul det är att skojretas. Vi brukade mobba skiten ur varandra. Se på film. Promenera.

Så fick jag idén om att vi två skulle åka på en resa ihop. Han tyckte att det lät kul. Vi hade båda drömt om att få se USA så jag började kolla upp möjligheten att åka tvärsöver landet i Greyhoundbuss. Han var inte lika intresserad av att planera som jag var, och jag frågade honom flera gånger om han verkligen ville åka. Och han sa alltid att han visst ville det. Så jag trodde honom.
En dag gick det bara inte att få tag på honom. Jag försökte på alla sätt men jag fick inget svar. Jag fortsatte i över en månad med att försöka få tag på honom men han var som uppslukad av jorden. Jag trodde att han börjat må dåligt och blev väldigt orolig. Jag ringde till och med hem till honom och pratade med hans mamma. Bad att hon skulle be honom ringa mig. Men det gjorde han aldrig.
Så jag dränkte mina sorger i shopping och stack till Köpenhamn och tatuerade mig för reskassan.

Det tog ett tag, och efter många tårar började allt sjunka in. Han ville inte alls resa iväg med mig, men vågade inte säga det av rädsla för att såra mig. Så han sket i allt och gjorde sig onåbar.
Att inse det gjorde fruktansvärt ont. Trodde han verkligen att jag skulle bli så arg att jag inte kunde förlåta honom?
När det gällde honom kunde jag ha förlåtit nästan vad som helst. Jag älskade honom såpass mycket. Helt och fullt. Som vän, som medmänniska. Jag kände det.

Jag vet inte hur, men på något sätt kom vi i kontakt med varandra igen, långt senare. Jag tror nog att det var jag som tjatade som en efterbliven idiot eftersom jag saknade honom så mycket. Han hade flyttat hemifrån och skaffat katt. Det kändes vuxet jämfört med hans gamla jag.
Jag var väldigt nervös när jag stod utanför hans dörr, men så fort jag fick se honom släppte det. Det kändes, klyschigt nog, lite som att komma hem. Vi såg en film och allting kändes precis som förr. När jag gick därifrån var det nästan så att jag hoppade av glädje, jag var så lycklig över att vi hittat tillbaka till varandra.
Men efter det var han inte så sugen på att träffas som jag hade hoppats, så det hela rann ut i sanden. Och jag agerade precis som förut, jag tjatade och bad att jag skulle få komma tillbaka. Jag bad om förlåtelse trots att jag inte riktigt visste vad jag hade gjort för fel.

Jag tror att han helt enkelt inte orkade längre. Det hade blivit för många komplicerade turer oss emellan och det är inte så konstigt att han fick nog till sist.
Men det smärtade mig något oerhört. Och det gör det fortfarande. Jag vill helst inte tänka på honom alls, för det gör alldeles för ont. Hur våra liv skulle sett ut i framtiden.
Vi skulle gått på varandras bröllop och varit uppriktigt lyckliga för den andras skull. Vi skulle skaffat barn som kunde lekt med varandra. Vi skulle följt varandra genom livet. Men nu blev det inte så.
Det är som att han är död, som om han aldrig har funnits.

Trots allt är jag väldigt tacksam för att jag fick lära känna honom. Det var under en känslig period i mitt liv och han lärde mig mycket. Han lärde mig att skratta och prata som en karl. Han introducerade mig för riktigt bra musik.
Om jag någon gång fick se honom skulle jag vilja tacka honom för det.

Se, men inte röra

Det är så mitt kärleksliv ser ut. Jag får titta men det blir inte mycket mer än så.
Jag har länge hatat alla hjärtans dag för att jag aldrig har fått fira den som man ska. Men jag är inte så mycket för klyschromantik ändå. Fuck that shit.

Kram på er!

/Fräulein

Jag känner bara söta tanter

Ibland får jag höra otroligt roliga saker på jobbet. Eftersom tanterna och gubbarna är ganska snurriga i kolan så kan de säga lite vad som helst.
Till exempel, en käck liten dam som älskar att rimma:

"Jag har länge trott att jag heter Peter, men nyligen fick jag veta att jag heter Greta"

Så sött!

Det kommer definitivt blir fler knäppa citat i den här bloggen.

Polis polis potatisgris

Jag hörde just på nyheterna på radion om en 15-åring som riskerar böter efter att ha förolämpat en polis genom att grymta och kalla honom för gris.
Det känns helt absurt med tanke på det HÄR som hände i Rosengård. De poliserna får behålla sina jobb. Fy fan är allt jag kan säga om det.

I samma sändning berättades det att man i en polisutbildning använt sig av namn som "Neger Negersson" på fiktiva brottslingar.

Allt det här skrämmer mig verkligen. Vart är samhället på väg?

Hooray!

Tack Sanna för att du hjälpte mig att fixa en brutalt snygg design till bloggen :) Jag tyckte att det var på tiden.

Bilderna på mig är från i söndags då vi hade fotofrossa hemma hos paret däruppe. Det blev många fina bilder på oss alla tre!

Idag var jag en sväng på IKEA vis Kungens kurva. Det är ganska knöligt att åka dit. Jag kom dock hem välbehållen tillsammans med en madrass, ett gästtäcke, en ny kudde (fantastiskt skön!) och lite småprylar. Så jag är helt klart nöjd med min resa.
Nu sitter jag här mot min nya kudde, på min nya madrass, i nytvättade och nymanglade lakan och bara njuter. Yeah!


/Freaky Frodo


Dagens låt: White Stripes - Girl, you have no faith in medicine

Bildbevis!

Här är den skrikande tanten jag såg i tunnelbanan. Tack, Lee! :)

A Bloody Freakin' Weekend

Tänkte sammanfatta helgen i ett litet inlägg. Jag är inte så duktig på att blogga regelbundet som ni vet, men jag ska försöka skriva nåt en gång i månaden i alla fall. Den här helgen var turen verkligen inte på min sida. I lördags skulle jag åka och köra ett spinningpass på förmiddagen. På Friskis på Kungsholmen som vanligt. När jag skulle byta om och tittade i plånboken kunde jag inte hitta mitt månadskort någonstans. Jag blev desperat, hade tio minuter kvar till passet och jag hade inte bytt om, så jag rev runt lite snabbt men kom fram till att jag skulle få leta efteråt istället. Så jag körde hårt, bastade, duschade och klädde på mig. Sen var det bara att riva igenom alla mina ägodelar för att komma fram till att kortet var borta. Då var det bara att bege sig till Pressbyrån och köpa ett nytt för 700 bagis. Ovärt är bara förnamnet! Men innan jag gick iväg från Friskis hann jag upptäcka att mina älskade skinnhandskar också var borta. Efter lite funderande kom jag fram till att jag nog glömt dem på bänken vid skogränsen i all stress. Så jag chansade på att någon vänlig själ hade lämnat in dem, och gudskelov fanns de i receptionen. :) Det var i alla fall ett bekymmer mindre.

Sanna den lyckosten var i Miami den här helgen och Dävid var i Finkan så jag hade ett helt Playstation för mig själv. Det blev lite Rayman, Lego oen och Croc bland annat. Det var en kort lördagskväll eftersom jag skulle upp halv sex på söndagsmorgonen. Det var mindre lyckat att gå upp den tiden. För trots att jag hade gott om tid på mig så blev jag ändå sen och fick springa till bussen. Som jag missade med tio meter... Eftersom nästa buss skulle gå om en kvart tog jag en chansning och tänkte på det Sanna sagt om att tvärbanan gick snabbare till Gullmarsplan. Så jag halkade iväg till stationen där jag fick vänta 11 minuter....på fel tåg visade det sig! Inte fan tänkte väl jag på att den heter tvärbanan och alltså inte går åt norr eller söder utan till öst eller väst. Jag brukar ju åka tunnelbanan till Alvik och det går ju alldeles utmärkt. Det hela slutade med att jag kom en kvart försent till jobbet. Inte så farligt egentligen, men jag stör mig alltid som fan när såna saker händer. Jag vill inte att någon ska tro att jag är en slarvmaja med usel arbetsmoral. Såna finns, jag är bara inte en av dem.

Igår kväll var det äntligen premiär för den nya indie/pop/soul-kören som jag har längtat efter i månader. Den håller till i en föreningslokal på Söder, ganska off. Men jag hittade dit till sist, med hjälp av en egenritad karta. Det är tamigtusan värt en applåd! Yeah.
Jag trodde att det skulle börja 17.00 och var där i god tid. Men det skulle inte börja förrän 17.15, visade det sig. Det var bara tre stycken där när jag kom, men efter fem bara vällde det in folk. Det var mer blandade åldrar än jag trodde. Färre yngre killar än jag väntat mig (och kanske hoppats på), men det var några i alla fall. Det blev en riktigt stor kör, kanske 40-45 personer. Vi var väldigt få i sopranstämman så man fick klämma i ordentligt, vilket bara var kul. Och så repertoaren sen. Vi inledde med Proud Mary, som kändes väldigt gospelaktig i tre stämmor. Det är en riktigt härlig känsla att sjunga i en stor kör. Och körledaren Cecilia sprudlade av positiv energi, det var härligt.
En annan av låtarna vi körde var Kents vackra "Utan dina andetag". Den känns lite smått uttjatad för mig vid det här laget, men i grund och botten är det en väldigt bra låt. Det var häftigt att framföra den med så många personer. Det som förvånade mig var att det var så få som kände till den. Att tanten bredvid mig inte visste vilka Kent var (hon trodde självklart att det var en enda person) var väl inte så värst märkligt, men att tonårstjejerna som sa att de lyssnade på Kent inte hade hört den gjorde mig lite paff. För mig är det den mest "svenniga" Kent-låten, ungefär som Lasses "Kom Änglar". En sån låt som folk vill ha på sitt bröllop.
De andra låtarna var "Wonderwall" (som det även där var många som aldrig hade hört...jag undrade om de hade sovit sig igenom 90-talet) och Aretha Franklin's "Natural Woman". Vi fnissade lite allihop åt att killarna skulle klämma i med "You make me feel like a natural woman".
På det stora hela var det helt fantastiskt. Tyvärr hade jag inte fattat att man skulle anmäla sig innan (står det "prova på" så är det väl just det?) så det är inte säkert att jag får en plats. Men Cecilia sa att det nog inte var fullt, och om det var det kanske hon kunde starta två grupper.
Jag har ju till och med bett om en schemaändring på söndagar. Hoppas att både Sänn och jag får gå!

Nä, nu ska jag lira Rayman.
På återskrivande!

/Fröken Fröjd


Dagens låt: Bon Iver - Re: Stacks

Dance while you still have feet

Efter att ha suttit som en pösmunk hela dagen fick jag en idé. Jag kom att tänka på ett tips som jag läst i nån tidning. Man tar bort alla mattor från golvet, sätter på lite sköna låtar och dansar loss. Och som jag dansade! Som ett as. Efter en halvtimme med Caesars var jag dyngsur och helt slutkörd. Men fan vad roligt jag hade :)
Nu ska jag börja göra playlists att dansa till. En eurodisco, en oldies, en pop o.s.v. Ska försöka dansa två gånger i veckan.
Det kan väl inte bli så svårt med tanke på hur mycket jag älskar det. Jag kan dansa hur fult jag vill och vara hur sunkig och avklädd jag vill. Dessutom är jag min egen DJ, en dröm som går lite halvt i uppfyllelse. See ya!

/Feskekörka

Do-nothing

Idag är en sån där dag när jag vaknar sent, är ledig, har planerat någon aktivitet (läs: träning) men kommer sedan på att jag känner mig ganska utarbetad. Därför väljer jag att ta dagen som den kommer, att bara ta det lugnt och slappa med halvgott samvete. Nu låter det kanske som att jag har haft många såna dagar sedan jag flyttade hit, men sanningen är att det här är första gången. Och det kändes ganska lägligt att ha en sådan dag efter ett 12-timmars artbetspass igår. Puh! Men efter det blev det häng med paret ovanpå, vi försökte ha ihjäl varandra i den virtuella världen och det gick väl sådär för mig. Men roligt var det.

På onsdag åker Sänn till den sköna (?) värmen i Miami, lycka till! Själv känner jag dock inte att jag längtar så mycket till sommaren eftersom jag har kommit på att jag känner mig snyggare och mer stilren på vintern. Kan ju bero på att leopardpäls och mormorskängor inte funkar så bra under den varma årstiden. Måste komma på vad jag ska ha på mig i sommar för att se lite mer "damig" ut. Jag har börjat med det den här hösten och det känns härligt. Nu är jag också en av dem som är beroende av kjol. Byxor är faktiskt inte lika bekvämt som både Tilda och Klara har påpekat. Smarta brudar det där.

I Stockholm lever en väldigt brokig skara av människor; fattiga och rika, fula och snygga, smarta och korkade....ja, ni fattar. Det är mycket större variation på folket här än i Linköping. Kanske beror på att invånarantalet är något högre. Men, till saken: jag har sett flera skumma människor i stan i veckan. Till exempel en tant, 70-nånting, som sprang fram och tillbaka i tunnelbanan igår och skrek så det hördes i hela vagnen. Jag hade musik på så jag hörde inte vad hon skrek. Men det var några slags moraliska predikningar, ett hat mot alla som fanns i vagnen just då. Märkligt. Igår morse när jag satt på tunnelbanan vid halv sju på morgonen tog mannen mittemot mig upp ett helt paket filmjölk ur ryggsäcken och drack direkt ur. Till det åt han en banan. Det kanske bara är jag, men det kändes som en halvt osmidig frukost. För vem dricker upp en liter filmjölk på en gång? Jag gillar inte ens filmjölk...haha.

Livet går sin gilla gång, och jag spanar lite efter en ny gitarr. Och kanske, kanske att jag funderar på att börja spela live igen (om någon vill se mig, förstås). Det vore kul att komma igång, men samtidigt känns det oerhört skrämmande. Som det är nu så skäms jag för mina låtar. Jag tycker att de är rätt bra för att vara
jag, men jag skäms för att visa upp dem för andra. Det här gäller dock inte om jag spelar för en ensam person som jag känner, för då kan jag spela hur länge som helst. Jag är nog ingen vidare låtskrivare egentligen, men jag tycker att det är kul att hålla på så jag fortsätter. Att sjunga är nog det jag tycker bäst om att göra av allting i hela världen.

Rock out!

/Freud



Dagens låt: Vampire Weekend - A-punk (mest för att videon är den roligaste jag sett)

Havreflarn.

Vi ska tycka om varanda
och det kommer att gå åt helvete
det kommer att gå åt helvete och det är inget
vi kan göra något åt
förutom att tycka om varandra ska vi göra
du kommer skrika åt mig att jag är en
slapp hora och jag kommer svara att
dina knäskålar är de fulaste jag någonsin sett
och vi kommer tycka om varandra
inte bara för himmelrike och puss och
tvillingsjäl och oj då känslan av rätt hela tiden

inte bara därför tycka om tycka om för det gör vi ju
när du skäms för att jag healar maten
för att jag lider när du bara vill sova
när du hatar att jag inte hör vad du säger
när jag sprängs för att du sover med en man som bara är kompis
när bilen inte krånglar för att den inte ens finns
och att du tycker det är mitt fel
eftersom jag inte ens har körkort
eller garage eller ens ritningar på något
garage
och jag kommer inte bergripa hur någon kan bli så upprörd
över en liten kvarglömd fläck och en äppelskrutt
DET VAR JU BARA EN ÄPPELSKRUTT OCH HELVETE!



och vi kommer tycka om varandra när vi är så rädda
för att den andra ska försvinna att vi själva funderar på att hinna först
och vi kommer tycka om varandra när vi försvunnit
och ångra oss
och komma tillbaka
och tycka att man inte vet
och låtsas som man inte alls kommit tillbaka
eller att det någonsin varit egentligen så gott med
jordgubbar och havreflarn
och vi kommer att tycka om varandra och vi kommer
att vilja spotta den andra rakt i ansiket och
gråta ut vid fötterna och vi kommer göra det och vi kommer tycka om varandra
hela vägen in i det vi kommer inte ha en chans vi kommer att smälta och rodna
och dra ner varndras byxor just när jag skulle skrika SKIT men ångrade mig.
Vi kommer att förlåta oss.
VI kommer att rikta vår sprödhet till en punkt så skör att vi kommer skära oss hela
och vi kommer äta lassvis med havreflarn
tycka att det är lite typiskt oss
lite som vigselring
eller likadana tatueringar på hälarna skulle vi
aldrig få för oss men havreflarn
och älska väldigt långsamt uppe på garderoben
ramla ner oss
kort sagt ramla ner och slå oss
och tycka om oss



(Av Bob Hansson, min nya favoritpoet :)

Självporträtt

För bra för att vara sant

If you would fall for me

the way I fell for you

Then the whole fucking moon

would fall down too

Årskrönika 2008

Foto och red: Sanna

Jaha mina vänner, ännu ett år till ända. Och som ni alla vet är det dags för en summering i form av min årliga lista:

Årets Linköpingsbo: Sofie a.k.a Firstnighter

Årets skiva: Volbeat - Guitar gangsters and Cadillac blood

Årets skiva som inte var från 2008: Creedence Clearwater Revival: Platinum

Årets låt: Frida Hyvönen - Dirty Dancing

Årets oväntade: Att jag fick en lägenhet i Stockholm

Årets resa: Liverpool

Årets konsert: Säkert! på Roskilde

Årets klädesplagg: Min sailorklänning

Årets vackraste man: A

Årets citat: "Det ligger så fint på varsin sida" (jag angående om det var bekvämt att sitta på en häst)

Årets film: Once

Årets alkoholhaltiga dryck: Rom

Årets helg: När det var logdans

Årets möte: Kossan på Roskilde

Årets kväll: Den där kvällen i somras när jag tog ett fint kort på Säni och Dave (efter slagsmålet i Malmslätt). Efteråt dansade vi på Platens tills jag vrickade foten åt helsike. Men kul var det.

Årets tv-serie: Scrubs eller Dexter, dött lopp

Årets hobby: Spinning

Årets prestation: Att jag flyttade till Stockholm och började på ett nytt jobb.

Årets hemliga crush: A (han sitter stadigt)

Årets hemsida: Icanhascheezburger.com

Årets mest upprörande: Att Lollo från Kroatien skulle utvisas tillsammans med sin misshandlande far trots att hon själv är född och uppvuxen i Sverige.

Årets irritationsobjekt: De som spelar sin egen musik högt på tunnelbanan

Årets besvikelse: Att jag fortfarande är singel

Årets överraskning: Att jag har gjort framsteg i mina relationer, det känns bra.

Årets mest saknade: Nån att krama på

Årets mest somriga: Midsommaren i en kohage utanför Åtvid

Årets julklapp: Presentkort på H&M

Årets känsla: Framåtanda

That's all folks! Gott nytt år!