Att mista en vän

Vår vänskap var som en berg-och-dalbana. Det svängde rejält många gånger.
När vi började träffas blev han kär i mig. Jag anade ingenting när vi en tidig höstkväll plötsligt låg sked i hans soffa. Vi hade legat så i flera timmar och bara hållit om varandra. Han hade kittlat mig tills jag skrek högt.
Då jag fick den korkade idén att gå ett steg längre. Jag tänkte inte ens igenom det, jag fick bara för mig att det kändes rätt. Han och jag. Den kyssen förstörde vår vänskap.

Det var först ett år senare som jag fick reda på hur han hade känt. Och då var allting för sent.
Vi pratade alltså inte igenom den där händelsen förrän ett helt år senare. Vi hade bara fortsatt träffas som om ingenting hade hänt. Och jag trodde att det var okej, att vi båda insett att det var ett misstag. Ingen stor sak. Men jag tror att han hade det ganska jobbigt efteråt. Hade jag vetat vad han kände för mig så vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Jag skulle nog ha känt mig som världens elakaste människa.

Så vi fortsatte att umgås, och det var inte som vilken vänskap som helst. Vi klickade verkligen personlighetsmässigt och hade alltid vansinnigt roligt ihop. Det var han som lärde mig hur kul det är att skojretas. Vi brukade mobba skiten ur varandra. Se på film. Promenera.

Så fick jag idén om att vi två skulle åka på en resa ihop. Han tyckte att det lät kul. Vi hade båda drömt om att få se USA så jag började kolla upp möjligheten att åka tvärsöver landet i Greyhoundbuss. Han var inte lika intresserad av att planera som jag var, och jag frågade honom flera gånger om han verkligen ville åka. Och han sa alltid att han visst ville det. Så jag trodde honom.
En dag gick det bara inte att få tag på honom. Jag försökte på alla sätt men jag fick inget svar. Jag fortsatte i över en månad med att försöka få tag på honom men han var som uppslukad av jorden. Jag trodde att han börjat må dåligt och blev väldigt orolig. Jag ringde till och med hem till honom och pratade med hans mamma. Bad att hon skulle be honom ringa mig. Men det gjorde han aldrig.
Så jag dränkte mina sorger i shopping och stack till Köpenhamn och tatuerade mig för reskassan.

Det tog ett tag, och efter många tårar började allt sjunka in. Han ville inte alls resa iväg med mig, men vågade inte säga det av rädsla för att såra mig. Så han sket i allt och gjorde sig onåbar.
Att inse det gjorde fruktansvärt ont. Trodde han verkligen att jag skulle bli så arg att jag inte kunde förlåta honom?
När det gällde honom kunde jag ha förlåtit nästan vad som helst. Jag älskade honom såpass mycket. Helt och fullt. Som vän, som medmänniska. Jag kände det.

Jag vet inte hur, men på något sätt kom vi i kontakt med varandra igen, långt senare. Jag tror nog att det var jag som tjatade som en efterbliven idiot eftersom jag saknade honom så mycket. Han hade flyttat hemifrån och skaffat katt. Det kändes vuxet jämfört med hans gamla jag.
Jag var väldigt nervös när jag stod utanför hans dörr, men så fort jag fick se honom släppte det. Det kändes, klyschigt nog, lite som att komma hem. Vi såg en film och allting kändes precis som förr. När jag gick därifrån var det nästan så att jag hoppade av glädje, jag var så lycklig över att vi hittat tillbaka till varandra.
Men efter det var han inte så sugen på att träffas som jag hade hoppats, så det hela rann ut i sanden. Och jag agerade precis som förut, jag tjatade och bad att jag skulle få komma tillbaka. Jag bad om förlåtelse trots att jag inte riktigt visste vad jag hade gjort för fel.

Jag tror att han helt enkelt inte orkade längre. Det hade blivit för många komplicerade turer oss emellan och det är inte så konstigt att han fick nog till sist.
Men det smärtade mig något oerhört. Och det gör det fortfarande. Jag vill helst inte tänka på honom alls, för det gör alldeles för ont. Hur våra liv skulle sett ut i framtiden.
Vi skulle gått på varandras bröllop och varit uppriktigt lyckliga för den andras skull. Vi skulle skaffat barn som kunde lekt med varandra. Vi skulle följt varandra genom livet. Men nu blev det inte så.
Det är som att han är död, som om han aldrig har funnits.

Trots allt är jag väldigt tacksam för att jag fick lära känna honom. Det var under en känslig period i mitt liv och han lärde mig mycket. Han lärde mig att skratta och prata som en karl. Han introducerade mig för riktigt bra musik.
Om jag någon gång fick se honom skulle jag vilja tacka honom för det.