Nu har jag fått frid. Inre frid. Man kan inte bara gå runt och vara beroende av andra människor hela tiden. Den enda som alltid finns där är jag. Jag finns här för mig, jag lyssnar på mig, jag bryr mig om mig.
Jag spottar inte på mig själv som andra människor kan göra, jag ser inte ner på mig. Jag vet mitt värde. Jag älskar mig.
Vad mer behöver man?
Jag behöver inte människor som jag inte kan lita på, som säger en sak och tänker en annan. Jag behöver inte människor som ska ha allting på sina egna villkor hela tiden. När det passar dem. Fuck that!
Det är inte såna människor som kallas vänner, så varför anstränga sig för att orka med dem. De har inte en enda givmild cell i kroppen. De borde skämmas! Men av någon anledning så förstår de inte att de borde göra det, så de fortsätter att vara egoistiska idioter.
Jag, å andra sidan, är en något förbittrad men glad själ som vill andra människor väl. Men bara om de har något att ge mig.
