Till dig

Eftersom du skrev en fin blogg till mig, ska jag också blogga lite till dig :P
Ja, vad kan man säga mer än varsågod och tack på samma gång (om det går). Den här eftermiddagen och kvällen var ett helvete för mig, men du lyckades ändå som vanligt få mig på bättre humör. Det är du bäst på! Tack som attans ;)

De två senaste dygnens fyra äckligaste ögonblick (varav ett av dem lyckligtvis inte är självupplevt), eller "Jag äter för %&¤# inte sugkoppar!!!"

1. Igår morse när jag satte mig på bussen råkade jag hamna bakom någon som stank ruttet på ett äckligt sött och kväljande sätt. Jag kunde nästan inte andas eftersom denna persons kroppsodör trängde in i näsan på mig och fick mig att vilja spy. Som tur var kunde jag snabbt byta plats, men trots det tog det ett bra tag innan den där lukten försvann från min näsa. Euh!

2. På kvällen igår upptäckte mamma en stor spindel som satt på väggen i vardagsrummet. Den var inte direkt liten, och jag överdriven inte när jag säger att jag har aldrig sett en större spindel i hela mitt liv om man inte räknar den där fågelspindeln jag motvilligt klappade på en gång när jag var yngre. Som tur var har pappa ingen större spindelskräck utan mosade det stackars djuret med hushållspapper vilket gav en fin liten fläck på väggen. Jag däremot sprang iväg (dock efter att dokumenterat händelsen genom ett foto). Hoppas jag inte hittar nån av liknande storlek i mitt tak snart...

3. Johanna berättade att när hon skulle ta bussen hem igår upptäckte hon något vidrigt. I ett hörn av en busskur hade någon satt sig och lagt en äcklig liten hög. Jag försökte övertyga henne om att det måste ha varit en hund, men hon var bombsäker på att det kom från en homo sapiens. Isch! är allt jag kan säga. Tur att jag inte var där.

4. I matsalen idag serverades det fiskgratäng, och det såg gott ut. Så jag tog några potatisar och slängde på lite gratäng. Då såg jag att jag hade något konstigt och knöggligt på tallriken. Vid en närmare titt insåg jag att det var en bit bläckfisk med sugkoppar på. Snabbt la jag tillbaka den i pytsen, och konstaterade att därmed var min matlust som bortblåst. Det fick bli en dubbelmacka med skagenröra istället, som intogs när jag så småningom fått tillbaka matlusten.

Ensamhet.

Jag är så rädd för att bli ensam. Att folk ska tröttna på mig och mitt pladder och bara sluta vilja träffa mig. Jag känner mig så osäker på om folk vill träffa mig eller inte. Borde inte lita på folk, inte så snabbt som jag har gjort förut. Sedan vet man plötsligt inte vart man har dem. Vän eller inte? Det är svårt att veta. Det känns märkligt, det gör det. Att man kanske måste försöka undvika de som har svikit en när man ser dem på stan.
Och jag undrar om det är mig eller dem det har varit fel på. Humöret avgör i vilken vågskål tyngden ligger.
Varför uppskattar man inte mig som person? Är jag inte värd det?

En bra dag

Ni två, ni är så himla bra. Ja, just ni två.

Tack grus för det :)

Real Advertisements

1. Illiterate? Write today for free help.
2. Auto Repair Service. Free pick-up and delivery. Try us once, you'll never go anywhere again.
3. Our experienced mom will care for your child. Fenced yard, meals and smacks included.
4. Dog for sale: eats anything and is fond of children.
5. Man wanted to work in dynamite factory. Must be willing to travel.
6. 3-year-old teacher needed for pre-school. Experience preferred.
7. Mixing bowl set designed to please a cook with round bottom for efficient beating.
8. Dinner special - Turkey $2.35; Chicken or beef $2.25; Children $2.00.

Skjorta och slips

I eftermiddags hade jag turen att höra att en klasskompis skulle till Myrorna, så jag hängde på. Inte ofta man kan få sällskap dit annars.
Tänkte att jag skulle titta om de hade några cardigans i samma stil som min blåa, men det fanns inget sånt alls. Myrorna här håller tyvärr ganska låg klass på sitt utbud. Skulle därför gärna bege mig till second hand-affärerna i Stockholm. Där kan de det här med good vintage vad jag har förstått.

Efter lite letande gjorde jag ändå två fynd, en skotskrutig halsduk och en röd paisleymönstrad slips för 15 kronor styck. Halsduken kommer passa fint till min mörkgröna kappa och slipsen ska vara till en skjorta från Cheap Monday som jag beställde när jag kom hem. Detaljer är också roliga att shoppa. :)

Fuck fucking fuck

Det finns tre saker som tynger mig ikväll:

1. Armen
2. Sveket
3. Avundsjukan

På min hemliga lista finns det fyra.

Vilken pärs!

Igår kväll blev det lite dramatiskt. Jag hade jobbat till tio och skulle sedan in till stan för att träffa Johanna och det gamla vanliga grabbgänget. Hade stressat som bara den för att hinna med bussen men som vanligt fick jag springa.
På vägen till busshållsplatsen halkade jag på en isfläck och ramlade på rumpan rätt ner i gatan. Först kände jag bara smärtan i rumpan och låg en stund innan jag kunde resa mig upp (tur att det inte kom någon bil just då). Vad jag inte tänkte på då var att jag hade tagit emot mig med högerhanden. Men just då kändes det mest i rumpan.
Allt eftersom kvällen gick svullnade min arm upp och till slut var den fixerad i en viss ställning så att jag varken kunde böja uppåt ellet neråt. Jag kunde inte använda högerhanden eftersom det gjorde ont i armen så Johanna fick assistera mig lite. Jag kände mig lite halvt handikappad med armen i en sådan position som att jag var beredd att ta i hand med första bästa människa :P
Sedan när vi skulle hem fick jag lite hjälp av en snäll vakt som fick på mig jackan men det var besvärligt att få på sig vantarna. Han sa att jag borde söka läkarhjälp eftersom det kunde vara en fraktur. Jag kände att jag bara ville åka hem och sova.
När jag äntligen kom hem så kände jag att det var onödigt att väcka mamma och pappa, för jag hade inte så värst ont. Jag lade mig och försökte sova, men efter två timmar utan sömn kände jag att jag inte stod ut längre så jag började storböla. Jag vågade inte röra på mig så jag hoppades att de skulle höra mig, men inget hände. Så till sist gick jag upp och då fick jag en värktablett och en kudde under armen. Sedan gick jag och lade mig, det kändes mycket bättre och jag somnade efter ett tag.
I morse kändes det lika skumt i armen, så mamma ringde till en läkare på hennes mottagning som var jättegullig och ordnade en remiss til röntgen på en gång. Tack vare honom slapp jag sitta och vänta inne på akuten utan vi åkte direkt till röntgen.
De fick ta ett par bilder och sedan gick vi till akuten där de konstaterade att jag inte hade några benskador, bara en vätskefyllning i armbågen. Det var precis vad jag ville höra! Skönt att inget var brutet och att jag inte hade fått någon spricka. Jag ville verkligen inte ha något gips, så det känns skönt att jag slapp.

Nu är det fortfarande svårt att böja armbågen, men jag har inga problem med att skriva såhär eftersom armen hålls i en position där det inte gör ont. Skönt att jag är ledig imorn så att jag kan ta en extra vilodag. Det tror jag att jag behöver efter ett dygn som detta.

Over & Out

5 millimeter

Idag var jag och fixade nya öljetter på 5 mm. Eftersom det var så kallt ute och jag inte har mössa på mig (fy) så var mina öron lite kalla. Därför blev det extra krångligt att töja idag. Resultatet blev en bristning i den ena örsnibben och lite blod i den andra.
Och visst, det gör ont, men det är inte så farligt. Smärtan vara inte särskilt länge, och det är ju helt klart värt det.
Dock kan jag notera att min ena örsnibb är svullen och därför dubbelt så stor som den andra. Ser lite skumt ut som synes. Men det ska nog gå ner. Hoppas jag kan sova ikväll.

Mikrofonkåt

Idag var jag på Musikbörsen och tjackade en ny mick. Runt 500-lappen kunde jag tänka mig att betala, för billigare sångmickar finns i alla fall inte. Och det blev en riktigt fin en från Shure, det märket är absolut bäst när det gäller sångmikrofoner. Så nu är det bara att börja spela in igen. Yeah! :D

Ett plus är också att jag fick ett fint fodral i konstläder till, med Shure-loggan på. Där ska jag numera ha mina pennor. Stylish deluxe. :)

Anledningen till att jag köpte en ny mick var att när jag spelade in med den gamla så lät det som att man sjöng i en burk. Inte bra. Brorsan som lirar själv och spelar in mycket har gett mig rådet att plugga in både micken och gitarrsladden där bak på datorn för att det blir bättre ljud då. Men döm om min förvåning när ljudet i den nya micken lät lika burkigt som förut. Tji fick han! Så nu pluggar jag in där fram istället. Den gamla micken kanske fungerar finfint, men hey, den här nya lär ha minst tio gånger bättre ljud. Så det är inte hela världen. Får se vad det blir av’et sen. Den som lever får se.

På eftermiddagen lade vi in word-dokumentet med kokboken på en skiva som vi sedan lämnade till tryckeriet. Efter att ha fixat lite var vi nöjda, och jag tror att det kommer bli jättesnyggt. Längtar tills jag får hålla det första exet i handen....
Jag tycker i och för sig att det nya omslaget är ganska töntigt eftersom vi försöker stå som Charlie's Angels och se stenhårda ut med köksredskap som vapen (min idé dock). Men jag hoppas att det bara är jag som tycker så. Jag är glad att alla tre blev nöjda till sist, i förrgår kändes det i stort sett omöjligt. Nu är det bara den där satans rapporten kvar att skriva. Usch!

Over & out.

Miss Cabdriver

Igår blev det en hel del körande på folk. Det var lite jobbigt, men samtidigt bra eftersom man lär sig nya saker varje gång man kör. Först åkte vi ut till Malmslätt för att fixa bilderna till kokboken. Vi körde ett Lady &Lufsen-tema där Moa och Emma var Lady och Lufsen och jag var den galne kocken spelandes på en blockflöjt. Jag tyckte det var en strålande idé, men efter att ha provat våra dräkter tyckte de andra två att de såg hemska ut och skulle skämma ut sig. Suck! Lite kan man väl bjuda på sig själv, är det så farligt? Efter lite övertalning från min sida så gick de med på det. De såg riktigt söta ut i sina pälsar och jag försökte se så psycho ut som möjligt i min gröna sidenskjorta. Jag hade också fått ditmålat krullmustascher och hår på bröstet. I en stor svart afroperuk försökte jag mig på mina galnaste miner, och jag tror det blev ganska lyckat. Vi ska förhoppningsvis redigera bilderna imorn.

Och sen på kvällen när jag var hemma ringde syrran och ville att jag skulle skjutsa hem henne från stan, och runt halv ett körde jag iväg, trött efter att ha varit uppe sedan tidigt på morgonen. Vi körde lite fel dock, men hittade hem ändå, och då var jag ganska pigg. Så när mamma ville att jag skulle köra hem våra gäster också så fick dom en sväng med. Det är bra att få lite mera träning, det behöver jag verkligen. Jag tror att jag ska önska mig ett lokalsinne i födelsedagspresent. :P



Och idag har katten som synes varit helt knasig, gått och ylat och jamat och skrikit nästan oavbrutet. Det är så man tänker "snart stryper jag henne" för att man inte orkar höra på eländet haha...nävars, nu ligger hon och sover så sött. Skönt att det är tyst.
Nu ska jag åka till jobbet.

Peace out!

Döden är närmare än man tror

Igår kväll kom mamma hem från jobbet och var riktigt ledsen. Det är sällan jag har sett henne så sorgsen. Hon berättade att det hade varit den värsta arbetsdagen någonsin eftersom hon på morgonen hade fått reda på att en arbetskamrat hade hittats död i sin säng. Dagen innan hade hon och mamma skiljts åt med ett glatt "Vi ses imorgon",sådär som man alltid gör när man går hem från jobbet. Men den här kvinnan kom inte tillbaka. Hon blev bara 59 år.
Hon hade jobbat på ortopedmottagningen i minst 20 år så hon visste precis hur allting fungerade där. De var två stycken som jobbat där längst och som hade bäst koll på alla rutiner, och eftersom den ena av dem gått i pension förra veckan och den andra nu hade avlidit så var ingenting sig likt på mottagningen den här dagen.

När man hör om såna här saker så kan man ta det till sig som positivt. Man kan försöka att vara så snäll och så trevlig så gott det går, för man vet aldrig, människor kan bara försvinna sådär plötsligt. Och då går det inte att ta tillbaka saker man sagt eller be om ursäkt för saker man gjort.
Och man vet ju heller aldrig hur länge man själv kommer att leva, så egentligen borde man verkligen försöka leva så mycket som möjligt varje dag och våga ta risker. Man måste göra saker som egentligen inte vågar.
Nu tänker jag inte rabbla upp mer klyschor utan här kommer ett ordspråk:

Arbeta som om du inte behövde pengar
älska som om du aldrig blivit sårad
och dansa som om ingen såg dig

Kan vara värt att tänka på.


Idag blev jag förvånad över hur katten betedde sig. Efter att ha varit undvikande länge kom hon spontant och lade sig i mitt knä när jag satt och såg på TV. Och där somnade hon så sött. När sådana oväntade saker händer blir man glad. Och så tog hon några äventyr i handfatet också. Lite smått galen är hon, Tiggie, men sjukt söt.