Fuck the system!

Jag är bara så ledsen. Uppgiven. Besviken. Igen.

Man går omkring och hoppas på något stort, det där beskedet som ska bidra till en förändring i livet. Visst, tycker det är ganska okej som det är också, men man längtar hela tiden bort, någon annanstans.
Och så går man och väntar och väntar i månader. Till sist får man beskedet som man väntar på. Men det blir ingen glad överraskning. Snarare som ett slag i ansiktet. Jag kom inte in. Inte i Göteborg och inte i Lund heller. Jag blev 40:e reserv som bäst. Det är fan värt en applåd!

Jag skiter i vad alla andra tycker, om jag anses vara en överdrivet självömkande människa som bara klagar hela tiden. Det skiter jag i. För det är synd om mig just nu. Det är mycket jag saknar i mitt liv: ett jobb som ger mig pengar så att jag klarar mig, en egen lägenhet i en annan stad, någon att dela allting med kanske. Jag längtar efter att få känna mig vuxen och självständig.

Det jag har nu är visserligen bra vänner som jag är tacksam över att ha, men sedan är det inte så mycket mera. Jag har en musikalisk talang men den får jag ingen användning av. Jag har två föräldrar som älskar mig men konstant tjatar om att jag måste gå ner i vikt för "Du väger ju snart hundra kilo". Jag träffar lite folk då och då men känslorna vill bara gå och gömma sig.

Sådär, nu vet ni allt om hur jag har det. Njut av det ni har säger jag bara, för alla har inte lika mycket tur som ni.

Jerk it off!