En knubbsäl som spelar fotboll

ser ni här:

http://SannaSkerden.bilddagboken.se/index.phpmain=
L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTg5MTA2MTkmdD0xMTUyOTE0NDAxJmN1cnJpbWc9Mw==

Gårdagens låt: Judas Priest - Breaking the law

Manic sunday

Jag tycker egentligen inte om söndagar. Inte när de är som den här.
Man sover visserligen länge, det är skönt, men sedan när man ska ta sig för något att göra brukar det bli att man städar eller gör något annat trist.
Sedan är det pepparrotskött till söndagsmiddag, en rätt som är ganska meningslös. Köttet ska kokas i flera timmar och sedan när det är färdigt blir det inte ens särskilt gott. Bara tråkigt.

Och så har det störtregnat i flera timmar idag, riktigt rugg-väder alltså. Inte konstigt att man inte är på sitt bästa humör. Men, som Roland säger: "Efter regn kommer solsken". En dag som denna får man hålla fast vid det.


Arrividerci


Dagens låt: Band of horses - St. Augustine

Singer songwriter girl

Idag efter jobbet sprang jag på stan och inhandlade diverse förnödenheter. Mycket pengar gick det åt men nu klarar jag mig nog ett tag.
Och så fick jag äntligen hämta ut mina paket med kläder. Det ena från Stockholm och Caliroots och det andra från Philadelphia och Sailor Jerry (som fastnat i tullen, merde!) .
Båda paketen innehöll otroligt snygga kläder (totalt 6 t-shirts och 2 linnen) som jag knappt kan vänta på att få ta på mig. Men eftersom de är lite speciella (en t-shirt är ju till och med limited edition artist series) så är jag väldigt rädd om dem. Kommer nog inte gå och hänga i dem hemma alltså. Måste nog börja äta försiktigare när jag har dem på mig också, jag spiller ju så förbannat annars.

Jag fick en låt skriven till mig. Det var rörande och väldigt roligt att få höra något som någon skrivit till en. Det brukar ju alltid vara jag som skriver låtar åt andra annars.
Hur som helst, här är länken:

http://svansbo.se/musik/Singer_songwriter_girl.mp3

och texten;

Listen up little friend
You're way better than you pretend
You play your guitar and sing about love
Dreaming of happiness on pink clouds above

Longing for someone to open your heart
To fill you with laughter and take you apart
Sing your songs proud and strong
and lots of pop kids will sing along

Singer songwriter girl
Listen, I'll tell you a secret....

Just keep on singing of what's in your heart
Inspiration and love turns to art
Be proud of yourself and what you are
You are a very special person, you are a star

Singer songwriter girl
You can rule the world


Tack så mycket för den lilla melodin.


Peace out folks

Bakdag

Idag bakade jag så att vi skulle ha lite trevligt fika att ha i frysen. Dessutom är bakning ett ganska trevligt tidsfördriv.

Men innan jag började med det kollade jag posten. Fann ett brev från Skatteverket där det gick att läsa att jag just nu är skyldig den svenska staten en krona. EN enda krona! Hur tusan kan det komma sig? Det är en gåta.

Bakningen gick rätt så bra. Havreflarnen blev goda och såg ut som havreflarn brukar (undrar om det är möjligt att misslyckas med just havreflarn). Mina brownies med jordnötter i blev både goda och inte minst snygga. Det är något man inte kan säga om kokostopparna, smeten blev liksom för lös och rann ut. Men de smakade lika gott för det. Tack grus.

Ajöss

P.S. Grattis på 19-årsdagen, gumman! Vet att du säkert inte läser det här, men jag är ledsen att jag glömde. Puss

Edelweiss

Gick upp kvart i sex i morse och jobbade mellan sju och elva. Det var en skön arbetsdag som var mindre ansträngande än vanligt. Skönt att det är så ibland också. Annars skulle jag inte stå ut.

Väl hemma hamnade jag i soffan och somnade till ljudet av regn utanför.
Regn är vackert och mysigt sålänge man får vara inomhus och lyssna på ljudet och känna doften genom fönstret. Eller förresten, det är vackert och mysigt när man är mitt i det också, bara man inte är ensam.

I Posten idag kom avin om att mina kläder från sailorjerry.com har kommit. Underbart! Om det inte vore för detta faktum att jag som svensk måste betala 159 kronor i tullavgift, 372 kronor i moms och 100 kronor i speditionsavgift för att få ut paketet :( Det suger *****. Som om jag inte redan betalat en mindre förmögenhet för varorna och frakten. Men men, det löser sig. Snygga grejer är det i alla fall. Om jag sedan behöver dem är en hel annan fråga.

En tanke slog mig idag. Jag har tänkt lite på hur vissa dofter kan framkalla starka minnesbilder och ibland rentav symbolisera perioder av ens liv. Som den där parfymen jag jämt hade på mig för några år sedan, den påminner om hur jag hade det då. Eller hårsprayen som får mig att tänka på hur vi gjorde oss i ordning för en utekväll på stan när vi var i Prag. Eller den där herrdoften som alltid tar mig tillbaka till den där kvällen när vi låg sked i en blå soffa.
Dofter är nog det som framkallar starkast minnen hos mig. Starkare än musik, starkare än filmer, starkare än fotografier.
Tur att jag inte har så många hemska minnen.

Senare på kvällen följde jag med päronen ut på en löprunda. Femman gick segt idag trots att Nazareth bland andra gjorde sitt bästa för att peppa mig. Jag riktigt kände hur det sved till i extrahullet av allt gott som jag stoppat i mig de senaste veckorna (utan att träna). Nu är det ju inte så att jag tränar för att få bort det där extrahullet, det får gärna vara kvar. Men man känner ju vart det tar när man anstränger sig. Eller så är det bara en inbillning baserad på en förhoppning.


Dagen till ära, dagens låt: Håkan Hellström - Försent för Edelweiss



Do svidanija folks

Helgen - Aurora, Hellzbellz och Brokeback mountain

Kvällen den 18:e augusti hade jag egentligen bara tänkt vara hemma, men så sa mamma att bror min skulle spela på Nykvarnsfestivalen (med sitt metalband Breakpoint Down) så jag bestämde mig för att följa med. När jag senare också fick höra att päronen hade tänkt äta ute på stan innan så kunde jag ju bara inte tacka nej. För hur lite jag än gillar att umgås med de där två skrumpna människorna så är faktum att vi äter ute på stan med familjen i snitt i en gång vartannat år. Så jag gick med på att ta en cykeltur till stan med de där två.
Det blev libanesiskt på Plaza, och det var helt okej. Sedan cyklade vi neråt stan till festivalområdet. Kändes helskumt att gå in där efter sina föräldrar när hela området var överbefolkat av ungdomar i åldrarna 14-18 år. Men jag är inte så känslig av mig längre så jag skämdes inte nåt värst. Värre har man ju varit med om.

Spelningen var riktigt bra, tror att jag numera kan räkna mig själv till skaran av deras fans. Storebror drog så underbara gitarrsolon att man inte kunde göra annat än att digga. Way to go, brother! Jag är en stolt lillasyster.

När spelningen var slut skulle päronen cykla hem igen, men jag hade andra planer. Jag begav mig istället hem till en någorlunda nyfunnen vän där det dracks Aurora och konverserades om livet. Senare vid 23-tiden begav vi oss ner till festivalområdet igen där Hardcore Superstar höll låda så det stod härliga till. Så stod vi där och lyssnade ett tag och kände oss som två pensionärer bland alla små fjortispopkids. Men det var trevligt. Bra musik och fin utsikt är en bra kombination. :)
Vi hörde inte på hela konserten (eftersom mitt sällskap sjunger i ett metalband och föredrar lite hårdare tongångar) utan gick tillbaka till lägenheten igen efter att ha lyssnat i dryga halvtimmen. Där drack vi upp vinet som var kvar i flaskan och konverserade lite till tills det var dags för mig att cykla hemåt.
Sammanfattningsvis en riktigt trevlig kväll.

Och igår kväll var det också hemskt trevligt (det ordet börjar smaka surt i munnen nu som mycket som jag missbrukar det). Jag satt hemma hos min käraste vän och sockertuss Robban och hade lite mini-filmmaraton. Mellan sju och halv fyra åt vi mängder av chips, dip och godis ("Så att vi kan bli ännu fetare än vad vi redan är", som Robban sa, haha) till Wedding Crashers, Crash och Brokeback mountain. Den senare hade jag redan sett en gång hos Robban men det var i ett mindre nyktert tillstånd varför jag väldigt gärna ville se den igen. Och den var bättre den här gången eftersom jag var lite mer vaken.
Grabben grät på slutet den här gången också (inte undra på, det är ju fruktansvärt sorgligt). Hihi, riktiga killar är killar som kan gråta, eller hur Rob?
De andra två filmerna var också bra, särskilt Crash eftersom jag tycker om gripande draman. Filmer ska kännas och brännas när man ser dem, då är de som bäst.

Idag gick jag upp halv tolv, åt lite "frukost" och sedan har jag suttit vid datorn i stort sett hela dagen (runt sju timmar skulle jag gissa, det är rekord). Så nu är jag ganska trött på den här burken. Men innan jag går ska jag blogga klart, och det ska jag göra med att visa gårdagens inköp: http://caliroots.com/system/search/product.asp?id=5308. Nice, huh?

Tack och adjö, Nisses päronpö

Brännmärkt för livet

Torsdagen den 3:e augusti var en riktigt speciell dag. Så speciell att jag nog aldrig kommer att glömma den.

Det var dagen då jag åkte till Norrköping för att tatuera mig för första gången. Jag hade varit inne på Lucky 7 några veckor tidigare och pratat med Martin, killen som skulle rita och sedan tatuera in konstverket. Att det blev just Lucky 7 och inte Viking här i Linköping berodde på att jag visste att de kunde det här med old school, för det hade jag sett på Tatueringsmässan som vi var på tidigare i våras. Dessutom verkade personalen väldigt trevlig.
När vi kommit överens om på ett ungefär vad jag skulle ha var det bara att boka en tid och sedan gå hem och vänta. Och det kändes nervöst. Skulle det göra så sjukt ont som jag trodde? Skulle jag ångra mig direkt efteråt? Vad skulle mamma och pappa säga (haha)? Frågorna var många.

Men till sist var det äntligen dags. På tåget upp var jag väldigt spänd och så höll jag på att bli lite sen till studion eftersom det var kö till toaletten på resecentrum (man blir ju lätt lite kissnödig när man är nervös).
Framför mig i kön stod en kille som såg lite bekant ut. Han var ungefär lika lång som mig, var klädd i jeans och jeansjacka och hade en gitarr i ett hardcase på axeln. Jag tyckte han liknade en kille som jag chattat lite med, men jag var inte säker på att det var han så jag tänkte inte mer på det. Sedan när jag gick ut ur stationsbyggnaden såg jag att han mötte upp en tjej. Och det var då polletten trillade ner som man säger. Tjejen kände jag igen som Britta Persson, Kristofer Åströms körtjej. Och då förstod jag ju att det var Kristofer själv som var killen i toalettkön. Jag visste om att de skulle spela i Norrköping samma kväll, men ändå kopplade jag inte riktigt att den var han. Eftersom jag är en stor beundrare av honom tänkte jag för ett slag att jag skulle gå fram till honom och berätta vilken enorm inspiration han gett mig genom sin musik. Men när de var två så kändes det lite läskigare att gå fram, plus att jag kände att han nog helst inte ville bli igenkänd. Så jag lät bli. Vilket jag har grämt mig lite åt nu i efterhand, för det är ju inte varje dag man får chansen att prata med en av sina stora förebilder. Men jag hade kanske ändå bara gjort bort mig, haha…

Sedan var det i alla fall dags att gå med snabba steg/småspringa bort till studion. Den här dagen regnade det också så det blev lite extra besvärligt att springa med paraply och allt. Men till sist kom jag ändå fram till studion, uppstressad och hypernervös över vad som komma skulle. Direkt när jag klev in så såg jag Martin stå vid disken. ”Är det du som är du?” sa han och jag svarade ”Ja, jag tror det”. Då sa han ”Det är jag som är jag också”. ”Vad bra”, svarade jag. Haha, det är kul med folk som har glimten i ögat. Särskilt i en sån här situation. Det får en genast att bli lite lugnare. Men ändå kändes det lite mysko.

När jag var på Lucky 7 första gången berättade jag att jag ville ha en traditionell dolk med diverse symboler med i bilden. Men eftersom Martin inte skrev upp vilka symboler jag ville ha med så hade de inte kommit med på bilden han hade ritat åt mig. Trots det var det ändå en väldigt fin bild, för på den hade dolken fått vingar också vilket jag inte hade sagt något om innan. Men det var så snyggt att jag behöll dem. Fast bilden blev han tvungen att rita om helt eftersom jag förutom att öka upp storleken något också ville ha med en dödskalle och ett hjärta som symboler. Så jag fick sätta mig i stolen på hans rum och vänta snällt. Det tog ganska lång tid, 15-20 minuter (det är länge när man är nervös). Sedan när jag fått se bilden och godkänt den printade han ut konturerna så att vi skulle kunna kolla att placeringen blev bra. När malltrycket satt bra på huden var det bara att lägga sig på britsen och låta sig brännmärkas.

”Hur är pulsen?” sa han. ”Den är nog ganska hög”, svarade jag där jag låg och kände mig minst sagt spänd. Martin skulle rita några små linjer först så att jag fick känna hur det kändes. När jag förstod hur det kändes jag genast mycket lugnare, det var inte alls så farligt som jag hade trott. Det var mer en svidande känsla än ren och skär smärta som jag först tänkt mig. Sedan låg jag där på britsen i drygt två timmar och trivdes riktigt bra med att ha både surrandet av nålen och ösig punk med Cocksparrers i öronen. Det kom förbi lite folk då och då och tittade och pratade lite och det var riktigt trevligt. Adrenalinkicken satte väl igång efter ett tag också, det blev nästan så att jag glömde vad han höll på med.

Eftersom jag kommit in vid fyra och studion stängde vid sex så var det till sist bara jag och Martin kvar i lokalen. Så han kunde göra färdigt sitt konstverk i lugn och ro. Och förutom att han kunde sin sak var han noggrann, det var jag väldigt nöjd med. Hans son och flickvän undrade nog varför han inte kom hem från jobbet i tid, haha… Men jag var glad som en lärka trots att jag blev utskickad i hällregnet.

Den dagen var inte sista gången jag besökte studion, för jag har redan planerat flera tatueringar. Det är nog som de säger. Har man provat det en gång är man fast.