St. Anger

Nej, jag tänker inte skriva om julen. Nej, jag har ingen lust att göra det.
Ja, jag har svårt att vara arg. Så jag skriver om det istället. Jag har försökt så mycket, så hårt och länge att inte bli arg på någon. Saker och ting blir mycket tristare om man går omkring och är arg. Ungefär så resonerar jag. Klart att jag har skällt på folk men jag har inte blivit sådär riktigt arg på länge. Jag menar det där med att skrika på någon för att man är så jävla förbannad. Jag har varit jävligt förbannad på folk som har gjort mig illa men jag har ju aldrig fått chansen att säga det till dem. Folk som har svikigt eller betett sig allmänt svinigt mot mig. Vad skönt det vore om man kunde radda upp alla dessa människor framför mig, och sedan skulle jag visa dem vad jag känner. En loska här, en örfil där. Utan att jag skulle få skit tillbaka för det. Det vore väldigt skönt.

Jag har bestämt mig för att sluta kasta pärlor till svin. Detta eftersom jag anser mig själv vara en pärla. Det finns ingen anledning att slösa energi på något som ändå inte är värt det, om man ändå aldrig får särskilt mycket tillbaka. Jag förtjänar också att bli lite bortskämd ibland.







Dagens låt: The Weakerthans - Civil Twilight

Några goda råd inför julen

Galna japaner #2

Galna japaner #1

Kreativiteten flödar i känslostormen

Det är så det är nu. Hela jag är som en enda känslostorm. Upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Som att leka kurragömma med sig själv och inte hitta någon. Men det behöver man ju inte göra. Jag funderar och filosoferar, förösker göra det i lagom mängd så att jag inte blir helt kokobengo. Det har varit svårt ett tag men det känns lite lättare nu. Kan man inte få utlopp för sina känslor kan man ju alltid skriva ner dem. Så det blev en låt idag:

Frames and borders

I’m so fucked up when it comes to you
My pinkie starts to tremble
My lips open up but there’s no one to kiss
You were only here in the dream
No, I’m not allowed
No-no, I’m not allowed
To speak

But I can’t mend if you don’t put your head on my chest
And hear the little bunny heart that’s racing
I really try but I can’t forget your voice
You put a scar on my skin

I’m sick and there’s no cure
Underneath it’s boiling
If I touched you I’d melt down to a puddle of mud
No, I’m not allowed
No-no, I’m not allowed
To speak

But I can’t mend if you don’t put your head on my chest
And hear the little bunny heart that’s racing
I really try but I can’t forget your voice
You put a scar on my skin

I’m nailed to these walls
Take me down
Down, down, down

The world is cruel
But your eyes warm it up
You’re just too sweet and tender
You could hold me close and stop the storm
But that will never be
So I’m staying here inside my box

Kött eller fiiisk?

Det finns tre kategorier av musiklyssnare. Eftersom kassetten i princip är död enligt mig så räknar jag inte med dem som älskar blandband. Det är cd, mp3 eller vinyl som gäller. Det gör mig på nåt sätt lite ledsen i själen att mp3:orna tar över allt mer i musikvärlden. Visst, jag älskar att det är lätt att sprida musik och upptäcka nya artister och band. Det är helt fantastiskt. MEN, att bara ha musiken som filer på datorn och på sin iPod, utan omslag och något fysiskt att ta på. Det svider lite. Jag vill ha en riktig skiva med omslag, så att jag kan vara säker på att musiken inte försvinner. Jag vill ha något fint att titta på, en bok att bläddra i.

Därför är jag lite splittrad mellan mp3 och cd, jag håller mig lite lagom mittemellan.

Klara tillhör vinylfantasterna och köper både nya och gamla skivor på vinyl. Vinyl är nåt fint och mysigt tycker jag. Stora omslag och musik från svunna tider. Lyssna på vinyl och dricka te, det skulle vara nåt det. Tror jag ska skaffa en skivspelare när jag flyttar hemifrån så kan jag gå på loppisar och köpa gamla stenkakor. Vilken kategori tillhör du?

Dagens låt: Jack Peñate - Torn on the platform

The heart beats in it's cage...

Satt med brydarna på Steve's idag och snattrade om allt mellan himmel och jord. Dock mest om kärlek.

Jag har så mycket funderingar som inte kommer ut, så många tankar som stannar i huvudet. Och det är hemskt jobbigt ibland. Att ha känslor för någon men inte kunna tala om hur man känner. Jag har haft alldeles för mycket av det. Det är svårt att gömma, ännu svårare att försöka glömma. Så man talar om det för sina vänner och det hjälper. De kan ge en råd och ställer upp. Det hjälper för stunden.

Det gnager i mig. Jag tänker att "Det går inte det här, jag orkar inte längre". Så känns det ibland. Som en slags sjukdom som ingen kan bota. Jag känner mig fel och ful. Och feg. Ärrad och svag.

Jag vet inte hur ni ser mig men jag tror att sårbarheten lyser igenom. Jag orkar inte tänka på om det är fint eller fult, det är bara sådan som jag är. En människa med en stark längtan.

"I wanna be adored

I wanna be adored, live forever

I have too many dreams to cure

Mistaken the dawn for a supernova"

Jag - en bekräftelsetjej?

Det här med bekräftelse är verkligen en svår sak. Jag kom att tänka på det nu efter att ha spenderat gårdagskvällen som ensam tjej med tre killar. Det är då man märker det som tydligast. Det här med att tjejer ofta är ganska tävlingsinriktade märks i vissa situationer. När man är ensam tjej med bara killar kan man slappna av och inte tänka så mycket. Killar är oftast lugna och naturligt avslappnade i grupp, i alla fall de som jag känner. Och det smittar av sig.
Jag är inte så van vid att umgås med killar så min inställning ligger kvar som någon slags revansch mot högstadietiden, då mina upplevelser av att bli bekräftad som tjej sällan infann sig. När man är blandat många tjejer och killar kan det bli svårt. Man vill gärna vara snyggast, man vill gärna vara den som utmärker sig mest inför killarna men man vill också göra det diskret så att det inte blir fult. Det är inte alltid jag känner så men det händer. Det erkänner jag. Kanske har att göra med att jag är singel och inte alltid vet hur jag ska bete mig bland folk jag inte känner.
Det är inte särskilt snällt att köra över andra, det är inget mål jag har. Jag tycker egentligen att alla bara ska få vara som de är och sen är det inget mer med det. Jag blir gladast när alla andra också är glada och har kul. Det är då till exempel en förfest blir som allra roligast, när alla verkligen trivs. Samtidigt ligger de här känslorna och pyr under ytan. Jag har en stor önskan om att få bli bekräftad som tjej, att få höra någon säga att jag ser bra ut eller berömma mig för något annat. Ärliga komplimanger alltså. Att ha någon som man känner verkligen tycker om en som man är, utan att man ska behöva göra sig till. Jag tror att på grund av att jag har det här behovet så kan jag bete mig lite konstigt ibland.
Jag brukar ofta tänka tillbaka och reflektera över mitt eget beteende när jag blir ensam igen efter att ha umgåtts i grupp. Sa jag något elakt till någon eller betedde jag mig på ett sätt som kan uppfattas som jobbigt för andra?
Jo, ni märker hur höga krav jag har på mig själv och att jag tänker på tok för mycket på vad andra tycker om mig. Något som andra säkert inte ägnar en enda tanke åt. Det där är något som går upp och ner. Min självsäkerhet vill inte riktigt infinna sig som något permanent.


Dagens låt: Gary Jules - Mad World

Blandat och lite gott

Ja, vad skulle man skriva här egentligen. Jag får klagomål på att jag uppdaterar så sällan och med tanke på all den lediga tid jag har nuförtiden borde jag skärpa mig på den fronten. Men jag känner på nåt sätt att jag aldrig har nåt intressant att skriva om som jag inte redan har berättat för dem som brukar läsa min blogg. Men men, jag ska inte vara snål nu utan göra mitt bästa i att lämna ut mina funderingar.
Just nu vill jag inte ha några djupa diskussioner. De behövs och uppskattas av mig i vanliga fall men just nu är de bara sjukt betungande. En sak i taget har aldrig varit viktigare för mig. Jag behöver släppa loss, dansa och ha kul. Förra helgen hade jag stora förväntningar på som delvis infriades. Då blir man ju alltid glad.

Det var fest i Rockabillyns anda i Norrköping och vad kan passa mig bättre? Först var det förfest hemma hos Klara och Emil som innehöll både piercing, spritlekar och chips. Jag fick träffa på en massa nya människor ur Klaras krets, bl.a. hennes lillasyrra Elin som var väldigt trevlig. Danne var också där vilket självklart uppskattades av mig.

Målet för kvällen var temaklubben Loose Lips som hålls på Sveaskeppet första lördagen i varje månad. Det är tema Rockabilly, psychobilly och punk. Jag hade sett frem emot den här kvällen länge och framförallt tänkte jag på vilken hög raggpotential det skulle vara. Detta gjorde mig dock besviken, trots at det var ett sånt tema var det oerhört få som passerade min gräns (jag är som ni kanske vet otroligt kräsen). Men vafan, huvudtanken med kvällen var ju inte att ragga utan att dansa och vara lite smått galen. Och så blev det absolut. Grym musik stundtals (bäst var definitivt "A Boy Named Sue"). Vårt gäng ägde dansgolvet!

Imorn blir det fest igen hemma hos Calle. Får se hur det blir, det verkar mycket lovande.

Men det är ju inte bara fest utan vardag också. Jag har av privata skäl ingen lust att gå närmare in på hur jag spenderar den, men det blir bättre för varje dag i alla fall. Och kreativiteten flödar, jag är full av låtidéer just nu. Önskar bara att jag hade nån att spela med. Det är nämligen så att vår eminente Martin flyttar till Uppsala efter jul och lämnar mig och Sofie i sticket :P Sofie har väldigt mycket med skolan nu så hon verkar tyvärr inte hinna ha nåt band. Så därför står jag ensam här igen och söker medlemmar. Får väl se om jag kan lyckas ännu en gång. Men fan, vårt band! Det har varit helt underbart att få spela med de här två. Den här sommaren var definitivt den bästa i hela mitt liv. Jag tror att bandet är det bästa som hänt mig rent musikaliskt. Jag är så glad att jag lärt känna dem båda, de är för härliga. Trevligt med nya vänner.

Trots att vi splittras nu så har vi gett ut en demo. En proffsigt utformad skiva med 8 låtar som vi säljer för 40 kr/st. Så passa på och snacka med mig om du är intresserad av ett ex.

Nu ska jag knyta mig, imorn ska det städas och donas.

Kraaaaaaam på dä!

Dagens låt: Kate Nash - Mouthwash