Jag - en bekräftelsetjej?

Det här med bekräftelse är verkligen en svår sak. Jag kom att tänka på det nu efter att ha spenderat gårdagskvällen som ensam tjej med tre killar. Det är då man märker det som tydligast. Det här med att tjejer ofta är ganska tävlingsinriktade märks i vissa situationer. När man är ensam tjej med bara killar kan man slappna av och inte tänka så mycket. Killar är oftast lugna och naturligt avslappnade i grupp, i alla fall de som jag känner. Och det smittar av sig.
Jag är inte så van vid att umgås med killar så min inställning ligger kvar som någon slags revansch mot högstadietiden, då mina upplevelser av att bli bekräftad som tjej sällan infann sig. När man är blandat många tjejer och killar kan det bli svårt. Man vill gärna vara snyggast, man vill gärna vara den som utmärker sig mest inför killarna men man vill också göra det diskret så att det inte blir fult. Det är inte alltid jag känner så men det händer. Det erkänner jag. Kanske har att göra med att jag är singel och inte alltid vet hur jag ska bete mig bland folk jag inte känner.
Det är inte särskilt snällt att köra över andra, det är inget mål jag har. Jag tycker egentligen att alla bara ska få vara som de är och sen är det inget mer med det. Jag blir gladast när alla andra också är glada och har kul. Det är då till exempel en förfest blir som allra roligast, när alla verkligen trivs. Samtidigt ligger de här känslorna och pyr under ytan. Jag har en stor önskan om att få bli bekräftad som tjej, att få höra någon säga att jag ser bra ut eller berömma mig för något annat. Ärliga komplimanger alltså. Att ha någon som man känner verkligen tycker om en som man är, utan att man ska behöva göra sig till. Jag tror att på grund av att jag har det här behovet så kan jag bete mig lite konstigt ibland.
Jag brukar ofta tänka tillbaka och reflektera över mitt eget beteende när jag blir ensam igen efter att ha umgåtts i grupp. Sa jag något elakt till någon eller betedde jag mig på ett sätt som kan uppfattas som jobbigt för andra?
Jo, ni märker hur höga krav jag har på mig själv och att jag tänker på tok för mycket på vad andra tycker om mig. Något som andra säkert inte ägnar en enda tanke åt. Det där är något som går upp och ner. Min självsäkerhet vill inte riktigt infinna sig som något permanent.


Dagens låt: Gary Jules - Mad World