Satt med brydarna på Steve's idag och snattrade om allt mellan himmel och jord. Dock mest om kärlek.Jag har så mycket funderingar som inte kommer ut, så många tankar som stannar i huvudet. Och det är hemskt jobbigt ibland. Att ha känslor för någon men inte kunna tala om hur man känner. Jag har haft alldeles för mycket av det. Det är svårt att gömma, ännu svårare att försöka glömma. Så man talar om det för sina vänner och det hjälper. De kan ge en råd och ställer upp. Det hjälper för stunden.
Det gnager i mig. Jag tänker att "Det går inte det här, jag orkar inte längre". Så känns det ibland. Som en slags sjukdom som ingen kan bota. Jag känner mig fel och ful. Och feg. Ärrad och svag.
Jag vet inte hur ni ser mig men jag tror att sårbarheten lyser igenom. Jag orkar inte tänka på om det är fint eller fult, det är bara sådan som jag är. En människa med en stark längtan.
"I wanna be adored
I wanna be adored, live forever
I have too many dreams to cure
Mistaken the dawn for a supernova"
No comments:
Post a Comment