Brännmärkt för livet

Torsdagen den 3:e augusti var en riktigt speciell dag. Så speciell att jag nog aldrig kommer att glömma den.

Det var dagen då jag åkte till Norrköping för att tatuera mig för första gången. Jag hade varit inne på Lucky 7 några veckor tidigare och pratat med Martin, killen som skulle rita och sedan tatuera in konstverket. Att det blev just Lucky 7 och inte Viking här i Linköping berodde på att jag visste att de kunde det här med old school, för det hade jag sett på Tatueringsmässan som vi var på tidigare i våras. Dessutom verkade personalen väldigt trevlig.
När vi kommit överens om på ett ungefär vad jag skulle ha var det bara att boka en tid och sedan gå hem och vänta. Och det kändes nervöst. Skulle det göra så sjukt ont som jag trodde? Skulle jag ångra mig direkt efteråt? Vad skulle mamma och pappa säga (haha)? Frågorna var många.

Men till sist var det äntligen dags. På tåget upp var jag väldigt spänd och så höll jag på att bli lite sen till studion eftersom det var kö till toaletten på resecentrum (man blir ju lätt lite kissnödig när man är nervös).
Framför mig i kön stod en kille som såg lite bekant ut. Han var ungefär lika lång som mig, var klädd i jeans och jeansjacka och hade en gitarr i ett hardcase på axeln. Jag tyckte han liknade en kille som jag chattat lite med, men jag var inte säker på att det var han så jag tänkte inte mer på det. Sedan när jag gick ut ur stationsbyggnaden såg jag att han mötte upp en tjej. Och det var då polletten trillade ner som man säger. Tjejen kände jag igen som Britta Persson, Kristofer Åströms körtjej. Och då förstod jag ju att det var Kristofer själv som var killen i toalettkön. Jag visste om att de skulle spela i Norrköping samma kväll, men ändå kopplade jag inte riktigt att den var han. Eftersom jag är en stor beundrare av honom tänkte jag för ett slag att jag skulle gå fram till honom och berätta vilken enorm inspiration han gett mig genom sin musik. Men när de var två så kändes det lite läskigare att gå fram, plus att jag kände att han nog helst inte ville bli igenkänd. Så jag lät bli. Vilket jag har grämt mig lite åt nu i efterhand, för det är ju inte varje dag man får chansen att prata med en av sina stora förebilder. Men jag hade kanske ändå bara gjort bort mig, haha…

Sedan var det i alla fall dags att gå med snabba steg/småspringa bort till studion. Den här dagen regnade det också så det blev lite extra besvärligt att springa med paraply och allt. Men till sist kom jag ändå fram till studion, uppstressad och hypernervös över vad som komma skulle. Direkt när jag klev in så såg jag Martin stå vid disken. ”Är det du som är du?” sa han och jag svarade ”Ja, jag tror det”. Då sa han ”Det är jag som är jag också”. ”Vad bra”, svarade jag. Haha, det är kul med folk som har glimten i ögat. Särskilt i en sån här situation. Det får en genast att bli lite lugnare. Men ändå kändes det lite mysko.

När jag var på Lucky 7 första gången berättade jag att jag ville ha en traditionell dolk med diverse symboler med i bilden. Men eftersom Martin inte skrev upp vilka symboler jag ville ha med så hade de inte kommit med på bilden han hade ritat åt mig. Trots det var det ändå en väldigt fin bild, för på den hade dolken fått vingar också vilket jag inte hade sagt något om innan. Men det var så snyggt att jag behöll dem. Fast bilden blev han tvungen att rita om helt eftersom jag förutom att öka upp storleken något också ville ha med en dödskalle och ett hjärta som symboler. Så jag fick sätta mig i stolen på hans rum och vänta snällt. Det tog ganska lång tid, 15-20 minuter (det är länge när man är nervös). Sedan när jag fått se bilden och godkänt den printade han ut konturerna så att vi skulle kunna kolla att placeringen blev bra. När malltrycket satt bra på huden var det bara att lägga sig på britsen och låta sig brännmärkas.

”Hur är pulsen?” sa han. ”Den är nog ganska hög”, svarade jag där jag låg och kände mig minst sagt spänd. Martin skulle rita några små linjer först så att jag fick känna hur det kändes. När jag förstod hur det kändes jag genast mycket lugnare, det var inte alls så farligt som jag hade trott. Det var mer en svidande känsla än ren och skär smärta som jag först tänkt mig. Sedan låg jag där på britsen i drygt två timmar och trivdes riktigt bra med att ha både surrandet av nålen och ösig punk med Cocksparrers i öronen. Det kom förbi lite folk då och då och tittade och pratade lite och det var riktigt trevligt. Adrenalinkicken satte väl igång efter ett tag också, det blev nästan så att jag glömde vad han höll på med.

Eftersom jag kommit in vid fyra och studion stängde vid sex så var det till sist bara jag och Martin kvar i lokalen. Så han kunde göra färdigt sitt konstverk i lugn och ro. Och förutom att han kunde sin sak var han noggrann, det var jag väldigt nöjd med. Hans son och flickvän undrade nog varför han inte kom hem från jobbet i tid, haha… Men jag var glad som en lärka trots att jag blev utskickad i hällregnet.

Den dagen var inte sista gången jag besökte studion, för jag har redan planerat flera tatueringar. Det är nog som de säger. Har man provat det en gång är man fast.