Konflikträdsla

Många lider av det. Så även jag. Eller lider och lider ska jag väl inte säga, men det kan bli lite jobbigt ibland.
Som idag på jobbet när en kollega inte ville hjälpa mig. Jag blev fly förbannad och började tänka på hur jag ville slå henne på käften och vräka ur mig precis vad jag tänkte. Men jag skulle aldrig kunna göra något av det.
Lugnt och stilla ska det vara.
Jag tänker på det som hänt och blir bara argare och argare, men eftersom jag inte agerar ut min ilska så trycker jag in det mesta i huvudet igen. Det enda som kan slippra ut är en syrlig kommentar, för att visa vart jag står. Men det blir sällan tydligt.

Jag undviker verkligen konflikter in i det längsta. Det gäller alla, men allra mest folk jag tycker om. Jag tycker om min kollega som jag nämnde, så därför hade jag också otroligt svårt för acceptera att jag blev arg på henne. Trots att jag tyckte att hon hade fel.

Det är inte så att jag enbart är feg, utan för att jag tycker att det är onödigt att gräla om mindre problem. Sedan hör det ju också till saken att mina föräldrar aldrig någonsin har grälat framför mig. Det är kanske några få gånger som de har höjt rösten åt varandra, men det är allt. Inte så konstigt att jag inte vet hur man grälar.
För mig är det så, att grälar man med någon så hatar man varandra efteråt. Det är inte själva grälet som är svårt, utan det där att man måste försöka bli sams sedan. Och tiden det kan ta innan man vet vart man har varandra kan vara en riktig plåga. Om det så bara är några timmar.
Jag är rädd att folk ska överge mig, och därför viker jag mig hellre än att det ska behöva hända.

Dagens psykoanalys.

/Fräulein


Dagens låt: Antony and the Johnsons - Epilepsy is dancing