Gimme shelter

Ibland önskar jag att jag bara kunde få kura ihop mig till en liten boll. Lägga mig hos någon som klappade mig på huvudet och sa att allting skulle ordna sig.

Jag har förstått att jag kan ta hand om mig själv, att jag är ganska oberoende. Det känns skönt. Jag känner mig själv väl och vet vad jag behöver för att klara vardagen. Den här tanken gör att jag känner mig stark. Som att jag fortsätter att växa ju längre jag är ensam.
Jag trivs jättebra med att bo själv, för det är ju det här jag har längtat efter i flera års tid.

Men ibland krackelerar det. Det finns stunder då jag ligger jag hemma i sängen och snörvlar och önskar att någon bara kunde komma och ta hand om mig. Jag som är så van vid att ständigt ta hand om andra. Det har blivit min grej, liksom. Det är det jag kan. Jag vet faktiskt inte så mycket annat som jag är riktigt jävla bra på.

Jag tror jag önskar att det kunde jämna ut sig lite mera. Att jag kunde få bli ompysslad ibland, jag med. Att känna att någon annan människa offrar sig för mig. För att det får den personen att må bra.
Det är något jag strävar efter.