Jag satte mig på tåget till Norrköping för att tillsammans med min nyfunna vän Erik gå till Club Mogwai på Hugos och se Britta Persson och Kristofer Åström spela live. Efter att vi mött upp på stationen gick vi och satte oss på Teaterbaren och drack vin. Ett mycket smakfullt inrett ställe som tyvärr spelade kass musik. Efter några timmars diskussion begav vi oss bort till Hugos. Då var klockan 22 och det var öppningsdags. Men eftersom spelningen inte började förrän vid midnatt satte vi oss ner, köpte vin och whiskey och pratade en stund. Jag som trodde att det var Kristofers spelning hade sett fram emot att se honom live första gången och då få höra alla dessa låtar som jag annars bara hört inspelade. Men det blev inte riktigt så eftersom det var Brittas spelning. Det gjorde mig lite mindre nöjd samtidigt som det gjorde Erik mer nöjd eftersom han är ett lika stort fan av henne som jag är av Kristofer. Trots det gillade jag verkligen spelningen, det var en trevlig atmosfär på stället och alla människor var glada. En rolig sak som jag minns är att en kille i publiken skrek rakt ut "Kristofer, du är så jävla snygg!" varpå Kristofer skrattade lite och svarade "Tack, detsamma".
En sådan klubb borde vi ha här i Linköping.
Erik är en person som tycker om att gå fram och prata med folk han inte träffat förut. Efter gårdagen kan jag konstatera att det är en mycket bra egenskap. Jag fick tack vare honom prata med flera trevliga människor som jag annars inte skulle ha gjort. Och det samtal som betydde mest för mig var det jag hade med Kristofer Åström själv.
Efter konserten började de spela dansmusik (dock av mycket bra kvalité, vi snackar inte fjortistechno här utan indie, ska, pop och rock) och folk började samlas på dansgolvet. Jag och Erik ställde oss i baren en stund. Rakt över mitt emot oss stod Britta och Kristofer i ett hörn och drack öl och pratade. Tidigare på kvällen hade Erik sagt till mig "Ikväll ska jag prata med Britta och du ska prata med Kristofer". Det tyckte jag lät som en väldigt bra idé. Men när Erik skulle gå iväg till dem vågade jag inte följa med så jag stod kvar och tittade lite blygt på dem. Tills jag bara kände "Nä, vafan, det är nu eller aldrig, jag vill verkligen göra det här och jag gör det nu". Så då gick jag bort till dem och hälsade och skålade med Kristofer.
"Jag bits inte", sa han. "Nä, jag vet", sa jag. "Ormar är lika rädda för oss som vi är för dem", sa han. Och så var isen bruten.
Sedan blev det som vi sagt, Erik pratade med Britta och jag hade ett väldigt givande samtal med Kristofer. Vi pratade om allt möjligt, om vanliga saker och om musik. Det kändes som att vi var på samma våglängd, för vi fick bra kontakt på den korta lilla stunden. Jag fick äntligen chansen att berätta för honom hur otroligt mycket han har betytt för mig inspirationsmässsigt som artist och låtskrivare och att jag brukar sitta och spela hans låtar hemma. Jag berättade också om den gången när jag såg honom på resecentrum i Norrköping och inte vågade gå fram och säga något. "Det skulle du ha vågat" sa han.
För dem som inte sett Kristofer i verkligheten eller ens vet hur han ser ut kommer här en liten beskrivning: Han är liten och smal, blek och bräcklig med vackra rena drag i ansiktet. Ögonen är ljust blå och blicken djup och genomträngande. Han är för kvällen klädd i jeans, skjorta och väst (mycket stiligt) och hans hår är ljust, halvlångt och lite slitet. Skägget är inte särskilt långt men välformat.
Han är ganska blyg och försynt men pratar ändå en hel del på sin fina norrländska. Hela intrycket av honom ger mig en känsla av att han är en svag, vacker och skör liten människa som man vill ta hand om och göra lycklig. Nu känner jag ju honom inte såpass mycket att jag vet huruvida han är lycklig eller ej, men det var den känslan jag fick. Jag blev helt betagen.
Vårt samtal varade inte särskilt länge, men det varade ändå betydligt längre än jag trott innan. Han var intresserad av att prata med mig som man pratar med vem som helst och det kändes fint och hedrande, trots att jag vet att han är en människa som alla andra. Jag beundrar hans ödmjukhet som artist och hans gränslösa kärlek till musik, den kärlek som gör att han tyvärr lever under knappa förhållanden eftersom han valt att viga sitt liv åt den.
"När man har inspirerat en människa, då har man lyckats" sa han.
Jag frågade om jag fick skicka min musik till honom och han svarade att det skulle vara intressant. Jag fick en mailadress som jag kan skicka till.
Han sa att det är många som skickar musik till honom men han försöker ändå ta sig tid till att lyssna på allting och svara på alla brev och mail han får. Han tycker det är väldigt roligt att lyssna trots att mycket av det han får inte är särskilt bra. Det är fint att han gör det, att han verkligen bryr sig om dem som lyssnar på honom.
Efter en stund skulle Britta och Kristofer ut och röka, så då stannade jag och Erik kvar i baren och väntade på dem. Efter en ganska lång stund tänkte vi att de säkert hade gått iväg någon annanstans, så Erik frågade en tjej i personalen som sa att de satt på uteserveringen. Trots att jag kände mig lite dum när vi gick ut dit så blev det så att vi gick ut till dem en stund och följde sedan med dem in i restaurangen, satte oss vid ett bord och fortsatte prata. Efter en ganska lång stund skulle Britta ut och röka igen och när hon dröjde gick Kristofer ut för att leta efter henne. Då bestämde vi oss för att det var dags att gå hem så vi gick ut och sa hejdå till de båda musikerna, tackade för kvällen. Sedan begav vi oss hem till Erik för att sova, och vi somnade ganska snart efter att vi lagt oss eftersom vi var så trötta.
Såhär, dagen efter, känner jag bara en stor lycka i bröstet. Det känns helt fantastiskt att jag gjorde något jag egentligen inte vågade göra och att det gav mig så mycket känslomässigt. Jag känner mig nästan som en ny människa.
Den där kvällen kommer jag aldrig att glömma.
Puss på er!
/Miss K, för dagen a.k.a. Whiskey girl
Dagens låt: Ben folds five - The luckiest
Dagens citat:
”Att vara musiker är som att vara med i Idol hela tiden” (Kristofer om hur det kan vara att ha scenskräck)
”Den mest beroendeframkallande drogen är - chips.” (Kristofer igen)
(Den här bilden är från en annan spelning. Jag hoppas kunna lägga upp en passande bild snart.)
No comments:
Post a Comment