Death or Glory

Iz mine soon.

Mormorskomplex?

Jag känner mig verkligen som en tant ibland.
Jag stickade färdigt min första halsduk för inte så längesen, ett nöje jag uppskattar. Jag städar visserligen inte varje dag, men när jag väl gör det ska det göras ordentligt. Jajamensan! Och jag tycker om att äta havregrynsgröt till frulle och kroppkakor till lunch.
Sen har mina sovvanor ändrats något den senaste tiden. Det kan bero på att jag har ett annorlunda schema. Förut var det så att om jag hade en ledig kväll och en ledig morgon dagen därpå stannade jag alltid uppe till klockan tre, ibland senare. Nu orkar jag sällan vara vaken efter ett, trots att jag sovit länge samma morgon. Jag går upp vid tio istället för elva på morgonen, det är faktiskt rätt skönt.
Och att jag inte fått mig nåt på länge, ja, det känns ju ganska passande i sammanhanget.
Ni fattar...


Dagens låt: Mando Diao - If I don't live today, then I might be here tomorrow

Maidenhead

Jag hade en riktigt obehaglig och sjuk dröm för några dagar sedan. Den fastnade, så därför väljer jag att skriva om den;

Det var jag och mina vänner samt deras pojkvänner som skulle ha filmkväll. Jag är den enda singeln i sällskapet.
Men det blir ingen vanlig filmkväll. De insisterar på att vi ska titta på deras privata sexvideor som de spelat in med varandra. Jag känner mig oerhört kränkt och ledsen och går därifrån.
Senare skäller jag ut en av mina tjejkompisar och kallar henne "apfitta", ett ord jag aldrig använt och förhoppningsvis aldrig kommer att uttala. Detta eftersom hon inte förstår att jag känner mig kränkt och utanför.

Den här drömmen kan jag tyda en viss sanning i. I lördags när vi umgicks ett helt gäng var jag enda singeln i sällskapet, men det var något jag kom på först efteråt.
Dock var det lite jobbigt att alla hade något att göra med sin partner under kvällen. Antingen var personen där, eller så ringde den, eller så pratade de om den. Så jag kände ett visst utanförskap.
Men jag försöker att inte göra det, för det känns inte riktigt rättfärdigat. Knappast så att någon nämner att jag är ensam eller att det är deras fel att jag är det. Men ändå känner jag så. Det är tråkigt men sant.

Ibland känns det som att det här med att ha pojkvän är detsamma som att vara med i en exklusiv klubb. Alla kan inte vara med i klubben, och i det här fallet är jag en av dem som står utanför och ser på.

Tommy Emmanuel

På Davids initiativ fick vi gå på gitarrkonsert igår kväll. Det var häftigt att se hur den här mannen blir som galen på scenen och använder gitarren både till att spela på och som rytminstrument. Riktigt skön snubbe. :)
Kolla in honom här.

Tyvärr var konserten alldeles för lång, mer än två och en halv timme. För mig hade det varit perfekt med en och en halv timme.
Karln som spelade som förband hade ingen av oss mycket till övers för, han hade pojkbandsröst och körde med det mest klyschiga mellansnacket jag hört. Men på det stora hela var det en väldigt mysig kväll. Den slutade på Anchor med Laphroaig i glaset och en cigarill i handen.


Väl mött!

/Miss K

23-årsjubileum

Jag blir bara så arg...

...när jag ser ett par örhängen. Ett par örhängen som sitter på oskyldig liten bebis som inte ens har lärt sig prata.
Jag har sett det ganska många gånger nu, men jag vänjer mig aldrig. Jag ser det alltid som någon form av övergrepp, ungefär som omskärelse på riktigt små pojkar. Barnen har inte haft någon talan och föräldrarna gör något med deras kroppar. Det tycker jag är totalt ovärdigt.
Ska de ta hål i öronen på sin lilla tös kan de ju lika gärna pierca naveln också, för det är ju väldigt gulligt.

Puppy love?

Igår kväll såg jag en intressant, men också vidrig, brittisk dokumentär. Den handlade om hur vissa hundraser genom århundraden avlats sönder för att kunna tillfredsställa domarnas önskningar på en utställning. Det finns många hemska exempel på detta.

Man fick se bilder på en boxer som hade svår epilepsi. Varje gång han fick ett anfall var hans ägare tvungna att trycka ner honom i golvet för att han inte skulle skada sig. Där låg han sedan och ylade och krampade i flera minuter.
Detta är inte livshotande, men det känns inte som någon dräglig tillvaro för ett djur.

Cavalier King Charles spanieln på bilden lider av en genetisk sjukdom som innebär att hjärnan blir så stor att den pressas mot skallbenet. Följden av detta blir svåra smärtor och spasmer för det stackars djuret. En del kan opereras, men de flesta som får den här åkomman måste avlivas.

Schäfern är såklart också ett riktigt skräckexempel. Många uppfödare vill göra den så lågställd i bakdelen som möjligt eftersom det anses fint. Det gör att hunden får väldigt svårt att gå och vinglar runt på hasorna. Det ser fruktansvärt ut.

Förutom hundar som har riktiga fel i sina kroppsfunktioner finns det också de valpar som inte får leva på grund av skönhetsidealet. Dalmatiners med för mycket svart i pälsen och Rhodesian ridgebacks som föds utan den karaktäristiska hårkammen på ryggen. Det som är galet med detta är att de hundar som avlivas har mindre risk att bli sjuka. Dalmatinern har anlag för dövhet och det blir starkare ju ljusare färg hunden har. Ridgebacken har en genetisk defekt i ryggraden som gör att det bildas en hårkam i pälsen. Hunden som har anlaget kan få smärtor och problem med ryggen.

Hunduppfödarna tvekar heller inte att para föräldrar med deras avkommor eller syskon med varandra för att få fram den perfekta hunden. Detta leder naturligtvis till inavel och blir ett hot för rasen.
De som lider mest av detta är självklart hundarna, men vad har de att säga till om? Människorna har skapat hunden så som människan vill att den ska se ut. Helt och hållet ytligt.

Så vill man ha en frisk hund ska man skaffa sig en blandras. Där vet man kanske inte riktigt vad man får, men det är oftast en frisk hund.


För hundarnas rätt i samhället!


/Fritjof

Dagens låt: Fleet Foxes - White Winter Hymnal

Vintagemässan!

HIT ska vi imorn. Yes! :)

HELVETES JÄVLA SKIT!

Kom nyss hem och sitter här med hes hals och darrande armar. Och varför då, undrar ni.
Jo, ena handtaget på min blytunga matkasse gick sönder när jag var på väg hem. Så det var inte annat att göra än att bära alltihop i famnen hela vägen från bussen.
Den vägen känns oftast rätt kort, men ikväll var det som om jag blev argare och argare för varje steg jag tog. Dessutom lyssnade jag på At the gates på hög volym.
Så när jag kom hem provade jag nåt som jag aldrig tidigare försökt med: att skrika ut min ilska. Jag vrålade så högt jag kunde ett par gånger, tills jag kände att det tog emot i halsen.
Tur att jag bor i källaren och inte har några grannar som kommer och knackar på och undrar om någon håller på att bli slaktad. För det lät ungefär så. Men skönt var det.

Lev väl!

/FC

Konflikträdsla

Många lider av det. Så även jag. Eller lider och lider ska jag väl inte säga, men det kan bli lite jobbigt ibland.
Som idag på jobbet när en kollega inte ville hjälpa mig. Jag blev fly förbannad och började tänka på hur jag ville slå henne på käften och vräka ur mig precis vad jag tänkte. Men jag skulle aldrig kunna göra något av det.
Lugnt och stilla ska det vara.
Jag tänker på det som hänt och blir bara argare och argare, men eftersom jag inte agerar ut min ilska så trycker jag in det mesta i huvudet igen. Det enda som kan slippra ut är en syrlig kommentar, för att visa vart jag står. Men det blir sällan tydligt.

Jag undviker verkligen konflikter in i det längsta. Det gäller alla, men allra mest folk jag tycker om. Jag tycker om min kollega som jag nämnde, så därför hade jag också otroligt svårt för acceptera att jag blev arg på henne. Trots att jag tyckte att hon hade fel.

Det är inte så att jag enbart är feg, utan för att jag tycker att det är onödigt att gräla om mindre problem. Sedan hör det ju också till saken att mina föräldrar aldrig någonsin har grälat framför mig. Det är kanske några få gånger som de har höjt rösten åt varandra, men det är allt. Inte så konstigt att jag inte vet hur man grälar.
För mig är det så, att grälar man med någon så hatar man varandra efteråt. Det är inte själva grälet som är svårt, utan det där att man måste försöka bli sams sedan. Och tiden det kan ta innan man vet vart man har varandra kan vara en riktig plåga. Om det så bara är några timmar.
Jag är rädd att folk ska överge mig, och därför viker jag mig hellre än att det ska behöva hända.

Dagens psykoanalys.

/Fräulein


Dagens låt: Antony and the Johnsons - Epilepsy is dancing

Hey D

If you wanna make out some time, I'm here.

Jag är pysslig

Har börjat sticka igen efter många års uppehåll. Tror inte jag har stickat sen jag gjorde mina lovikkavantar i nian.
Men det är skön avkoppling och inte särskilt svårt om man bara ska sticka en halsduk som jag gör. Kolla in den här hemsidan för tips och hjälp om du är nybörjare.

Lycka till!

From the horses mouth

I måndags kväll var jag och kollade när min gamla gymnasieklasskompis Anton lirade på Stampen i Gamla Stan. De heter "From the horses mouth" och benämner sig själva som ett Metal/grungeband. Lyssna HÄR.

Det var en riktigt bra spelning och dessutom träffade jag på flera kändisar från gymnasiet. Det var skoj trots att jag gick själv. Ska försöka göra fler saker på egen hand så att jag inte bara sitter hemma och glor.

Rock on!

/Frisbee

My pretty little honeybun horse

Jag hade en helt knäpp dröm i natt. Jag fick stora röda utslag på mina tatueringar på bröstet och var bara tvungen att klia. Jag kliade och kliade, tills jag en dag upptäckte att färgen på den ena hästen var helt borta, det var bara linjerna kvar. Den andra hade lite färg men den var nästan också helt borta. Linjerna som var kvar var lite märkliga. Det såg ut som om jag själv först hade tatuerat en häst så som jag brukar rita en. Men eftersom det inte hade blivit särskilt bra hade Klara fått tatuera över det så att det såg ut som det gör nu.
Scary. Jag var glad när jag vaknade och såg att sötnosarna såg ut som de ska.


Peace Out!

/Frishti

SADDLE AND SABRE

Igår var det torsdag kväll och jag och Sänn skulle hitta på nåt själva, bara vi två brydar. Hon hade hittat en whiskeybar på Tegnérgatan, Saddle and Sabre, som lät väldigt lovande. Och så fort vi kom in genom dörrarna kände jag mig som hemma. Det var ganska litet, dunkelt med tända ljus. Slitet mörkt trä överallt och, grädden på moset, allting var cowboyinspirerat! Yeah! Hästskor, cowboyhattar och till och med en sadel som var omgjord till pall (jag försökte sätta mig på den men jag fick ge upp eftersom jag hade pennkjol på mig). Och i fönstret hade de byggt upp ett litet ökenlandskap med kaktusar och allt. Stilrent så det förslog!

Men vi var ju inte där enbart för att titta på den snygga inredningen utan också för att ta en whiskey ihop. Nu var det här en bourbonbar (konstigt, eller hur?), men eftersom jag hellre dricker skotsk singelmalt så valde jag mellan de sorterna. Fick smaka på en sort som kostade 110 (!) bagis per CENTILITER. Den blev det naturligtvis inte, utan en annan rökig sort vid namn Oban. Den var god, men den bräckte inte min storfavorit Laphroaig. Jag har fått smak för kraftiga och rökíga sorter på senare tid.

Sanna valde Elijah Craig, en bourbon med en spännande smak av mynta.

I baren satt två killar och jammade, en på akustisk bas (Halleluja!) och en på gitarr. Först tänkte vi mest på dem som bakgrundsmusik men sen blev vi ett litet gäng som satt där och sjöng tillsammans. Det slutade med att jag fick låna gitarren och drog av några egna låtar på darrig hand. På det hela taget var det en mycket trevlig kväll.

Tjingeling!

/Fröken Fräs

Fredag kväll

Jodå, det var riktigt trevligt. Först var vi hos Sanna och David (ovanligt) och fixade hemmagjorda små pizzor. Det var ljuvligt gott. I samma veva försökte Sanna komma på nåt att ta på sig till kvällen. Det blev en randig sjömanstopp till svarta jeans och så en röd scarf och inbakad fläta i håret. Det var roligt att se henne i kläder hon inte brukar ha annars. Det klädde henne också, ovanligt, hon klär ju i allt den tjejen :)
Sen kollade vi på klockan och insåg att den redan var halv elva (vi hade tänkt åka mellan tio och elva), men vi bestämde oss för att dra igång vattenpipan och puffa och dricka lite snabbt. Min rom åkte fram och vi lekte lite "Jag har aldrig" med hjälp av den. Mycket mera hann vi inte förrän det var dags att dra till stan.
När vi kom till Slussen kom vi på att vi hade glömt kolla exakt vart Debaser ligger så Sanna och David frågade några kyrkomänniskor som stod och stekte gratis pannkakor om de visste vart det låg. Och det gjorde de. :)
Debaser Slussen ligger lite knepigt till, men vi tog oss dit till slut.
Det var inte lika lång kö som förra gången, och när vi kom in förstod jag varför. Debaser Slussen är tre gånger mindre än det som ligger vid Medis, och det var varmt och mörkt. Men det gjorde inte så mycket eftersom ett galet bra band från Spanien lirade, Charlie Hightone and the Rock-It's. Jag blev på topphumör på en gång och var nästan hög resten av kvällen. Rocketroom är som knark för mig. Musiken, människorna och stämningen får mig att tokle hela tiden. Och så får man dansa som en idiot också vilket jag älskar.
Jag fick inget ragg igår, men flirtade lite med en av bartendrarna. Efter det var jag rätt nöjd :) Men ibland önskar jag att jag rökte, för det känns som att det är lättare att ta kontakt med främlingar då.

Innan vi drog ställde vi oss och dreglade över en gammal Cadillac som stod parkerad utanför, och David lärde oss en massa nördiga saker om den som jag har glömt nu, haha! Sen kom en skön snubbe som åkt ända från Östersund ("Att åka tåg och dricka öl är bland det bästa jag vet") och anslöt sig. Han hade ännu nördigare kunskaper, så vi pratade en stund innan vi åkte hemåt.

I morse var jag lite tung i huvudet av all rom och whiskey, men det är mycket bättre nu. :)
Tyvärr är inte nästa Rocketroom förrän i maj, men då jävlar blir det drag igen. det kan jag lova!

Lev väl!

/Miss Cherry


Dagens låt: P.J. Murphy Quintet - The 100 Mile An Hour Alligator

Bop-sh-Bop-sh-Bop!

Ikväll är det dags för Rocketroom på Debaser Slussen. Be there or be square! :)

"Frida, när man är med dig så känner man sig som den där komposten i Höna-pöna"

David är allt bra tokig ibland. På ett oerhört underhållande sätt. Detta citat flög ur honom när vi satt på bussen på väg till The Anchor i måndags. :)

Och vad skulle jag säga med det här inlägget? Jo, jag vill tacka Jordson för att han tipsade mig om The National, de blir mitt nya favoritband!

/Fröken Laphroaig

Spinning och aggressioner

Efter Lee's fina inlägg om irritiationsmoment för nån vecka sen, känner jag att jag också vill komma med ett bidrag. Men eftersom jag inte orkar brainstorma loss på allt som irriterar mig i vardagen så har jag valt ett tema; Spinning. Alltså, allt som irriterar mig när jag går på ett spinningpass. Varsågoda!

• Folk som är för stolta för att be om hjälp av ledaren. Innan varje pass frågar de alltid om någon behöver hjälp med inställningar på cykeln, och efter den frågan brukar det bli tyst som i graven. Sedan ser man hur flera stycken sitter helt galet på cykeln under passet, bara för att de har fel inställningar. Suck!

• Folk som inte tar i och kör hårt. Det är ett spinningpass, ingen jävla semester! Om man har tänkt att man ska se ut som en fotomodell efteråt så kan man börja med pilates istället. Nä, fy fan. Tomatröd färg i ansiktet, mopsflås och droppande svett ska det vara. Annars har man inte tränat.

• Ledare som väljer trist musik. En del envisas med att nästan uteslutande ha umtz-umtz-låtar med nån fjolla som inte ens kan sjunga. Eller vidriga remixer/versioner av låtar som annars är bra, t.ex. "Mercy" med Duffy. Det är ju ren slakt!

• Folk som inte fattar att ett spinningpass går ut på att man ska trampa i takt med musiken. Inget annat. En del bara sitter i sin egen lilla värld och trampar i eget tempo. Visst, det kan de få göra. Men de missar mycket av det roliga med spinning på det sättet. Vissa lägger på så kolossalt mycket motstånd att de knappt orkar dra runt tramporna och sitter sen så hela passet. Och en tempoökning innebär att man ökar tempot rejält, inte att man sitter och mesar sig fram i samma takt som innan. Shame on you people!
  

Nu har jag gnällt nog för idag känner jag.
Morsning!


/Bittersweet cunt

Att mista en vän

Vår vänskap var som en berg-och-dalbana. Det svängde rejält många gånger.
När vi började träffas blev han kär i mig. Jag anade ingenting när vi en tidig höstkväll plötsligt låg sked i hans soffa. Vi hade legat så i flera timmar och bara hållit om varandra. Han hade kittlat mig tills jag skrek högt.
Då jag fick den korkade idén att gå ett steg längre. Jag tänkte inte ens igenom det, jag fick bara för mig att det kändes rätt. Han och jag. Den kyssen förstörde vår vänskap.

Det var först ett år senare som jag fick reda på hur han hade känt. Och då var allting för sent.
Vi pratade alltså inte igenom den där händelsen förrän ett helt år senare. Vi hade bara fortsatt träffas som om ingenting hade hänt. Och jag trodde att det var okej, att vi båda insett att det var ett misstag. Ingen stor sak. Men jag tror att han hade det ganska jobbigt efteråt. Hade jag vetat vad han kände för mig så vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Jag skulle nog ha känt mig som världens elakaste människa.

Så vi fortsatte att umgås, och det var inte som vilken vänskap som helst. Vi klickade verkligen personlighetsmässigt och hade alltid vansinnigt roligt ihop. Det var han som lärde mig hur kul det är att skojretas. Vi brukade mobba skiten ur varandra. Se på film. Promenera.

Så fick jag idén om att vi två skulle åka på en resa ihop. Han tyckte att det lät kul. Vi hade båda drömt om att få se USA så jag började kolla upp möjligheten att åka tvärsöver landet i Greyhoundbuss. Han var inte lika intresserad av att planera som jag var, och jag frågade honom flera gånger om han verkligen ville åka. Och han sa alltid att han visst ville det. Så jag trodde honom.
En dag gick det bara inte att få tag på honom. Jag försökte på alla sätt men jag fick inget svar. Jag fortsatte i över en månad med att försöka få tag på honom men han var som uppslukad av jorden. Jag trodde att han börjat må dåligt och blev väldigt orolig. Jag ringde till och med hem till honom och pratade med hans mamma. Bad att hon skulle be honom ringa mig. Men det gjorde han aldrig.
Så jag dränkte mina sorger i shopping och stack till Köpenhamn och tatuerade mig för reskassan.

Det tog ett tag, och efter många tårar började allt sjunka in. Han ville inte alls resa iväg med mig, men vågade inte säga det av rädsla för att såra mig. Så han sket i allt och gjorde sig onåbar.
Att inse det gjorde fruktansvärt ont. Trodde han verkligen att jag skulle bli så arg att jag inte kunde förlåta honom?
När det gällde honom kunde jag ha förlåtit nästan vad som helst. Jag älskade honom såpass mycket. Helt och fullt. Som vän, som medmänniska. Jag kände det.

Jag vet inte hur, men på något sätt kom vi i kontakt med varandra igen, långt senare. Jag tror nog att det var jag som tjatade som en efterbliven idiot eftersom jag saknade honom så mycket. Han hade flyttat hemifrån och skaffat katt. Det kändes vuxet jämfört med hans gamla jag.
Jag var väldigt nervös när jag stod utanför hans dörr, men så fort jag fick se honom släppte det. Det kändes, klyschigt nog, lite som att komma hem. Vi såg en film och allting kändes precis som förr. När jag gick därifrån var det nästan så att jag hoppade av glädje, jag var så lycklig över att vi hittat tillbaka till varandra.
Men efter det var han inte så sugen på att träffas som jag hade hoppats, så det hela rann ut i sanden. Och jag agerade precis som förut, jag tjatade och bad att jag skulle få komma tillbaka. Jag bad om förlåtelse trots att jag inte riktigt visste vad jag hade gjort för fel.

Jag tror att han helt enkelt inte orkade längre. Det hade blivit för många komplicerade turer oss emellan och det är inte så konstigt att han fick nog till sist.
Men det smärtade mig något oerhört. Och det gör det fortfarande. Jag vill helst inte tänka på honom alls, för det gör alldeles för ont. Hur våra liv skulle sett ut i framtiden.
Vi skulle gått på varandras bröllop och varit uppriktigt lyckliga för den andras skull. Vi skulle skaffat barn som kunde lekt med varandra. Vi skulle följt varandra genom livet. Men nu blev det inte så.
Det är som att han är död, som om han aldrig har funnits.

Trots allt är jag väldigt tacksam för att jag fick lära känna honom. Det var under en känslig period i mitt liv och han lärde mig mycket. Han lärde mig att skratta och prata som en karl. Han introducerade mig för riktigt bra musik.
Om jag någon gång fick se honom skulle jag vilja tacka honom för det.