Vår!

Så var det vår i luften. Härligt! Jag älskar den där doften man kan känna ute, både den där sött blommiga doften på dagen och den där svala sköna doften på kvällen. Då är det verkligen vår.

Och fyllt år har man gjort. Tjugotvå den här gången. Tänk att man har blivit så gammal! Men men, det är ju inget man kan göra nåt åt, bara att acceptera och köra på.

Vi hade en väldigt trevlig födelsedagsmiddag ute på Olympia förra veckan och en trevlig sammankomst hos mig innan dess. Men jag måste nog lära mig att blanda drinkar, för midori och sockerdricka var väl sådär, om du frågar mig. Ge mig en drinkbok nästa gång jag fyller så lovar jag att bättra mig.

Och idag är det fredag och helg. Jag har inget alls planerat för helgen förutom att jag ska träffa Elisabeth imorn en sväng. Det var ett tag sen så det ska bli trevligt. Om vädret tillåter ska vi ta en glass på Bosses.

Fast lite mer har jag förresten i tankarna, ska ju rida som vanligt på söndag och så fyller ju brorsan 25 samma dag. Tanken är att vi ska äta middag med familjen, det blir nog gott.

Jag kan berätta att jag äntligen ska få börja min praktik nu, yes! Det blir på tisdag i arkivet på ortopeden. Mamma fixade in mig där. Jag ska få sortera journaler och det känns lite nervöst för jag har ingen aning om hur det kommer att bli.

De som jobbar där nu är den medelålders Per-Arne och den unge Jesper. De verkar trevliga, och jag kan också tillägga att jag återigen fick min teori bekräftad, nämligen den att killar som heter Jesper alltid ser bra ut. Lite kul.

Idag var det ju fredagsflirten i Christer (mitt favvoprogram i P3) och den senaste tiden har jag funderat på om jag någon gång ska ta mod till mig och vara med själv. Frågan är om jag då ska flirta med en befintlig kille eller själv vara personen i rampljuset som får välja mellan tre killar. Det första lät mindre farligt, och idag tänkte jag faktiskt seriöst vara med. Detta eftersom killen som sökte en flirt var den 25-årige Kalle som var hårdrockare och hade mycket tatueringar. Lät bra, tänkte jag. Sen fick man höra hans röst och han hade härlig gotländska. Dessutom beskrev han sig som en kille med ett hårt yttre och ett betydligt mjukare inre. Han lät riktigt trevlig. Tyvärr var jag upptagen under tiden för fredagsflirten så jag kunde inte ringa in. Men nästa gång jag hör en intressant kille i radion kommer jag nog definitivt att göra det.

Kram på er!

Dagens låt: Kent - Columbus

Kiss kiss bang bang

Men suck! Det är allt jag kan säga om mitt liv nuförtiden. Vad sur jag blir på att min livssituation är som den är och att jag inte kan förändra den själv. Jag får inte jobba, och det gör mig ännu mer nerstämd. Jag går här hemma och på Eken och tiden bara går utan att något vettigt händer. Jag ser bara framåt hela tiden och kan inte leva i nuet. Jag vill inte leva i nuet när saker och ting är som de är. Hade jag fått bestämma helt själv hade jag ringt runt till alla äldreboenden i stan och bett och timvik. Men tyvärr får jag inte göra det. Jag måste ha praktik först och det verkar ju ta en evighet innan saker och ting händer på den fronten. Men det är bara att göra som Lasse sjunger: "Håll ut, håll ut. Förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till".

Jag sörjer över vänner som jag haft och sedan förlorat. Det känns jobbigt ibland, att bli övergiven sådär utan anledning. Ibland blir det revor i relationer som inte går att reparera. Man gör saker man senare ångrar och ibland kan dessa saker stå en dyrt. Men det är inget jag kan göra något åt. Den enda människan man kan styra är sig själv.

Samtidigt är jag tacksam över de vänner jag har och det som jag upplevt, framförallt förra sommaren var fantastisk. Hoppas att denna sommaren också blir fin.

Och jakten på kärleken fortsätter. Eller egentligen ska man väl inte kalla det för jakt, för man ska ju inte jaga efter kärleken. Jag tror inte att det fungerar så. Men man måste våga lite för att få något. Man kan träffa många och se om det kanske kan komma att funka med någon. Gör det inte det så är det bara att leva på och försöka ignorera den stora saknaden som ibland infinner sig. Den stora avundsjukan man känner när man ser ett förälskat par. De dåliga tankarna som man får om sig själv efter att ha varit ensam ett helt liv. För jag har fått ganska dåligt självförtroende den senaste tiden, det tror jag att ni förstår som läste mitt förra blogginlägg.

Jag har gått upp i vikt och det mår jag rätt dåligt över. Varje gång jag ser en lång och smal tjej med platt mage så kokar det i mig av avundsjuka. Jag tänker att de där tjejerna måste ju vara hur lyckliga som helst, så som de ser ut. Men så är det ju naturligtvis inte. Alla har ju sina problem, och trots att jag tycker att de ser perfekta ut så har nog även de komplex för något. Men jag har svårt att vara nöjd med mitt utseende, så är det bara. Jag undrar om det skulle hjälpa om någon älskade mig och gav mig bekräftelse. Men det är inte säkert.

Well well, livet är ju inte en enda stor plåga som väl är. Snart är det Grey's Anatomy på tv och sen Fråga Olle. Lite trevligt tidsfördriv. Och imorn ska jag se Kjellvander på Konsert & Kongress. Det blir nice.

Kram på er!

Dagens låt: Petter feat. Säkert! - Logiskt

Miss Misery

Jag har fått dåligt självförtroende angående mitt utseende på sista tiden. Lite flashbacks från högstadiet när man alltid kände sig ful och äcklig. När jag tar av mig kläderna och ser mig själv i spegeln tänker jag att "ingen skulle ligga med mig om de ens fick betalt för det".

Blä, jag vill bli av med min övervikt NU! Har börjat motionera mycket och äter bara godis på lördagar men det händer ändå inget. Jag vet att det tar tid men jag är väl inte direkt känd för mitt tålamod. Till våren/försommaren hoppas jag att jag har nått min idealvikt.

Jag ser folk omkring mig som är smalare än mig och det får mig illa till mods. Jag trivs verkligen inte i den här kroppen.

Mamma förstår mig och hjälper mig med lite praktiska saker, som att laga bra mat och sånt. Hon föreslog också att jag skulle prova Nutrilett, nåt som jag funderat på ett tag. Ska köpa ett stort paket imorn och köra varannan dag. Well, önska mig lycka till, jag känner att det kommer bli jobbigt framöver.

Dagens låt: Bob Dylan - Wedding Song

Hästar, dejting och helgaktiviteter

Jag bestämde mig för att skriva ett blogginlägg igen som handlar om mitt så kallade liv.

Den här helgen blev riktigt tråkig. Jag har svårt för helger av den anledningen att man brukar se fram emot dem men när de väl kommer så brukar de inte innehålla så mycket spännande saker. Tyvärr är det så. Finns inte så mycket man kan göra åt det. Än att försöka hitta på saker ändå.

Så den här helgen bestämde jag mig för att strunta i mina fördomar om dejtingsajter och registrera mig ändå. På två stycken. Jag behöver komma igång och dejta lite, det vore roligt. Numera är jag den enda i mitt kompisgäng som är singel. Får se om jag kan hitta nåt av värde eller ej. Ni som känner mig vet att jag är otroligt kräsen med killar, och det tycker jag att man ska vara. Man nöjer sig väl inte med vad som helst. Men man bör vara realistisk.

Jag har skaffat mig lite nya fritidsintressen också. Har börjat träna så mycket som möjligt för att bli av med dessa extrakilon som jag gått upp de senaste månaderna. Jag har gett mig fan på att gå ner i vikt, åtminstone till sommaren. Så nu är det spinning och styrketräning flera gånger i veckan som gäller. Hoppas det funkar, för just nu känner jag mig som en ful uppsvälld valross. Lyckliga ni som har smala fina magar, var nöjda med det.

Har också börjat sjunga i en kör. Jag gillar att sjunga i kör och hade väl helst önskat att det var lite fler medlemmar i min egen ålder men det går bra ändå. Vi har i alla fall herrar med så det går att sjunga fyrstämmigt. Fyrstämmigt is the shit säger jag bara!

Ikväll ska jag på min första ridlektion på länge, på islandshäst i Gerstorp. Det är en bit att åka men pappa betalar och lånar villigt ut bilen varje vecka så det ska nog ordna sig. Jag längtar till våren när vi kommer rida ut på lektionerna. Yeah!

Well well, jag hoppas på en lite röjigare helg nästa vecka.

Vi hörs och syns. Ta hand om er!

/F

Dagens låt: Nicolai Dunger - Sången över bron

This is the life

Livet har den senaste tiden tett sig hyfsat trist. Tyvärr tillhör jag den rastlösa typen som hela tiden måste ha något att göra. Jag har svårt att koppla av och framförallt att göra ingenting. Jag undrar hur man gör, för mig ter sig detta helt omöjligt. Jag mår bäst när jag får vara igång och göra nåt meningsfullt. Som ett jobb eller att plugga. Annars kan jag inte uppskatta den lediga tiden, istället blir den en börda.
Eftersom jag nu har varken eller gäller det att hitta på saker. Jag tycker verkligen inte om att vara arbetslös (eller sjukskriven närmare bestämt). Det tär på mig.
Tur att man har folk runtomkring sig som man kan träffa och snacka skit med. Då känns det lite lättare.

Nu har jag i alla fall äntligen fått mina pengar, och det var ett rejält tillskott i kassan. Inte helt fel.

Nej, nu får det vara nog skrivet för idag.

Over & Out

Årskrönika 2007

Ännu ett år till ända. 2007 var ett riktigt bra år. Många förändringar skedde på olika plan. Det var kaos och kriser men också mycket skratt och glädje. Och nya vänner fick jag. Det är ju det bästa som kan hända. :)

Jag skriver även detta år en liten lista om året som gått:

Årets Linköpingsbo: Dave-O

Årets skiva: La Fleur Fatale - Night Generation

Årets skiva som inte var från 2006: Jens Lekman - When I said I wanted to be your dog

Årets låt: Wolfmother - Woman

Årets oväntade: Att jag hittade ett grymt band att lira med

Årets resa: Roadtripen till Halmstad i somras

Årets konsert: Kristofer Åström (vi var ju förband också)

Årets klädesplagg: Min hängselkjol

Årets vackraste man: A

Årets citat: "I evighetens perspektiv är varje ögonblick som ett liv" - Piet Hein

Årets film: This is England

Årets alkoholhaltiga dryck: Whiskey (vad annars?)

Årets helg: Helgen med Sanna, David och Stockholm Ink Bash

Årets möte: Första fikan med bandet

Årets kväll: När vi var på Medusa och dansade som as

Årets tv-serie: Queer As Folk

Årets hobby: Mitt julbroderi

Årets prestation: Att jag körde brydarna till Halmstad och tillbaka

Årets hemliga crush: A (samma som årets vackraste man)

Årets hemsida: Myspace.com delar platsen med Ebay.com

Årets mest upprörande: Låten "Alla som inte dansar" med Maskinen

Årets irritationsobjekt: Makthavarna

Årets besvikelse: Att jag skulle bli sjuk igen

Årets överraskning: Alla dessa trevliga människor som man lärt känna

Årets mest saknade: Alla kompisar när vi var i England

Årets mest somriga: Midsommaren på Hökhult

Årets julklapp: Nya tofflor

Årets känsla: Återhämtning

St. Anger

Nej, jag tänker inte skriva om julen. Nej, jag har ingen lust att göra det.
Ja, jag har svårt att vara arg. Så jag skriver om det istället. Jag har försökt så mycket, så hårt och länge att inte bli arg på någon. Saker och ting blir mycket tristare om man går omkring och är arg. Ungefär så resonerar jag. Klart att jag har skällt på folk men jag har inte blivit sådär riktigt arg på länge. Jag menar det där med att skrika på någon för att man är så jävla förbannad. Jag har varit jävligt förbannad på folk som har gjort mig illa men jag har ju aldrig fått chansen att säga det till dem. Folk som har svikigt eller betett sig allmänt svinigt mot mig. Vad skönt det vore om man kunde radda upp alla dessa människor framför mig, och sedan skulle jag visa dem vad jag känner. En loska här, en örfil där. Utan att jag skulle få skit tillbaka för det. Det vore väldigt skönt.

Jag har bestämt mig för att sluta kasta pärlor till svin. Detta eftersom jag anser mig själv vara en pärla. Det finns ingen anledning att slösa energi på något som ändå inte är värt det, om man ändå aldrig får särskilt mycket tillbaka. Jag förtjänar också att bli lite bortskämd ibland.







Dagens låt: The Weakerthans - Civil Twilight

Några goda råd inför julen

Galna japaner #2

Galna japaner #1

Kreativiteten flödar i känslostormen

Det är så det är nu. Hela jag är som en enda känslostorm. Upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Som att leka kurragömma med sig själv och inte hitta någon. Men det behöver man ju inte göra. Jag funderar och filosoferar, förösker göra det i lagom mängd så att jag inte blir helt kokobengo. Det har varit svårt ett tag men det känns lite lättare nu. Kan man inte få utlopp för sina känslor kan man ju alltid skriva ner dem. Så det blev en låt idag:

Frames and borders

I’m so fucked up when it comes to you
My pinkie starts to tremble
My lips open up but there’s no one to kiss
You were only here in the dream
No, I’m not allowed
No-no, I’m not allowed
To speak

But I can’t mend if you don’t put your head on my chest
And hear the little bunny heart that’s racing
I really try but I can’t forget your voice
You put a scar on my skin

I’m sick and there’s no cure
Underneath it’s boiling
If I touched you I’d melt down to a puddle of mud
No, I’m not allowed
No-no, I’m not allowed
To speak

But I can’t mend if you don’t put your head on my chest
And hear the little bunny heart that’s racing
I really try but I can’t forget your voice
You put a scar on my skin

I’m nailed to these walls
Take me down
Down, down, down

The world is cruel
But your eyes warm it up
You’re just too sweet and tender
You could hold me close and stop the storm
But that will never be
So I’m staying here inside my box

Kött eller fiiisk?

Det finns tre kategorier av musiklyssnare. Eftersom kassetten i princip är död enligt mig så räknar jag inte med dem som älskar blandband. Det är cd, mp3 eller vinyl som gäller. Det gör mig på nåt sätt lite ledsen i själen att mp3:orna tar över allt mer i musikvärlden. Visst, jag älskar att det är lätt att sprida musik och upptäcka nya artister och band. Det är helt fantastiskt. MEN, att bara ha musiken som filer på datorn och på sin iPod, utan omslag och något fysiskt att ta på. Det svider lite. Jag vill ha en riktig skiva med omslag, så att jag kan vara säker på att musiken inte försvinner. Jag vill ha något fint att titta på, en bok att bläddra i.

Därför är jag lite splittrad mellan mp3 och cd, jag håller mig lite lagom mittemellan.

Klara tillhör vinylfantasterna och köper både nya och gamla skivor på vinyl. Vinyl är nåt fint och mysigt tycker jag. Stora omslag och musik från svunna tider. Lyssna på vinyl och dricka te, det skulle vara nåt det. Tror jag ska skaffa en skivspelare när jag flyttar hemifrån så kan jag gå på loppisar och köpa gamla stenkakor. Vilken kategori tillhör du?

Dagens låt: Jack Peñate - Torn on the platform

The heart beats in it's cage...

Satt med brydarna på Steve's idag och snattrade om allt mellan himmel och jord. Dock mest om kärlek.

Jag har så mycket funderingar som inte kommer ut, så många tankar som stannar i huvudet. Och det är hemskt jobbigt ibland. Att ha känslor för någon men inte kunna tala om hur man känner. Jag har haft alldeles för mycket av det. Det är svårt att gömma, ännu svårare att försöka glömma. Så man talar om det för sina vänner och det hjälper. De kan ge en råd och ställer upp. Det hjälper för stunden.

Det gnager i mig. Jag tänker att "Det går inte det här, jag orkar inte längre". Så känns det ibland. Som en slags sjukdom som ingen kan bota. Jag känner mig fel och ful. Och feg. Ärrad och svag.

Jag vet inte hur ni ser mig men jag tror att sårbarheten lyser igenom. Jag orkar inte tänka på om det är fint eller fult, det är bara sådan som jag är. En människa med en stark längtan.

"I wanna be adored

I wanna be adored, live forever

I have too many dreams to cure

Mistaken the dawn for a supernova"

Jag - en bekräftelsetjej?

Det här med bekräftelse är verkligen en svår sak. Jag kom att tänka på det nu efter att ha spenderat gårdagskvällen som ensam tjej med tre killar. Det är då man märker det som tydligast. Det här med att tjejer ofta är ganska tävlingsinriktade märks i vissa situationer. När man är ensam tjej med bara killar kan man slappna av och inte tänka så mycket. Killar är oftast lugna och naturligt avslappnade i grupp, i alla fall de som jag känner. Och det smittar av sig.
Jag är inte så van vid att umgås med killar så min inställning ligger kvar som någon slags revansch mot högstadietiden, då mina upplevelser av att bli bekräftad som tjej sällan infann sig. När man är blandat många tjejer och killar kan det bli svårt. Man vill gärna vara snyggast, man vill gärna vara den som utmärker sig mest inför killarna men man vill också göra det diskret så att det inte blir fult. Det är inte alltid jag känner så men det händer. Det erkänner jag. Kanske har att göra med att jag är singel och inte alltid vet hur jag ska bete mig bland folk jag inte känner.
Det är inte särskilt snällt att köra över andra, det är inget mål jag har. Jag tycker egentligen att alla bara ska få vara som de är och sen är det inget mer med det. Jag blir gladast när alla andra också är glada och har kul. Det är då till exempel en förfest blir som allra roligast, när alla verkligen trivs. Samtidigt ligger de här känslorna och pyr under ytan. Jag har en stor önskan om att få bli bekräftad som tjej, att få höra någon säga att jag ser bra ut eller berömma mig för något annat. Ärliga komplimanger alltså. Att ha någon som man känner verkligen tycker om en som man är, utan att man ska behöva göra sig till. Jag tror att på grund av att jag har det här behovet så kan jag bete mig lite konstigt ibland.
Jag brukar ofta tänka tillbaka och reflektera över mitt eget beteende när jag blir ensam igen efter att ha umgåtts i grupp. Sa jag något elakt till någon eller betedde jag mig på ett sätt som kan uppfattas som jobbigt för andra?
Jo, ni märker hur höga krav jag har på mig själv och att jag tänker på tok för mycket på vad andra tycker om mig. Något som andra säkert inte ägnar en enda tanke åt. Det där är något som går upp och ner. Min självsäkerhet vill inte riktigt infinna sig som något permanent.


Dagens låt: Gary Jules - Mad World

Blandat och lite gott

Ja, vad skulle man skriva här egentligen. Jag får klagomål på att jag uppdaterar så sällan och med tanke på all den lediga tid jag har nuförtiden borde jag skärpa mig på den fronten. Men jag känner på nåt sätt att jag aldrig har nåt intressant att skriva om som jag inte redan har berättat för dem som brukar läsa min blogg. Men men, jag ska inte vara snål nu utan göra mitt bästa i att lämna ut mina funderingar.
Just nu vill jag inte ha några djupa diskussioner. De behövs och uppskattas av mig i vanliga fall men just nu är de bara sjukt betungande. En sak i taget har aldrig varit viktigare för mig. Jag behöver släppa loss, dansa och ha kul. Förra helgen hade jag stora förväntningar på som delvis infriades. Då blir man ju alltid glad.

Det var fest i Rockabillyns anda i Norrköping och vad kan passa mig bättre? Först var det förfest hemma hos Klara och Emil som innehöll både piercing, spritlekar och chips. Jag fick träffa på en massa nya människor ur Klaras krets, bl.a. hennes lillasyrra Elin som var väldigt trevlig. Danne var också där vilket självklart uppskattades av mig.

Målet för kvällen var temaklubben Loose Lips som hålls på Sveaskeppet första lördagen i varje månad. Det är tema Rockabilly, psychobilly och punk. Jag hade sett frem emot den här kvällen länge och framförallt tänkte jag på vilken hög raggpotential det skulle vara. Detta gjorde mig dock besviken, trots at det var ett sånt tema var det oerhört få som passerade min gräns (jag är som ni kanske vet otroligt kräsen). Men vafan, huvudtanken med kvällen var ju inte att ragga utan att dansa och vara lite smått galen. Och så blev det absolut. Grym musik stundtals (bäst var definitivt "A Boy Named Sue"). Vårt gäng ägde dansgolvet!

Imorn blir det fest igen hemma hos Calle. Får se hur det blir, det verkar mycket lovande.

Men det är ju inte bara fest utan vardag också. Jag har av privata skäl ingen lust att gå närmare in på hur jag spenderar den, men det blir bättre för varje dag i alla fall. Och kreativiteten flödar, jag är full av låtidéer just nu. Önskar bara att jag hade nån att spela med. Det är nämligen så att vår eminente Martin flyttar till Uppsala efter jul och lämnar mig och Sofie i sticket :P Sofie har väldigt mycket med skolan nu så hon verkar tyvärr inte hinna ha nåt band. Så därför står jag ensam här igen och söker medlemmar. Får väl se om jag kan lyckas ännu en gång. Men fan, vårt band! Det har varit helt underbart att få spela med de här två. Den här sommaren var definitivt den bästa i hela mitt liv. Jag tror att bandet är det bästa som hänt mig rent musikaliskt. Jag är så glad att jag lärt känna dem båda, de är för härliga. Trevligt med nya vänner.

Trots att vi splittras nu så har vi gett ut en demo. En proffsigt utformad skiva med 8 låtar som vi säljer för 40 kr/st. Så passa på och snacka med mig om du är intresserad av ett ex.

Nu ska jag knyta mig, imorn ska det städas och donas.

Kraaaaaaam på dä!

Dagens låt: Kate Nash - Mouthwash

Livet går sin gilla gång...

...och ter sig ganska orättvist nuförtiden. Jag vet inte riktigt varför jag existerar om jag ska vara ärlig, men någon nytta gör man väl. Bandet ligger på is, min egen musik går föga framåt och på dejtingfronten är det verkligen stendött. Men på något sätt får jag försöka underhålla mig själv ändå. Det är tur att jag känner diverse folk runtom i detta län som jag kan hälsa på då och då och tala ut hos. Jag får försöka laga min trasiga själ med sammankomster och fester av diverse slag. Vädret är under all kritik, trots att jag finner det mysigt att vistas inomhus såhär års. Önskar bara att man hade nån att hålla fast vid när det blåser kyligt ute. Ni som har det kan vara lyckliga, själv ska jag tjura vidare som jag brukar göra.

Ajöss!

Sunday Bloody Sunday

Vad är det med söndagar som gör en så deprimerad? Det måste väl nästan vara den tristaste dagen på hela veckan. Jag går i alla fall alltid runt och deppar då. Man känner sig mindre värd på söndagar, har mindre anledning att leva just då. Och om man kände sig ensam innan så känner man sig ännu mer ensam på en söndag.

Idag ska jag åka till Klara så det händer ju nåt kul, men jag ska inte åka förrän om en timme ungefär så fram tills dess vet jag inte vad jag ska hitta på. Jag har laddat hem säsong 3 av "Sex and the city" men jag lyckas inte bränna ut den hur jag än gör. SUCK!

Man borde få lov att ta pauser från livet på söndagar, så hemskt är det.

Greensleeves

Livet ter sig märkligt nuförtiden. Jag har insett att jag måste lägga det mest extremt spirituella åt sidan ett slag för att kunna fortsätta mitt liv. Numera är det mediciner och vila som gäller. Samt terapi. Hur kunde det bli såhär illa?

Jag känner mig totalt värdelös nu, jag är orolig när jag tänker på min framtid. Jag undrar om jag kommer kunna ha ett jobb som vanliga medelsvenssons eller om jag är för svag för det.

Om man ser det positivt så kommer jag nu att ha tid med alla mina vänner och med musiken. Är sjukskriven nu så jag får in lite pengar också. Så jag kan ju alltid roa mig med att småshoppa på Ebay och käka godis.

Ingenting

...

I won't back down

Well I won't back down,
no I won't back down
You can stand me up
at the gates of hell
But I won't back down

Gonna stand my ground,
won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground
and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground
and I won't back down

Well I know what's right,
I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
I will stand my ground
and I won't back down
No I won't back down


(J.Cash)

Jag har en bulle i ugnen

Och vem star for den undrar ni da? Nja det ar val inte riktigt sa... :P Borjade pa ett nytt jobb idag, pa ett jattefint litet bageri vid namn Bread Shop (kan det bli mer fantasifullt?) i omradet St. Johns Wood. De saljer bullar, muffins och jattefina wienerbrod. Forutom sotsakerna sa saljer de ocksa en hel radda med olika brod, manga nyttiga och grova med massor av fron i. Finns massor av gott :)

Naval, sahar var dagen:

Jag gick upp kvart i fem, tog tunnelbanan fran Mile End vid sex och vid kvart i sju var jag framme. Det var nervost och borjade lite hattigt eftersom min manager, Lisa, hade forsovit sig och blev lite sen. Jag fick jobba med en asiatisk tjej forst vid namn Mai (hon hette egentligen sa men de kallade henne for allt mojligt; Maggie, Mataki, o.s.v. haha), hon var jattegullig och snall och visade mig hur man gjorde mackor. Sen fick jag gora mackor anda tills jag slutade klockan tre. Det kandes bra att vara i koket hela dagen, jamfort med puben i Corsham dar de slangde ut mig i kassan forsta dagen.

Det var nervost och stelt i borjan men alla var sa utatriktade och glada sa det slappte mer och mer frampa dagen. Alla ar fran olika lander, ingen ar fran England. Det blev mycket bus och stoj i koket for det var bara tjejer som jobbade idag. Lisa ar dock mer som en man (man maste traffa henne for att forsta). Jag vill inte lata fordomsfull men hon ar verkligen en typisk butch, med slappa klader och manlig attityd. Samtidigt ar hon valdigt snall. Hon var helt uppspelt idag och sjong hogt och falskt nar hon bakade. Och nar det kom in en snygg tjej i butiken var hon eld och lagor. :P Alla verkade ha kul pa jobbet och det smittade av sig.

Kul att ha en san trevlig manager och ett sant trevligt team. Alla jobbar verkligen tillsammans och det ar inga sura miner. I alla fall inte idag.

Det kandes skont att gora nat enkelt forsta dagen sa att man kanner att man klarar det. Jag var sa radd att fa sparken igar men nu kanns det bra. Alla ar som en stor familj och det kanns som att jag kommer att trivas.

Matilda a sin sida har jag inte pratat med an, och jag ar lite smatt orolig for henne. Jag fick ett sms nar jag hade slutat dar det stod att hon skulle sluta vid sju. Hon borjade vid atta! Hoppas verkligen att hon fick rast, men anda ar det ju skitjobbigt att ha langre rast sa langt hemifran.

Lisa berattade att det ar mycker hardare att jobba i Chiswick dar Matilda fick borja (tar 50 min enkel resa for henne stackarn) eftersom managern dar ar mer strikt. Sa jag hoppas verkligen att det har gatt bra for henne idag, annars far vi hitta nan annan losning. Jag trivdes i alla fall bra. Imorn tror jag att jag ska fa prova att gora wienerbrod, annars blir det mera mackor. Jag tror jag gjorde runt 70 mackor idag, och fler lar det bli. Wish me luck!

Jag saknar er!

Stor kram

Dagens lat: Eva Cassidy - Time After Time

Lovely London

Pojks och flicks, tro det eller ej men jag lever. Är just nu arbetslös för första gången i mitt liv sedan man fått sparken helt ogrundat. "Fuck the countryside", tänkte vi och drog till London istället. Nåja, vi hade väl inget val precis, sanningen att säga. Men nu är vi här i all fall, och jag stormtrivs. Nu gäller det bara att hitta ett jobb som funkar.

Jag vill hemskt gärna prova på att spela i tunnelbanan också när jag är här, känner mig jättepeppad. :) Här i London fungerar det så att vill man spela i tunnelbanan så skickar man först in ett formulär och sedan får man komma på audition. Sen är det en jury som väljer ut vilka som får spela och under tiden är det bara att hålla tummarna. Det har alltid varit en dröm för mig, hoppas det går vägen!

Jag har oddsen på min sida eftersom endast 25 % av alla Londons gatumusikanter är kvinnor. Tyvärr har jag inte tillgång till någon vidare utrustning just nu, skulle behöva mickar och högtalare men det kanske man kan få tag på billigt (eller hyra till en början).

Läget just nu då: Imorn flyttar vi från Upton Park och Matildas syrra Malin som vi har terroriserat i en veckas tid. Nu har vi skaffat oss ett litet rum med en våningssäng i ett radhus i Mile End (två stationer från Liverpool Street). Det verkar helt okej men utrymmet är kanske inte det mest generösa. Hoppas att vi inte slår ihjäl varandra... Men vi är rätt lugna av oss båda två så det ska nog funka. Ska bli skönt att äntligen ha något som är ens eget, särskilt när man har sovit på golvet utan madrass i en vecka. Men vi har anpassat oss bra, vi har tyvärr inga jobb än men Matilda ska på två intervjuer imorn. Det ena är en svensk familj som behöver 50% nanny till sina barn och 50% assistent i en inspelningsstudio (pappan är musikproducent). Jobbet går bl.a. ut på att serva artister med mat. Hade det bara varit det hade jag lätt sökt det. Men jag hoppas att Matilda får det, hon skulle säkert trivas med allt och efter ett tag skulle hon kanske kunna promota mig lite lätt, yeah! Det andra var ett caféjobb men eftersom jag inte är så bra på att göra kaffe än så sökte jag inte det. Jag har dock sökt ca 20 andra jobb idag via Gumtree. Där finns verkligen allt men det gäller att hitta nåt som man kan klara av också. Önska mig lycka till!

Matilda är redigt förkyld nu och det är jag som har smittat henne (med all säkerhet eftersom jag varit sjuk under hela tiden i England). Nu är jag äntligen frisk men idag känner jag att jag har ont i halsen. Damn! Det här året har jag fan slagit rekord i förkylningar. Det blir till att knarka echinagard de närmaste dagarna säger jag bara! Vi kan ju inte ha två sjuklingar som hostar och har ont, det går ju inte.

Idag slog vädret om också, för er i Sverige som inte vet kan jag tala om att vi har haft sommarväder här i England med 25 grader och sol i ungefär två veckor. Men nu är det dags att det blir höst tycker jag. Det är mysigt och murrigt och luktar gott ute.

Ta hand om er, ni fattas mig!

Kram

Dagens låt: Led Zeppelin - Babe, I'm gonna leave you

"Find a penny, pick it up...

...and all day long you'll have good luck". Så sägs det. Men det blev inte riktigt så för mig igår. Jag hittade en penny under en bänk igår när jag städade på morgonen. Så Kate sa åt mig att plocka upp den för att få tur. Det gjorde jag, men sen tappade jag bort den och det kanske var därför allt det jävliga blev som det blev. Eller, egentligen hade det ju inte alls med det att göra men ibland kan det ju vara skönt att ha någonting att skylla på.
Fjärde dagen på jobbet: Nåväl, på dagen var det helt okej, några små misstag bara men jag kan ju inte räkna med att gå helt prickfri såhär i början. Hur mycket jag gärna vill. och det har ju lite med det att göra också, jag är den typen av person som vill klara allt på en gång, innan någon knappt har visat mig. Och då menar jag verkligen allt. Det är lätt att sätta press på sig själv tyvärr, och det kan också hjälpa bägaren att rinna över. Igår kväll när jag var ute och rensade borden från glas hörde jag att några ungdomar satt och pratade skit om mig, att jag var så stressad och spillde hela tiden och så skrattade de högt. Då blev det för mycket. Ni vet, man känner först att vafan, jag ska inte bry mig om dem för de vet ingenting. Men sen tänker man på vad Mark har sagt om kunderna, hur viktigt det är att ge bra service. Och då känner man sig helt plötsligt fullkomligt värdelös. Då är det bara att rusa in på toa en stund, låta tårarna rinna, lugna ner sig. Sen tar man en kik i spegeln för att se att man ser hemsk ut men det är ju inget att göra åt så det är bara att gå ut och jobba igen.
Tidigare på kvällen hade jag dessutom rört ihop en order totalt med några medelålders som satt vid ett bord. Som tur var var de snälla mot mig ändå men det kändes ändå som att jag sög. Restaurangjobb är något som tar tid att lära sig, man måste göra om samma saker om och om igen och det vet jag. Jag bara glömmer det rätt ofta eftersom jag inte har så mycket tålamod vad gäller sånt.

Nu har vi varit en vecka i England, och vi har noterat vissa skillnader:

1: Vi har en gasspis som man måste tända först, och det måste vi göra med en tändare. Man får dock vara lite lite försiktig så att man inte vrider upp på högsta och sedan tänder. Ännu värre om man vrider på gasen en stund och sedan glömmer och sedan försöker tända...ja, ni fattar. Piff puff paff.
Till att ha på spisen har vi något opassande fått kastruller helt i metall från IKEA. Handtagen är alltså också de i metall eftersom vi inte har gasspisar i Sverige. Det betyder att man måste ha ordentligt med tyg mellan handen och kastrullen för annars blir det jävligt varmt.

2. Det finns oftast två kranar vid handfaten, en för varmt och en för kallt. Men de sitter långt ifrån varandra så vattnet blandas inte. Varför detta undrar vi.

3. De kör på fel sida. Bara en sån sak.

4. Kranvattnet stinker klor men ska tydligen vara nyttigt. Det verkar det dock inte vara för min del, isch.

5. Vissa språkliga skillnader stör mig. Min amerikanska spökar när jag snabbt i huvudet ska bestämma om "soda" betyder kolsyrat vatten eller läsk eller om "chips" betyder chips eller pommes frites. Jag har gjort en del fel på det här hittills.

6. Nu när Matilda har bytt nummer har hon fått en himla massa felringningar, bland annat från ett taxibolag och från en tant. Det har i genomsnitt varit två samtal om dagen. Mycket märkligt.


Igår kväll drog Matilda hem Bonusdragningen. Det finns ett papper nere i puben med ca 50 nummer, uppdelade i rutor. Vill man vara med satsar man ett pund och sen dras en vinnare som kammar hem alla pengar. Den här veckan hade Matilda alltså turen på sin sida och drog hem ca 600 spänn, gött! Hon var också gullig och gav mig 10 pund av dessa så att vi kan åka till Bath nästa gång vi är lediga. Vi hoppas att vi är det imorn men helt säkra kan vi inte vara. Nu har vi i alla fall snart jobbat fem dagar i sträck och det känns helt okej på det hela taget. Det är bara att inse att man fortfarande är en novis.

Ikväll är det musikfrågesport nere i baren. De har allmän frågesport på tisdagar och musikquiz på söndagar och då brukar det vara packat med folk. Eftersom jag älskar frågelekar så ska jag se till att vi är med nästa gång vi är lediga, på tisdag kväll kanske.
Well, en timme kvar på rasten, önska mig lycka till.

Saknar er mina vänner!

Puss och kram :)

Dagens låt: Kanye West - Harder, Better, Faster, Stronger

Frida jobbar på pub

Hallå, det var Frida här...de senaste dagarna har det hänt...väldigt mycket, så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. :P
I onsdags hade vi i alla fall våran första dag på jobbet. Vid tio samlades vi nere i puben och hade genomgång med Mark om det mesta vi behöver veta om jobbet och allting runtomkring. Eftersom jag och Matilda inte kunnat bestämma oss för vem som skulle jobba vart hade Mark och Hayley bestämt att Matilda skulle jobba i köket och jag i baren. Det skulle ta ett bra tag innan vi kunde få byta eftersom man inte kommer in i rollen förrän efter ett par månader. Vi som hade hoppats på att få köra en vecka och sen byta. Men nu blir det inte så. Känns hyfsat skönt för mig men jag tycker synd om Matilda som hittills bara fått diska mängder med disk och göra baguetter. Hoppas att det ändrar sig snart.
Jag trivs rätt bra med att stå i baren, jag uppskattar all kundkontakt eftersom det är väldigt trevliga gäster här. De lokala gubbarna är särskilt snälla, de kommer in och så sitter de och dricker öl hela kvällen. På dagen är det bra att de sitter i baren för då får jag träna mig på kassa-apparaten i lugn och ro. Jag har aldrig hanterat en sån förut.
Puben har en trevlig atmosfär tack vare att man inte får svära eller bete sig aggressivt för då åker man ut på en gång. De har också som policy att inte servera för berusade människor, minderåriga, poliser i tjänst och prostituerade. Vi har inte sett några prostituerade än (förhoppningsvis slipper vi detta) men enligt Mark finns det två porrstjärnor bara här i samhället. De är nog inte så svåra att känna igen haha...

Första kvällen var dock skitjobbig, jag hade ingen koll på nånting var hela tiden tvungen att fråga Mark som sprang omkring som en skållad bäver. Det var stundtals väldigt mycket folk så till sist insåg jag att jag skulle bli tvungen att börja ta hand om kunderna själv. Det var jätteläskigt med det gick rätt bra ändå. Jag har fått höra att Mark har ett kokande temperament och lätt stressar upp sig och det märktes tydligt första kvällen. Dessutom är han ju min chef och ganska petig med att man ska göra vissa saker på hans sätt. Så man blir lätt nervös av att jobba med honom, särskilt när man är ny.
De andra jag jobbar med är Kate, Emma och Hannah och de är jättesnälla alla tre. Det var jag och Kate som hade baren igår, hon kallar mig för "darling" hela tiden. Det är inte helt ovanligt här, men alla gör det såklart inte. Hon är en sån som säger det till alla och jag tycker det är ett trevligt sätt att prata på. Sen reagerar man ju inte lika mycket heller eftersom det inte är på svenska som hon säger det. Alla är hjälpsamma och förstående här så det känns som att man har haft tur. De verkar tycka att det bästa sättet att lära sig något på är att göra det helt själv. Så när jag har fixat en egen ordetr med både mat och dricka och kanske till och med kortbetalning känner jag mig stolt. Jobbet är egentligen inte så svårt, det är bara det att det kan vara väldigt stressigt ibland. Jag har aldrig jobbat med kunder på det här sättet. Men det känns som att jag kommer att få grepp om allt snart.

En intressant sak som har hänt är att jag på en dag bytte min dialekt från den amerikanska, som jag alltid har pratat, till den lokala brittiska. Jag gillar det inte så mycket, för brittiskan är enligt mig mer hård och konservativ (fast ibland kan den låta ganska gullig) men man får ju ta seden dit man kommer som det sägs. Då känner man sig mer som en del av arbetsplatsen och även samhället. Jag fick också beröm av de lokala gubbarna som ansåg att jag pratade bättre engelska än många i byn, haha sure.
Men som sagt, jag är inte helt överförtjust, särskilt inte eftersom den fastnar i huvudet på mig. När jag försöker säga något med amerikanskt uttal är det istället ord med brittiskt uttal som kommer ut. Men det är väl bara att jag isolerar mig med en massa amerikansk tv när jag kommer hem. Dagens I-landsproblem.

Nu ska jag snart gå ner i baren och jobba min första fredagkväll tillsammans med Hannah.

See ya, lads and lasses!

This is England Baby

Nu är vi då i Corsham, som ligger utanför Bath. Ett mycket trevligt ställe med många söta små hus i typisk engelsk stil (me like). Vi bor på övervåningen på The Hare & Hounds, puben som också är vår arbetsplats. Vi har varsitt stort rum (dubbelt så stort som mitt hemma) med egen tv (Matildas är en stor widescreen) och dvd. Inredningen och standarden är enkel men det är långtifrån så skabbigt som jag var rädd att det skulle kunna vara. Dock krävdes det lite städning innan vi kände oss bekväma, kaustiksodan är vår bästa vän ;)

Efter Matildas födelsedagsfest i lördags sov vi en timme och sedan var det dags att åka iväg. Vi sov i bilen till Resecentrum, på bussen till flygplatsen och lite på planet. Vi sov faktiskt lite under varje resdistans, men ändå var vi sjukt trötta när vi kom till Matildas syrra Malins radhus i Upton Park. Hon hyr av en sydafrikan och bor där tillsammans med honom, en estländsk tjej och en norrländsk tjej vid namn Lima. Det var ett mysigt men ganska trångt hus, radhusen i England är ofta det eftersom de är så sjukt smala.

Först när vi kom dit så sov vi bara i typ två timmar. Sen åkte vi in till London och käkade Ben & Jerrys vid Leicester Square, sjukt gott!

Sen åkte vi tillbaka till Upton Park och handlade lite mat och sen tog vi vårt pick och pack för att ta bussen till Corsham från Victoria Street Station. Det var lättare sagt än gjort och vi fick stå i en biljettkö och stressa upp oss eftersom det var fem minuter kvar tills bussen skulle gå. Men vi hann.

När vi kom fram till busshållsplatsen kom ägarna Hayley och Mark och mötte oss, puben ligger nämligen precis bredvid. Sen pratade vi lite med dem och sen fick vi se våra rum. Mark och Hayley bor också på övervåningen med sin 3-årige son men jag och matilda bor ändå lite avskilt och har eget kök och badrum med dusch.Vi fick ledigt igår och idag, så de senaste två dagarna har vi tittat oss omkring och köpt mat och arbetskläder. Igår hittade vi en jättebillig outletshop nere i centrum och idag har vi varit i Chippenham som är den närmaste staden (ca 40 000 invånare) .

Nu sitter jag i köket och ska strax låta Matilda blogga (jag har ockuperat hennes dator ett tag nu) och sen ska vi gå ner i puben och prata lite med folket.

Ha det så gott vänner!

Puss

Up, up and away

Nu ska jag ut och flyga. Vi hörs!

Lillasyster får cred

Igår var jag på bio med David och såg "This is England". Bra filmat, bra regisserat, grymt spelat av samtliga. Den kändes som en dokumentärfilm från 80-talet och det var en fröjd att se alla snygga (och galet fula) kläder och frisyrer. Förbannat bra film, så se den!

David hade på sig jorden skönaste pjucks, ett par glittriga schlagerboots som egentligen var till för tjejer men de klädde honom verkligen perfekt. Det var cleant. Way to go mister!

Just ja, poängen med denna blogg skulle ju vara att berätta vad som hände innan bion. Jo, jag skulle möta upp brorsan utanför deras repa eftersom han skulle hjälpa mig att byta strängar på min nya begagnade gitarr som jag tänkt ta med mig till England (efter brorsan utlåtande efteråt är jag inte längre så säker på detta). När jag kom dit hade brorsan inte kommit men där stod trummisen och basisten i hans band. Basisten hade inte sett mig sedan jag var 14 kanske och trummisen hade aldrig träffat mig överhuvudtaget. Det första jag får höra är "Ska du repa med oss idag?". Haha, tänkte jag...inte riktigt va. Sedan tyckte trummisen att jag skulle vara med nån gång och lägga körer, men eftersom jag är allmänt skeptisk till kvinnoröster i metalmusik sa jag att jag var lite tveksam.

Jag hade en riktigt trevlig stund med de två herrarna. De hävdade att min bror nu var "hennes storebror" istället för att jag är "hans lillasyster" vilket jag alltid känt mig som. Jag har gått om honom i lokalkändisfighten alltså :P

De var också ganska chockade över att bli helt överkörda av mitt prat, de känner ju båda mina syskon och ingen av dem är särskilt talför om man säger så. Skönt att känna att man inte är familjens svarta får, haha...

Idag har jag spelat på jobbet, och det gick bra trots att jag var skeptisk innan. Fasiken vad det har rivit i halsen nu, men jag tror att jag blir frisk snart. Radion spelar dansband på finska och allt är som det ska vara.

Ta hand om er vänner!

Dagens låt: Sean Kingston - Beautiful Girls

Helg med buddies, tatuering och rockklubb

Well, bättre sent än aldrig (finkan, vad det uttrycket passar bra in på mig haha). Här är lite om helgen som var:

Fredag - Håret åkte av! Ja, inte allt men mer än halva längden... Jag satt hos frisören och märkte inte ens att lockarna föll, så glad var jag att bli av med skiten. Aldrig mera permanent säger jag bara! Känns skönt att ha tillbaka sin gamla hårkvalité igen, mjukt som det ska vara. Och jag måste nog säga att det var mitt allra bästa klipp, för jag trivs verkligen i min frisyr. Känns riktigt nice. :)

Sedan stressade jag runt på stan likt en duracellkanin på speed (cred åt Betnér för det utrycket) och glömde att både äta och dricka fast det var nästan hundra grader. Så sen blev det shorts när man kom hem.

På kvällen tog jag och David bussen till Den Kungliga Hufvudstaden för helgens händelse: Stockholm Ink Bash på Münchenbryggeriet. Sanna babe som vi skulle hänga med och sova hos mötte oss på centralen och därifrån åkte vi direkt ut till hennes lilla mysiga källarlägenhet i Årsta. Där blev det inte så mycket annat än att hänga, äta och sova eftersom vi var så trötta efter dagen som varit. dessutom var jag sjukt nervös inför morgondagen då jag äntligen skulle få tatueringen färdig.

Lördag - Vi gick upp vid 9. Jag skulle visserligen inte tatueras förrän 12 men jag ville vara ute i riktigt god tid, jag är alltid fruktansvärt seg så det behövdes. Efter frukost och lite fix begav vi oss in till stan. Det blev ett kärt återseende i båset hos Allan och Amalie, de är så himla snälla och trevliga att man alltid känner sig välkommen. Nick verkade också glad som vanligt trots att han blev lite inträngd i sitt hörn. Jag var som vanligt jättenervös men när vi började prata lite kändes det bättre. Tur att Sanna och David var med, det kändes skönt.

När jag kom satt det en tjej i båset bredvid och blev tatuerad, en typisk fjortisbrud med blont hår och för hård solariebränna (nu ger jag fan i att jag är fördomsfull, läs vidare ni bara). Hon satt och blev tatuerad i svanken, en jätteful liten tribal med ett hjärta mitt i. Jag hör tatueraren säga "Du är snart färdig, gumman", och medan hon sitter och kvider. Då drar jag upp linnet och blottar mitt fläskiga svankprojekt och tjejen utbrister "Fy fan alltså, en sån där stor skulle jag aldrig vilja göra, man skulle ju typ dö". Allt detta insåg jag först efteråt eftersom jag just då var så inne i mig själv att jag knappt tänkte på vad som hände runt omkring. Men jag ägde den fjollan. Ha!

Sen föll jag in i min vanliga dvala de första 10 minutrarna (Allan hade sagt att allt skulle ta 10 minuter men det blev snarare 35), jag var helt okontaktbar med fast blick och fladdrande näsborrar enligt Sanna. Men efter det kickade adrenalinet in och jag satt till och med och skrattade så att han fick säga åt mig att sitta still när han gjorde det sista. Adrenalin är trevliga saker.

Efter att jag blivit inplastad och klar gick vi ut på stan och åt god mat, det fotades och spatserades omkring. Sedan åkte vi tillbaka till Årsta igen och tog det lugnt. Jag var fortfarande nervös, för på kvällen var det ju tävling som gällde. Jag hade anmält mig till Best Old School som skulle gå av stapeln kl. 21.00.

Vi var där i god tid för att Allan skulle kunna kolla så att allt såg okej ut. Jag träffade en sockersöt norsk kille i båset som hade gjort sin första tatuering någonsin den här dagen. Allan hade gjort en revolver med rosor i klassiska färger på insidan av hans överarm, 4 timmar hade det tagit (galet!). Den var riktigt snygg så han skulle tävla han också. Det var han och jag som skulle tävla för The Uncle.

Innan Best Old School var det ett litet event i form av fyra plastiga Slitz-brudar som spraymålades av olika tatuerare. Samtliga hade silikoninlägg i brösten. Lokalen var fylld till 80% av män och alla stod bokstavligen och råglodde vilket fick mig att må illa. Som om de skulle utgöra någon slags mall för svenska tjejer (ni som har sett affischen förstår nog vad jag menar). Uschaan!

Men sen var det då äntligen dags. Jag var jätteskakis men glad (alltid kul att visa upp sig är det ju ändå). Jag stod ganska långt bak i kön av 25-talet tävlande. Tyvärr kunde man inte se de andras tatueringar där jag stod, det var lite trist. Jag kände mig rätt nöjd över att få stå länge hos juryn, de studerade verkligen tatueringen ett bra tag innan jag gick vidare. Sedan fick jag gå upp igen och bli bedömd tillsammans med en kille som hade en lite dolk på armen. Då tänkte jag att "tänk om det här är om första eller andraplatsen". Men efter att killen med dolken ropats upp som trea tänkte jag att jag kom väl fyra ändå. Fast jag var inte helt säker.

Det var väldigt roligt när den norske killen ropades upp som tvåa, det var ju hans första tatuering och han hade inte alls räknat med att vinna så jag blev glad för hans skull. Förstaplatsen gick till en tjej som hade vanliga rosor på överarmen, det var fint men inte så speciellt om ni frågar mig. Själv slutade jag som fyra. Kände mig lite besviken men ändå glad över att norsken tog hem andrapriset. Allan blev också glad för sitt pris trots att det liknade en dildo i glas. En av domarna kom fram till mig efter tävlingen och sa att jag inte skulle bli ledsen över att jag inte vann. Han tyckte att min var bäst men enligt de andra domarna innehöll min för mycket nya färger, så det var därför jag kom fyra. Samma jury som bedömt en old school som trea i new school-klassen dagen innan...

Dock var det många som var intresserade av min tatuering, flera som kom fram och ville ta kort och frågade lite och sånt. Det var jättekul. En kille fotade privat men också för Scandinavian Tattoo (den suger!!!), men jag lät honom ta en bild ändå. Är man kamerakåt så är man.




Foto: David




Efter mässan var vi (läs: jag) sjukt peppade på att dra på rockklubb, ett nöje som tyvärr är mig sällan förunnat. Vi åkte till Debaser först, men eftersom det var 20-årsgräns (de andra två var 19) och dessutom jättelång kö så sket vi i det och åkte till Medusa istället som ligger i Gamla stan. Där blev det fullt ös och vi headbangade och skrek oss hesa till bl.a. SOAD, Offspring och Dia Psalma, tillsammans med en galen indier som vrålade i falsett. Han hade sin fru med sig som verkade minst sagt försynt, men vi fick ändå med henne på några låtar. De verkade snälla. Jag träffade också en kille som hade sett mig på mässan och kom fram och berömde min tatuering. han tyckte också att jag skulle ha vunnit sa han. Det var snällt av honom.

Eftersom nattbussarna går så sent i Stockholm så kom vi ända hem till Årsta vid halv fyra. Då var det bara att sova för det behövde vi.

Söndag: Vi sov hyfsat länge och begav oss sen in till stan för att ta bussen hem till Linköping igen. Helgen var riktigt lyckad. Skön musik, sköna människor och tatueringsmässa. :)


Helgens pepplåt nr.1 enligt mig och David: Wolfmother - Woman

Hejdå håret...

...now I'm back in the 50's.

David har fotat. (http://sundrum.deviantart.com/). Tack! :D

Sött sagt

"Du ser inte ut som en påse skridskor och du kan sjunga"

Aldrig mer Attendo!

ÄNTLIGEN!

GRATTIS TUSS 20 ÅR!

"Vi skulle klara vad som helst

Vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig
ska jag anförtro åt dig"

PUSS!

Kömpisar

Jag kommer att sakna dessa två. Massor.

En spontan komplimang

Följande händelse utspelade sig idag:

Jag satt på tåget och hade åkt från Norrköping (spenderade gårdagskvällen på Hugos med Klara och co.), var precis framme i Linköping och skulle gå av. När jag ställer mig upp och går förbi killen som sitter på andra sidan tittar han på mig och säger: "Snygg klänning, förresten". Jag blir helt paff men samtidigt väldigt glad och svarar "Åh, tack!". Då inser jag att jag känner igen honom.
Och, nej, det var inte ett gammalt ragg, det var inte nån kompis brorsa utan det var en kille som gick på Kärna samtidigt som jag gick på Tokarp. Vi gick alltså i samma årskurs men på olika skolor. Så fort jag insett detta kan jag ju inte låta bli, utan vänder mig mot honom och säger "Jag vet vad du heter". Det var roligt att se hur paff han blev när jag sa både hans för- och efternamn. Sedan log vi mot varandra och så var det inget mer med det.

Efteråt slog det mig hur modig han hade varit. Tänk vad många gånger man har tänkt att man ska säga nåt spontant och snällt till en främling men inte vågat. Det är först med lite sprit i kroppen som man möjligtvis kan få ur sig ett "Du är fin". Nu var ju detta inte någon raggningsreplik precis utan bara en snäll och spontan komplimang. Men det gjorde så mycket. Det gjorde min dag. När jag gick på bussen hem log jag för mig själv och kände att jag strålade. Sådan spontanitet är något jag verkligen uppskattar.


Dagens låt: Damien Rice - Cheers Darlin'


P.S. Spelningen igår gick bra för er som inte var där och lyssnade. Men det kommer en demo snart om någon är intresserad.

Demotillverkning, stämband, nervositet och...England

Dagen har varit som sådan:

Med rosslig hals fick jag stå över att sjunga på repet i morse. Vi satt och tillverkade ett otroligt stilrent omslag till demon istället. Imorgon gäller det dock, 14.00 på stationsscenen. Jag är ett vrak redan nu, hur ska detta gå? Shit...men jag överlever nog.
På grund av stämbandsproblemen fick jag också skjuta fram mitt uppträdande på jobbet idag, men jag åkte dit och bjöd på kaffe och kaka istället. Hoppas att jag gjorde någon glad. Arne var där ändå, trots att han visste att jag inte skulle sjunga. Han hade gått dit själv (två kvarter) med rullatorn. Helt sanslöst att man kan vara så pass pigg vid 95 års ålder! :)

Sedan har jag tagit det lugnt hela dagen och försökt hålla käften så gott det går. Jag har hållit mig hemma och börjat tillverka mina egna demo-omslag. Det har sprayats och sprayats och det blir helt sjukt bra! Hoppas att resten av processen blir lika smidig.

För er som inte vet om det kan jag tala om att jag och Matilda börjar ett nytt jobb i England den 3:e september. I Bath närmare bestämt, eller strax utanför. Vi ska jobba på en pub, och jag ber till grus att jag ska klara av jobbet. Gör jag det kommer det förhoppningsvis bli jättekul. Jag ser verkligen fram emot det i alla fall. Yeah! :D

Nåväl, nu ska jag dricka min honungsmjölk, kanske se en film och sedan försöka sova trots klumpen i halsen.

God natt!


Dagens låt (som för övrigt passar väldans bra in på min nuvarande sinnesstämning):

Albert Hammond Jr - Scared

Framtid, nutid, baktid

Ibland när jag är ensam så reflekterar jag en stund och tankarna fastnar på gamla minnen. Ni vet, såna där speciella minnen. Speciella minnen med speciella personer. En del av dem blir man lycklig av att tänka på, andra gör en sorgsen. Men de har en sak gemensamt: man blir väldigt känslomässigt påverkad av dem och sjunker lätt ner i dem. Man minns allt; dofterna, blickarna, rörelserna...tankarna som infann sig vid det där speciella tillfället. Och ibland minns man hur det kändes.
De här speciella minnena har kanske inte varit någon stor bit av ens liv. Några timmar, några minuter kanske. Men de har gjort något med en som stannar kvar. En känsla som får liv på nytt när man tänker på dem, när man minns hur det var.

Jag har fått höra att jag har ett bra minne. Jag glömmer till exempel sällan vad någon har sagt till mig, och när det gäller sådana här speciella minnen så glömmer jag aldrig orden. De har fastnat, etsat sig fast i huvudet på mig.
Jag hoppas att mitt goda minne kommer fortsätta att gynna mig, för en vacker dag kommer allting bara bestå av minnen. Och det är de där speciella, de är de som kommer att påminna en om att man har levt.


Dagens låt: Bright Eyes - First Day Of My Life

The world is an open sea

Nu så, go'vänner, nu ska jag göra som jag sagt. Bloggens design har äntligen blivit uppdaterad efter att Matilda visat mig hur man gör, stort tack! : ) Så nu ser det lite schystare ut här. Jag stör mig dock fortfarande på hur inläggen ser ut. Men det får väl vara. Jag ska försöka uppdatera lite oftare, samt att jag har tänkt att jag ska bli lite mer personlig (utan att det går överstyr) när jag skriver. Hoppas att ni gillar det.

Helgen som gick kan sammanfattas med ett ord: lagom. Detta typiskt svenska ord som ibland bara känns så rätt. För det har verkligen varit lagom.

I fredags var jag och jobbade en sväng och på kvällen bar det av till Norrköping. Där hade jag även befunnit mig dagen innan för att ta tillfälligt farväl av en vän, det var blandade känslor. Synd att man måste skiljas från folk när man precis börjat lärt känna dem och känner att man funkar fint ihop rent personlighetsmässigt. Dock kändes det bra att jag inte blev övergiven den här gången. Nu flyttar ju Sanna bryden också, ingen som överger någon annan där heller men uschalingen vad trist. Lycka till sweet.
Men åter till fredagen ja, den spenderade jag tillsammans med Klara (Emil och Texas var också med på ett hörn) på Augustifesten, d.v.s. marknaden. Vi gick runt ett tag och såg en hel del bröte som fanns till försäljning. Jag föreslog att Klara skulle köpa en t-shirt till Emil med texten "Riktiga män rakar pungen med vinkelslip" (jo, de fanns faktiskt), men så blev det inte :P Hade varit så sjukt cleant och ocleant på samma gång.
Vi gick vidare till Rådhustorget där det fanns en sjukt läskig karusell som jag till sist tvingade mig att åka. Det blev nästan mer G-krafter än jag klarade av, men jag kom ner levande i alla fall. Haha...jag är så feg när det gäller sånt.
Efter det begav vi oss hem till DK (som han hädanefter kommer att kallas, han heter ju som jag ungefär), han hade precis flyttat in till stan igen i en egen lägenhet, en tvåa med kök. När vi kom höll han just på att tatuera en av sina polare, det blev väldigt snyggt. Ett halvpsykedeliskt motiv som påminde mig om Allans ockulta grejer.
Han är fin han. Det är nog allt jag kommer att säga i den här bloggen. Men om det mot förmodan sker något oväntat så lovar jag att jag ska berätta det för er. Damn!
Den kvällen blev inte så lång eftersom jag för ovanlighetens skull inte skulle sova hos Klara utan ta tåget hem. Jag hade ju visserligen varit vaken sedan klockan sex och Klara ville hem och sova så det blev ganska...tja...lagom.

På lördagen tog jag det rätt lugnt på dagen och kvällen spenderades hemma hos Matilda i Åtvidaberg. Inte ofta jag är där, men det borde jag nog vara, haha. Det var nice. Jag hade tagit med mig "Zodiac" med min favorithunk Mr. Gyllenhaal i en av rollerna (Robert Downey Jr. var jag i och för sig också helt tokig i när han var med i Ally McBeal). Tyvärr var filmen en stor besvikelse. 2,5 timmar nästan helt utan spänning. Inte undra på att jag somnade. Efteråt kom vi fram till att det måste ha berott på att filmen bygger på verkliga händelser, och verkligheten är ju oftast ganska trist. Men vi hade ganska trevligt i alla fall.

Idag har det mest varit musik, lite låtskrivning och ett rep med bandet. Nykvarnsfestivalen är nära, och jag kan för nyfikna läsare upplysa om att vi spelar på lördag kl. 14.00 på Stationsscenen. Ni kommer säkert få sms också så oroa er inte. Be there or be square.

Nu ska jag nog se lite "Sex and the city", en fenomenal serie som jag innan endast sett något avsnitt här och var. Den är för bra för det, har jag insett nu när jag laddat hem och börjat titta. Är bara på andra säsongen än so there's plenty of joy to come.

Buenas noches!


Dagens låt: Lasse Lindh - Du skär

Midsommar på Hökhult

I år var det dags att fira äkta midsommar på Elisabeths land, Hökhult. En midsommar med midsommarstång, lekar, en gnutta sprit, jordgubbstårta, nattbad och självfallet ett riktigt trevligt sällskap. Vi var 12 personer (lika många tjejer som killar) som hängde ute vid torpet där det finns el men inget vatten. Vi klarade oss dock rätt så bra ändå. Humöret och stämningen var på topp, vi frossade god mat och sötsaker i mängder och allting var bara riktigt riktigt trevligt.

Först när vi kom dit packade vi upp sakerna, och efter det började vi tillverka den traditionella fallossymbolen. Den blev ganska liten men ganska fin ändå trots att den blev lite sned. Eftersom det regnade så mycket så blev det att vi gjorde den mest för syns skull.

Sedan var det dags för mat, grillat med potatissallad för egen del, det var gott. Till detta skulle det vara nubbe, men eftersom vi inte hade någon så snapsade vi Sannas Bacardi. Det var lite speciellt och inget att rekommendera, haha....

Efter detta var det dags att ta sig an lite lekar som Johan och Sara fixade. Eftersom de ösregnade fick alla stå under en stor presenning när det var dags för luftgevärsskytte, något jag inte gjort sedan tioårsåldern vad jag kunde minnas. Det var riktigt kul att panga ballonger och inte alls särskilt svårt när man fått in tekniken. Efter detta gick vi in och värmde oss en stund innan det var dags för nästa lek. Man skulle springa stafett, äta en kokosboll med händerna bakom ryggen och sedan vissa så snabbt man kunde. Det blev lite hetsigt men det var riktigt underhållande.

Sen gick vi in igen till den varma brasan och lekte flirtleken. Orkar inte förklara vad leken går ut på men det var rätt kul. Vid det här laget (klockan var ungefär två) hade man blivit skapligt trött så då passade det bra med ett nattligt bad i regnet. Kallt som fan var det men det var rätt skönt att bada ändå, konstigt nog. Men inte så skönt som det var att få sätta sig vid brasan efteråt och värma sig. Efter badet var det ingen som orkade vara uppe längre så vid halv fyra var det sovdags.

Idag har vi sovit länge och mest bara slappat runt. Kollat bilder på datorn, åkt båt, fotat som galningar, ätit mat och tårta (som blivit över) och tittat på när de andra har badat. Det var lite trist att åka hem idag för det har verkligen varit en härlig helg. Hoppas att det även blir en kräftskiva därute så småningom, i slutet av sommaren. Yeah!

Puss för fan!

Dagens låt: Caesars - Spirit (igen, eftersom vi drog på den högt i bilen på vägen hem och kände oss odödliga samtidigt som vi var sjukt peppade på våran kommande roadtrip)

The beautiful ones

Foto: Sanna Skerdén

Årets första dopp