Framtid, nutid, baktid

Ibland när jag är ensam så reflekterar jag en stund och tankarna fastnar på gamla minnen. Ni vet, såna där speciella minnen. Speciella minnen med speciella personer. En del av dem blir man lycklig av att tänka på, andra gör en sorgsen. Men de har en sak gemensamt: man blir väldigt känslomässigt påverkad av dem och sjunker lätt ner i dem. Man minns allt; dofterna, blickarna, rörelserna...tankarna som infann sig vid det där speciella tillfället. Och ibland minns man hur det kändes.
De här speciella minnena har kanske inte varit någon stor bit av ens liv. Några timmar, några minuter kanske. Men de har gjort något med en som stannar kvar. En känsla som får liv på nytt när man tänker på dem, när man minns hur det var.

Jag har fått höra att jag har ett bra minne. Jag glömmer till exempel sällan vad någon har sagt till mig, och när det gäller sådana här speciella minnen så glömmer jag aldrig orden. De har fastnat, etsat sig fast i huvudet på mig.
Jag hoppas att mitt goda minne kommer fortsätta att gynna mig, för en vacker dag kommer allting bara bestå av minnen. Och det är de där speciella, de är de som kommer att påminna en om att man har levt.


Dagens låt: Bright Eyes - First Day Of My Life