En spontan komplimang

Följande händelse utspelade sig idag:

Jag satt på tåget och hade åkt från Norrköping (spenderade gårdagskvällen på Hugos med Klara och co.), var precis framme i Linköping och skulle gå av. När jag ställer mig upp och går förbi killen som sitter på andra sidan tittar han på mig och säger: "Snygg klänning, förresten". Jag blir helt paff men samtidigt väldigt glad och svarar "Åh, tack!". Då inser jag att jag känner igen honom.
Och, nej, det var inte ett gammalt ragg, det var inte nån kompis brorsa utan det var en kille som gick på Kärna samtidigt som jag gick på Tokarp. Vi gick alltså i samma årskurs men på olika skolor. Så fort jag insett detta kan jag ju inte låta bli, utan vänder mig mot honom och säger "Jag vet vad du heter". Det var roligt att se hur paff han blev när jag sa både hans för- och efternamn. Sedan log vi mot varandra och så var det inget mer med det.

Efteråt slog det mig hur modig han hade varit. Tänk vad många gånger man har tänkt att man ska säga nåt spontant och snällt till en främling men inte vågat. Det är först med lite sprit i kroppen som man möjligtvis kan få ur sig ett "Du är fin". Nu var ju detta inte någon raggningsreplik precis utan bara en snäll och spontan komplimang. Men det gjorde så mycket. Det gjorde min dag. När jag gick på bussen hem log jag för mig själv och kände att jag strålade. Sådan spontanitet är något jag verkligen uppskattar.


Dagens låt: Damien Rice - Cheers Darlin'


P.S. Spelningen igår gick bra för er som inte var där och lyssnade. Men det kommer en demo snart om någon är intresserad.