Vintage och nytt till vintern

Idag fick jag hem mina två jackor, den ena äkta 60-tals vintage från USA (köpt på Ebay) och den andra helt ny från Queen of Darkness och Riotlab.
Båda är korta kappor med dubbelknäppning, stora knappar och stilrena slag. Vintagekappan är klarröd i lite twiggystil och den andra är svart med knappar och spännen i metall. Båda var (som ni säkert redan förstått) helt underbart snygga. Tillsammans med stuprörsjeans, pumps/vintagestövlar och min skotskrutiga halsduk blir det en stil som passar mig perfekt, traditional lady möter old school rock'n'roll ungefär. Yeah!


P.S. Och vad gäller Idol vill jag bara säga en sak: Markus is my man, oh...





Dagens låt: In Flames - Evil in a closet

Rosa party och kändismöte

Igår var det dags att ta bussen till Åtvidaberg och till Matildas rosa fest. Eller rättare sagt, temat var chockrosa och osmakligt.
Jag visste inte alls hur jag skulle kunna få till detta först eftersom ytterst få plagg i min garderob är rosa. Men med lite fantasi och kreativitet fixar man det mesta. Jag klippte sönder ett örngott som fick bli en underkjol och över den virade jag in mig i ett rosa tyg med prickar på. För att fästa ihop allting satte jag förutom säkerhetsnålar också fast mitt svartvita nitbälte som en extra piff. Pricken över i:et blev en rosa rosett i håret. Resultatet blev slutligen inte alls särskilt osmakligt utan riktigt lyckat, inte minst med tanke på att jag inte hade någonting alls innan.

Senare på busshållsplatsen på resecentrum hände en rolig grej. En stor gul dubbeldäckarbuss kör fram precis framför där jag står i min sockerpralin-outfit och väntar på bussen. Ut hoppar en kille och frågar mig vart Scandic Hotel ligger. Jag blir lite ställd och är inte helt säker på hur jag ska svara, men innan jag hinner säga så mycket kommer en annan kille fram som jag genast känner igen som Michael Nyqvist. Han frågar mig om jag vet om det finns någon taxistation i närheten. Jag svarar att det finns en lite längre bort, varpå han börjar småspringa åt det hållet. Efter en stund kommer den första killen (som också sprungit iväg) tillbaka med en kvinna som ska följa med i bussen och visa vägen till hotellet. Sedan kommer min buss så jag går på den och sätter mig. Kändes lite skumt att ha pratat med någon som man annars bara sett på tv. Tänkte att jag kunde sagt till honom att jag tycker han är en helt fantastisk skådis, men så gör man ju bara inte, det är oartigt. Var nog bra att jag lät bli (tanken på att säga det kom dock inte förrän efteråt).

Hursomhelst, sedan gick Nathalie på bussen och vi åkte tillsammans till Matilda. Det var en rolig tillställning, med en massa gott att äta och dricka och trevligt sällskap. Synd bara att det var några som inte kunde komma. De missade verkligen något.


Ajöken adjö



Dagens låt: Junip - The ghost of Tom Joad

Akusticera

Kom just på ett nytt ord.

Akusticera (eng. Acoustify) - Att ta en låt (med någorlunda hög puls) och spela den helt akustiskt med sänkt tempo. Lagom mycket så att texten fortfarande passar.
Artister som gjort som gjort sig kända genom att akusticera är t.ex. José González ( "Heartbeats" m.fl.), Anna Ternheim ("Shoreline"), Ryan Adams ("Wonderwall") och Hellsongs (bl.a. "Run to the hills")

Jag gillar att akusticera låtar, det är ett av mina favoritintressen när det gäller musiken. Bland annat har jag gjort "Snow" (Red Hot Chili Peppers), "Don't let the devil ruin it all" (Timo Räisänen) och "Heart in a cage" (Strokes). Jag blir helt till mig när jag hör en låt och tänker "den här skulle bli jättefin akustiskt". Om jag sedan lyckas med att göra den snyggt känns det underbart. Här är den fina texten till min nuvarande favorit av akusticerade låtar, "Such great heights" med Iron & Wine;


I am thinking it's a sign
that the freckles in our eyes are mirror images
and when we kiss they're perfectly aligned

And I have to speculate
that God himself did make
us into corresponding shapes
like puzzle pieces from the clay

It's true, it may seem like a stretch
but its thoughts like this that catch
my troubled head when you're away
When I am missing you to death

When you are out there on the road
for several weeks of shows
and when you scan the radio
I hope this song will guide you home

They will see us waving from such great heights
"Come down now", they'll say
But everything looks perfect from far away
"Come down now", but we'll stay

I tried my best to leave
this all on your machine
but the persistent beat it sounded thin
upon listening
and that frankly will not fly
you will hear the shrillest highs
and lowest lows with the windows down
When this is guiding you home

They will see us waving from such great heights,
"Come down now", they'll say
But everything looks perfect from far away
"Come down now", but we'll stay...



Godnatt

#2: Almost Famous

Filmen var bra, men inte så bra som jag trott innan. Jag kanske hade lite för höga förväntningar på den.
Sedan hade jag ju hört av diverse pojkar att den var fantastisk och detta utlåtande kan ha berott en hel del på Kate Hudsons skönhet.
Hur som helst, jag gillade musiken starkt och storyn var rätt originell. Så det blir ett bra betyg ändå.


Dagens låt: Aerosmith feat. Run DMC - Walk this way

#1: Garden State

Vad kan man säga om den filmen egentligen?
Jo, jag kom på mig själv med att känna att ögonen var lite våta, att jag var otroligt nära att brista ut i gråt. Av glädje.
Jag kan inte minnas när det hände senast. Om det någonsin har hänt.
Wow.


Dagens låt: Iron & Wine - Such great heights

Fotoknäppande, lånedvds och P3-slam

Den här dagen har jag spenderat med min lilla vän Robban a.k.a. Sockertuss. jag släpade med stackarn en sväng på stan och sedan gick vi en längs med ån. Vädret idag var helt underbart, 25 grader, klarblå himmel och strålande sol. Det här kändes som sommarens sista smak för mig.

Så med alla dessa solstrålar som mötte vatten och lövverk och himmel runt omkring mig var jag bara tvungen att ta lite bilder. Trots min väns små tendenser till rastlöshet.




Och eftersom denna vän är en hängiven samlare av dvd-filmer (läs; bra dvd-filmer) så passade jag på att låna hem några filmer. Det blev Big Fish, Closer, Almost Famous och Garden State. Alla fyra handlar enligt Robban om kärlek ur olika synvinklar, så jag kan knappt vänta med att få suga in dem. Yeah, imorn blir det filmtime.

Senare på kvällen när jag lagat mat (räkpasta med curry) råkade jag höra på radion att "Hellsongs" skulle vara med i Frank. Kul, tänkte jag eftersom jag precis blivit introducerad för gruppen. Det är ett gäng från Göteborg som gör akustiska covers på hårdrockslåtar av t.ex. Iron Maiden och Judas Priest. Rätt grymt.
Hursomhelst, i programmet utlyste de en tävling där man kunde vinna en signerad EP med gruppen. För att göra det skulle man svara på frågan som löd: Vad blir "Iron Maiden" på svenska och vad betyder begreppet?
Enkelt, tänkte jag och skrev in ett mail:

"Hej Frank!

Som stort fan av både hårdrock och akustisk musik vill jag sjukt gärna vinna Hellsongs skiva.
Mitt svar är Iron Maiden = Järnjungfru. Järnjungfrun var ett medeltida tortyrinstrument. En slags kista där locket och insidan var full av stora spikar som genomborrade offret när det stängdes in.

Frida i Linköping"

Och med detta brev vann jag tävlingen och fick mitt mail uppläst i radio (visserligen inte första gången, men nu var det ju ett vinnarmail). Yeah!!! Jag bara skrek rakt ut "Jag VANN!", haha... Helt sanslöst. Det var verkligen skoj. Så nu ser jag fram emot att få hem skivan :)


Puss och kram, kravbanan

Knark

Åh, fan, vad jag älskar Elliott Smith.
Det är hemskt att en av världens vackraste röster inte finns med oss längre. Rest in peace sweet.


Dagens låt: Elliott Smith - Between the bars

Ja tack

En bröstkorg med röda rosor, ja tack.
En knäskål med geléhallon, ja tack.
En hjärtkammare med mörka draperier, ja tack.

Bara en dag

Jag såg en helt fantastisk film idag, "Bara en dag" heter den (Before Sunset, 2004).
Filmen skildrar ett möte mellan två människor. Deras konversationer, deras infall, deras tankar och drömmar, deras livsöden. Och som hopplös romantiker blev jag naturligtvis helt kär i den här filmen. En film som är något så ovanligt som en kärleksfilm utan en enda riktig kärleksscen.

"Bara en dag" är en uppföljare till filmen "Bara en natt" (Before Sunrise) från 1995 och i den senare filmen visas korta klipp från den första. Och eftersom jag nu föll pladask för den här filmen måste jag naturligtvis se den som kom innan. Om jag kan få tag på den vill säga. Hoppas det. Och trots att jag inte har sett den första filmen så vågar jag säga att båda två är heta tips för den som benämner sig själv som romantiker.

Kommer Mr. Dave Grohl till Linköping?

Fann denna lilla notis i dagens tidning. Och efter att ha läst den börjar jag fundera. Kan det möjligtvis vara så att det nästintill otroliga händer: att Mr. Dave Grohl himself kommer och lirar på Platens den 31 oktober?
Holy mother of grus!!!!!!!!!!!! är allt jag kan säga. Hoppas hoppas hoppas att det är sant.

Oavsett vilket hoppas jag att jag får det stora nöjet att infinna mig där. Eller nä, jag MÅSTE bara gå. Ingen tvekan om det!
Måste bara hitta ett lämpligt sällskap först.

A demain folks

Gitarrporr, vilken egokick!

Idag var det en av de bästa dagarna på mycket länge. En riktig solskensdag.
Jag var hos Sanna i Malmslätt och lekte modell för henne. De som känner mig vet att jag älskar att bli plåtad, så den här dagen hade jag helt klart sett fram emot.
Jag tog en dusch, packade ner gitarren och tre fjärdedelar av min garberob och lackade naglarna röda. Sen var det bara att stuva in allt i bilen och åka iväg.

Fotograferingen varade i ungefär sex timmar, men det kändes som två. Det var riktigt kul att posera och efter ett tag kom jag in i det ordentligt. Det blev bara bättre och bättre.
Vi testade flera olika stilar, allt från lilla oskyldiga sjömansflickan till den lite mer avklädda rockbruden. Och bilderna blev fantastiskt fina, så fina att jag nästan tvivlade på att det var jag som var motivet. Men så var det ju, och det gav världens egokick. Jag ville bara studsa runt och hoppa och skrika. :P
Shit, såhär glad har jag inte varit på länge. Och alltihop för några små bilders skull. Men snyggt blev det. Eller hur?

Det syns tyvärr riktigt dåligt här hur bilderna blev, men håll utkik på Sannas Deviant art-sida (http://sannaskerden.deviantart.com/) så kommer det kanske upp några bilder där snart.

Cheers



Dagens låt: Nerina Pallot - Mr King

Inspelning och tonårsdrömmar

Eftersom min bror envisats med att jag måste ha alla låtarna till demon inspelade så att jag kan skicka dem till honom så gjorde jag ett envist försök att spela in "A million reasons" idag. Och det gick bättre än förväntat (alltså, det gick igenom överhuvudtaget, yes). Så nu ska jag skicka den till brorsan och se vad han säger.

Vädret idag var kanske inte det mest tilltalande, så efter att ha kommit hem från jobbet har jag suttit inne hela dagen. Sedan jag har laddat ner DivX upptäckte jag att jag hade några filmer på datorn som jag laddat ner för längesen som jag kan se på nu. Jag satte igång "Fjorton suger" men tyvärr blev bilden helt knasig så man såg knappt någonting. Därför hyrde jag den istället på SF Anytime för 29 kronor.
Det var en bra film, stark och verklighetstrogen. Skådespelarna är alla okända men såpass bra att åtminstone inte jag själv tänkte på att de spelade. Det måste ju vara ett bra betyg.
Efteråt önskade jag att jag hade varit 14 år, lika vacker som tjejen i filmen och dessutom med en söt 17-årig skatare som beundrare. Det var en fin liten kärlekshistoria som trots det ganska väntade slutet inte kändes särskilt klyschig. Man tänkte bara att "såhär är det ju".

Se den.

Dagens låt: Laurel music - Dreams and lies

Nattsudd

Ska strax stänga ner datorn för natten, skulle bara se om Band of horses skiva finns att köpa på Cdon. Och det gör den :) Den måste inhandlas innan årets slut.
Men när jag läste sidkolumnen som lyder "Kunder som har köpt denna titel har även köpt:" blev jag lite förvånad. Jag fann nämligen en skiva med Darin. DARIN! Vilket skämt.

En knubbsäl som spelar fotboll

ser ni här:

http://SannaSkerden.bilddagboken.se/index.phpmain=
L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTg5MTA2MTkmdD0xMTUyOTE0NDAxJmN1cnJpbWc9Mw==

Gårdagens låt: Judas Priest - Breaking the law

Manic sunday

Jag tycker egentligen inte om söndagar. Inte när de är som den här.
Man sover visserligen länge, det är skönt, men sedan när man ska ta sig för något att göra brukar det bli att man städar eller gör något annat trist.
Sedan är det pepparrotskött till söndagsmiddag, en rätt som är ganska meningslös. Köttet ska kokas i flera timmar och sedan när det är färdigt blir det inte ens särskilt gott. Bara tråkigt.

Och så har det störtregnat i flera timmar idag, riktigt rugg-väder alltså. Inte konstigt att man inte är på sitt bästa humör. Men, som Roland säger: "Efter regn kommer solsken". En dag som denna får man hålla fast vid det.


Arrividerci


Dagens låt: Band of horses - St. Augustine

Singer songwriter girl

Idag efter jobbet sprang jag på stan och inhandlade diverse förnödenheter. Mycket pengar gick det åt men nu klarar jag mig nog ett tag.
Och så fick jag äntligen hämta ut mina paket med kläder. Det ena från Stockholm och Caliroots och det andra från Philadelphia och Sailor Jerry (som fastnat i tullen, merde!) .
Båda paketen innehöll otroligt snygga kläder (totalt 6 t-shirts och 2 linnen) som jag knappt kan vänta på att få ta på mig. Men eftersom de är lite speciella (en t-shirt är ju till och med limited edition artist series) så är jag väldigt rädd om dem. Kommer nog inte gå och hänga i dem hemma alltså. Måste nog börja äta försiktigare när jag har dem på mig också, jag spiller ju så förbannat annars.

Jag fick en låt skriven till mig. Det var rörande och väldigt roligt att få höra något som någon skrivit till en. Det brukar ju alltid vara jag som skriver låtar åt andra annars.
Hur som helst, här är länken:

http://svansbo.se/musik/Singer_songwriter_girl.mp3

och texten;

Listen up little friend
You're way better than you pretend
You play your guitar and sing about love
Dreaming of happiness on pink clouds above

Longing for someone to open your heart
To fill you with laughter and take you apart
Sing your songs proud and strong
and lots of pop kids will sing along

Singer songwriter girl
Listen, I'll tell you a secret....

Just keep on singing of what's in your heart
Inspiration and love turns to art
Be proud of yourself and what you are
You are a very special person, you are a star

Singer songwriter girl
You can rule the world


Tack så mycket för den lilla melodin.


Peace out folks

Bakdag

Idag bakade jag så att vi skulle ha lite trevligt fika att ha i frysen. Dessutom är bakning ett ganska trevligt tidsfördriv.

Men innan jag började med det kollade jag posten. Fann ett brev från Skatteverket där det gick att läsa att jag just nu är skyldig den svenska staten en krona. EN enda krona! Hur tusan kan det komma sig? Det är en gåta.

Bakningen gick rätt så bra. Havreflarnen blev goda och såg ut som havreflarn brukar (undrar om det är möjligt att misslyckas med just havreflarn). Mina brownies med jordnötter i blev både goda och inte minst snygga. Det är något man inte kan säga om kokostopparna, smeten blev liksom för lös och rann ut. Men de smakade lika gott för det. Tack grus.

Ajöss

P.S. Grattis på 19-årsdagen, gumman! Vet att du säkert inte läser det här, men jag är ledsen att jag glömde. Puss

Edelweiss

Gick upp kvart i sex i morse och jobbade mellan sju och elva. Det var en skön arbetsdag som var mindre ansträngande än vanligt. Skönt att det är så ibland också. Annars skulle jag inte stå ut.

Väl hemma hamnade jag i soffan och somnade till ljudet av regn utanför.
Regn är vackert och mysigt sålänge man får vara inomhus och lyssna på ljudet och känna doften genom fönstret. Eller förresten, det är vackert och mysigt när man är mitt i det också, bara man inte är ensam.

I Posten idag kom avin om att mina kläder från sailorjerry.com har kommit. Underbart! Om det inte vore för detta faktum att jag som svensk måste betala 159 kronor i tullavgift, 372 kronor i moms och 100 kronor i speditionsavgift för att få ut paketet :( Det suger *****. Som om jag inte redan betalat en mindre förmögenhet för varorna och frakten. Men men, det löser sig. Snygga grejer är det i alla fall. Om jag sedan behöver dem är en hel annan fråga.

En tanke slog mig idag. Jag har tänkt lite på hur vissa dofter kan framkalla starka minnesbilder och ibland rentav symbolisera perioder av ens liv. Som den där parfymen jag jämt hade på mig för några år sedan, den påminner om hur jag hade det då. Eller hårsprayen som får mig att tänka på hur vi gjorde oss i ordning för en utekväll på stan när vi var i Prag. Eller den där herrdoften som alltid tar mig tillbaka till den där kvällen när vi låg sked i en blå soffa.
Dofter är nog det som framkallar starkast minnen hos mig. Starkare än musik, starkare än filmer, starkare än fotografier.
Tur att jag inte har så många hemska minnen.

Senare på kvällen följde jag med päronen ut på en löprunda. Femman gick segt idag trots att Nazareth bland andra gjorde sitt bästa för att peppa mig. Jag riktigt kände hur det sved till i extrahullet av allt gott som jag stoppat i mig de senaste veckorna (utan att träna). Nu är det ju inte så att jag tränar för att få bort det där extrahullet, det får gärna vara kvar. Men man känner ju vart det tar när man anstränger sig. Eller så är det bara en inbillning baserad på en förhoppning.


Dagen till ära, dagens låt: Håkan Hellström - Försent för Edelweiss



Do svidanija folks

Helgen - Aurora, Hellzbellz och Brokeback mountain

Kvällen den 18:e augusti hade jag egentligen bara tänkt vara hemma, men så sa mamma att bror min skulle spela på Nykvarnsfestivalen (med sitt metalband Breakpoint Down) så jag bestämde mig för att följa med. När jag senare också fick höra att päronen hade tänkt äta ute på stan innan så kunde jag ju bara inte tacka nej. För hur lite jag än gillar att umgås med de där två skrumpna människorna så är faktum att vi äter ute på stan med familjen i snitt i en gång vartannat år. Så jag gick med på att ta en cykeltur till stan med de där två.
Det blev libanesiskt på Plaza, och det var helt okej. Sedan cyklade vi neråt stan till festivalområdet. Kändes helskumt att gå in där efter sina föräldrar när hela området var överbefolkat av ungdomar i åldrarna 14-18 år. Men jag är inte så känslig av mig längre så jag skämdes inte nåt värst. Värre har man ju varit med om.

Spelningen var riktigt bra, tror att jag numera kan räkna mig själv till skaran av deras fans. Storebror drog så underbara gitarrsolon att man inte kunde göra annat än att digga. Way to go, brother! Jag är en stolt lillasyster.

När spelningen var slut skulle päronen cykla hem igen, men jag hade andra planer. Jag begav mig istället hem till en någorlunda nyfunnen vän där det dracks Aurora och konverserades om livet. Senare vid 23-tiden begav vi oss ner till festivalområdet igen där Hardcore Superstar höll låda så det stod härliga till. Så stod vi där och lyssnade ett tag och kände oss som två pensionärer bland alla små fjortispopkids. Men det var trevligt. Bra musik och fin utsikt är en bra kombination. :)
Vi hörde inte på hela konserten (eftersom mitt sällskap sjunger i ett metalband och föredrar lite hårdare tongångar) utan gick tillbaka till lägenheten igen efter att ha lyssnat i dryga halvtimmen. Där drack vi upp vinet som var kvar i flaskan och konverserade lite till tills det var dags för mig att cykla hemåt.
Sammanfattningsvis en riktigt trevlig kväll.

Och igår kväll var det också hemskt trevligt (det ordet börjar smaka surt i munnen nu som mycket som jag missbrukar det). Jag satt hemma hos min käraste vän och sockertuss Robban och hade lite mini-filmmaraton. Mellan sju och halv fyra åt vi mängder av chips, dip och godis ("Så att vi kan bli ännu fetare än vad vi redan är", som Robban sa, haha) till Wedding Crashers, Crash och Brokeback mountain. Den senare hade jag redan sett en gång hos Robban men det var i ett mindre nyktert tillstånd varför jag väldigt gärna ville se den igen. Och den var bättre den här gången eftersom jag var lite mer vaken.
Grabben grät på slutet den här gången också (inte undra på, det är ju fruktansvärt sorgligt). Hihi, riktiga killar är killar som kan gråta, eller hur Rob?
De andra två filmerna var också bra, särskilt Crash eftersom jag tycker om gripande draman. Filmer ska kännas och brännas när man ser dem, då är de som bäst.

Idag gick jag upp halv tolv, åt lite "frukost" och sedan har jag suttit vid datorn i stort sett hela dagen (runt sju timmar skulle jag gissa, det är rekord). Så nu är jag ganska trött på den här burken. Men innan jag går ska jag blogga klart, och det ska jag göra med att visa gårdagens inköp: http://caliroots.com/system/search/product.asp?id=5308. Nice, huh?

Tack och adjö, Nisses päronpö

Brännmärkt för livet

Torsdagen den 3:e augusti var en riktigt speciell dag. Så speciell att jag nog aldrig kommer att glömma den.

Det var dagen då jag åkte till Norrköping för att tatuera mig för första gången. Jag hade varit inne på Lucky 7 några veckor tidigare och pratat med Martin, killen som skulle rita och sedan tatuera in konstverket. Att det blev just Lucky 7 och inte Viking här i Linköping berodde på att jag visste att de kunde det här med old school, för det hade jag sett på Tatueringsmässan som vi var på tidigare i våras. Dessutom verkade personalen väldigt trevlig.
När vi kommit överens om på ett ungefär vad jag skulle ha var det bara att boka en tid och sedan gå hem och vänta. Och det kändes nervöst. Skulle det göra så sjukt ont som jag trodde? Skulle jag ångra mig direkt efteråt? Vad skulle mamma och pappa säga (haha)? Frågorna var många.

Men till sist var det äntligen dags. På tåget upp var jag väldigt spänd och så höll jag på att bli lite sen till studion eftersom det var kö till toaletten på resecentrum (man blir ju lätt lite kissnödig när man är nervös).
Framför mig i kön stod en kille som såg lite bekant ut. Han var ungefär lika lång som mig, var klädd i jeans och jeansjacka och hade en gitarr i ett hardcase på axeln. Jag tyckte han liknade en kille som jag chattat lite med, men jag var inte säker på att det var han så jag tänkte inte mer på det. Sedan när jag gick ut ur stationsbyggnaden såg jag att han mötte upp en tjej. Och det var då polletten trillade ner som man säger. Tjejen kände jag igen som Britta Persson, Kristofer Åströms körtjej. Och då förstod jag ju att det var Kristofer själv som var killen i toalettkön. Jag visste om att de skulle spela i Norrköping samma kväll, men ändå kopplade jag inte riktigt att den var han. Eftersom jag är en stor beundrare av honom tänkte jag för ett slag att jag skulle gå fram till honom och berätta vilken enorm inspiration han gett mig genom sin musik. Men när de var två så kändes det lite läskigare att gå fram, plus att jag kände att han nog helst inte ville bli igenkänd. Så jag lät bli. Vilket jag har grämt mig lite åt nu i efterhand, för det är ju inte varje dag man får chansen att prata med en av sina stora förebilder. Men jag hade kanske ändå bara gjort bort mig, haha…

Sedan var det i alla fall dags att gå med snabba steg/småspringa bort till studion. Den här dagen regnade det också så det blev lite extra besvärligt att springa med paraply och allt. Men till sist kom jag ändå fram till studion, uppstressad och hypernervös över vad som komma skulle. Direkt när jag klev in så såg jag Martin stå vid disken. ”Är det du som är du?” sa han och jag svarade ”Ja, jag tror det”. Då sa han ”Det är jag som är jag också”. ”Vad bra”, svarade jag. Haha, det är kul med folk som har glimten i ögat. Särskilt i en sån här situation. Det får en genast att bli lite lugnare. Men ändå kändes det lite mysko.

När jag var på Lucky 7 första gången berättade jag att jag ville ha en traditionell dolk med diverse symboler med i bilden. Men eftersom Martin inte skrev upp vilka symboler jag ville ha med så hade de inte kommit med på bilden han hade ritat åt mig. Trots det var det ändå en väldigt fin bild, för på den hade dolken fått vingar också vilket jag inte hade sagt något om innan. Men det var så snyggt att jag behöll dem. Fast bilden blev han tvungen att rita om helt eftersom jag förutom att öka upp storleken något också ville ha med en dödskalle och ett hjärta som symboler. Så jag fick sätta mig i stolen på hans rum och vänta snällt. Det tog ganska lång tid, 15-20 minuter (det är länge när man är nervös). Sedan när jag fått se bilden och godkänt den printade han ut konturerna så att vi skulle kunna kolla att placeringen blev bra. När malltrycket satt bra på huden var det bara att lägga sig på britsen och låta sig brännmärkas.

”Hur är pulsen?” sa han. ”Den är nog ganska hög”, svarade jag där jag låg och kände mig minst sagt spänd. Martin skulle rita några små linjer först så att jag fick känna hur det kändes. När jag förstod hur det kändes jag genast mycket lugnare, det var inte alls så farligt som jag hade trott. Det var mer en svidande känsla än ren och skär smärta som jag först tänkt mig. Sedan låg jag där på britsen i drygt två timmar och trivdes riktigt bra med att ha både surrandet av nålen och ösig punk med Cocksparrers i öronen. Det kom förbi lite folk då och då och tittade och pratade lite och det var riktigt trevligt. Adrenalinkicken satte väl igång efter ett tag också, det blev nästan så att jag glömde vad han höll på med.

Eftersom jag kommit in vid fyra och studion stängde vid sex så var det till sist bara jag och Martin kvar i lokalen. Så han kunde göra färdigt sitt konstverk i lugn och ro. Och förutom att han kunde sin sak var han noggrann, det var jag väldigt nöjd med. Hans son och flickvän undrade nog varför han inte kom hem från jobbet i tid, haha… Men jag var glad som en lärka trots att jag blev utskickad i hällregnet.

Den dagen var inte sista gången jag besökte studion, för jag har redan planerat flera tatueringar. Det är nog som de säger. Har man provat det en gång är man fast.