This is the life

Livet har den senaste tiden tett sig hyfsat trist. Tyvärr tillhör jag den rastlösa typen som hela tiden måste ha något att göra. Jag har svårt att koppla av och framförallt att göra ingenting. Jag undrar hur man gör, för mig ter sig detta helt omöjligt. Jag mår bäst när jag får vara igång och göra nåt meningsfullt. Som ett jobb eller att plugga. Annars kan jag inte uppskatta den lediga tiden, istället blir den en börda.
Eftersom jag nu har varken eller gäller det att hitta på saker. Jag tycker verkligen inte om att vara arbetslös (eller sjukskriven närmare bestämt). Det tär på mig.
Tur att man har folk runtomkring sig som man kan träffa och snacka skit med. Då känns det lite lättare.

Nu har jag i alla fall äntligen fått mina pengar, och det var ett rejält tillskott i kassan. Inte helt fel.

Nej, nu får det vara nog skrivet för idag.

Over & Out

Årskrönika 2007

Ännu ett år till ända. 2007 var ett riktigt bra år. Många förändringar skedde på olika plan. Det var kaos och kriser men också mycket skratt och glädje. Och nya vänner fick jag. Det är ju det bästa som kan hända. :)

Jag skriver även detta år en liten lista om året som gått:

Årets Linköpingsbo: Dave-O

Årets skiva: La Fleur Fatale - Night Generation

Årets skiva som inte var från 2006: Jens Lekman - When I said I wanted to be your dog

Årets låt: Wolfmother - Woman

Årets oväntade: Att jag hittade ett grymt band att lira med

Årets resa: Roadtripen till Halmstad i somras

Årets konsert: Kristofer Åström (vi var ju förband också)

Årets klädesplagg: Min hängselkjol

Årets vackraste man: A

Årets citat: "I evighetens perspektiv är varje ögonblick som ett liv" - Piet Hein

Årets film: This is England

Årets alkoholhaltiga dryck: Whiskey (vad annars?)

Årets helg: Helgen med Sanna, David och Stockholm Ink Bash

Årets möte: Första fikan med bandet

Årets kväll: När vi var på Medusa och dansade som as

Årets tv-serie: Queer As Folk

Årets hobby: Mitt julbroderi

Årets prestation: Att jag körde brydarna till Halmstad och tillbaka

Årets hemliga crush: A (samma som årets vackraste man)

Årets hemsida: Myspace.com delar platsen med Ebay.com

Årets mest upprörande: Låten "Alla som inte dansar" med Maskinen

Årets irritationsobjekt: Makthavarna

Årets besvikelse: Att jag skulle bli sjuk igen

Årets överraskning: Alla dessa trevliga människor som man lärt känna

Årets mest saknade: Alla kompisar när vi var i England

Årets mest somriga: Midsommaren på Hökhult

Årets julklapp: Nya tofflor

Årets känsla: Återhämtning

St. Anger

Nej, jag tänker inte skriva om julen. Nej, jag har ingen lust att göra det.
Ja, jag har svårt att vara arg. Så jag skriver om det istället. Jag har försökt så mycket, så hårt och länge att inte bli arg på någon. Saker och ting blir mycket tristare om man går omkring och är arg. Ungefär så resonerar jag. Klart att jag har skällt på folk men jag har inte blivit sådär riktigt arg på länge. Jag menar det där med att skrika på någon för att man är så jävla förbannad. Jag har varit jävligt förbannad på folk som har gjort mig illa men jag har ju aldrig fått chansen att säga det till dem. Folk som har svikigt eller betett sig allmänt svinigt mot mig. Vad skönt det vore om man kunde radda upp alla dessa människor framför mig, och sedan skulle jag visa dem vad jag känner. En loska här, en örfil där. Utan att jag skulle få skit tillbaka för det. Det vore väldigt skönt.

Jag har bestämt mig för att sluta kasta pärlor till svin. Detta eftersom jag anser mig själv vara en pärla. Det finns ingen anledning att slösa energi på något som ändå inte är värt det, om man ändå aldrig får särskilt mycket tillbaka. Jag förtjänar också att bli lite bortskämd ibland.







Dagens låt: The Weakerthans - Civil Twilight

Några goda råd inför julen

Galna japaner #2

Galna japaner #1

Kreativiteten flödar i känslostormen

Det är så det är nu. Hela jag är som en enda känslostorm. Upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Som att leka kurragömma med sig själv och inte hitta någon. Men det behöver man ju inte göra. Jag funderar och filosoferar, förösker göra det i lagom mängd så att jag inte blir helt kokobengo. Det har varit svårt ett tag men det känns lite lättare nu. Kan man inte få utlopp för sina känslor kan man ju alltid skriva ner dem. Så det blev en låt idag:

Frames and borders

I’m so fucked up when it comes to you
My pinkie starts to tremble
My lips open up but there’s no one to kiss
You were only here in the dream
No, I’m not allowed
No-no, I’m not allowed
To speak

But I can’t mend if you don’t put your head on my chest
And hear the little bunny heart that’s racing
I really try but I can’t forget your voice
You put a scar on my skin

I’m sick and there’s no cure
Underneath it’s boiling
If I touched you I’d melt down to a puddle of mud
No, I’m not allowed
No-no, I’m not allowed
To speak

But I can’t mend if you don’t put your head on my chest
And hear the little bunny heart that’s racing
I really try but I can’t forget your voice
You put a scar on my skin

I’m nailed to these walls
Take me down
Down, down, down

The world is cruel
But your eyes warm it up
You’re just too sweet and tender
You could hold me close and stop the storm
But that will never be
So I’m staying here inside my box

Kött eller fiiisk?

Det finns tre kategorier av musiklyssnare. Eftersom kassetten i princip är död enligt mig så räknar jag inte med dem som älskar blandband. Det är cd, mp3 eller vinyl som gäller. Det gör mig på nåt sätt lite ledsen i själen att mp3:orna tar över allt mer i musikvärlden. Visst, jag älskar att det är lätt att sprida musik och upptäcka nya artister och band. Det är helt fantastiskt. MEN, att bara ha musiken som filer på datorn och på sin iPod, utan omslag och något fysiskt att ta på. Det svider lite. Jag vill ha en riktig skiva med omslag, så att jag kan vara säker på att musiken inte försvinner. Jag vill ha något fint att titta på, en bok att bläddra i.

Därför är jag lite splittrad mellan mp3 och cd, jag håller mig lite lagom mittemellan.

Klara tillhör vinylfantasterna och köper både nya och gamla skivor på vinyl. Vinyl är nåt fint och mysigt tycker jag. Stora omslag och musik från svunna tider. Lyssna på vinyl och dricka te, det skulle vara nåt det. Tror jag ska skaffa en skivspelare när jag flyttar hemifrån så kan jag gå på loppisar och köpa gamla stenkakor. Vilken kategori tillhör du?

Dagens låt: Jack Peñate - Torn on the platform

The heart beats in it's cage...

Satt med brydarna på Steve's idag och snattrade om allt mellan himmel och jord. Dock mest om kärlek.

Jag har så mycket funderingar som inte kommer ut, så många tankar som stannar i huvudet. Och det är hemskt jobbigt ibland. Att ha känslor för någon men inte kunna tala om hur man känner. Jag har haft alldeles för mycket av det. Det är svårt att gömma, ännu svårare att försöka glömma. Så man talar om det för sina vänner och det hjälper. De kan ge en råd och ställer upp. Det hjälper för stunden.

Det gnager i mig. Jag tänker att "Det går inte det här, jag orkar inte längre". Så känns det ibland. Som en slags sjukdom som ingen kan bota. Jag känner mig fel och ful. Och feg. Ärrad och svag.

Jag vet inte hur ni ser mig men jag tror att sårbarheten lyser igenom. Jag orkar inte tänka på om det är fint eller fult, det är bara sådan som jag är. En människa med en stark längtan.

"I wanna be adored

I wanna be adored, live forever

I have too many dreams to cure

Mistaken the dawn for a supernova"

Jag - en bekräftelsetjej?

Det här med bekräftelse är verkligen en svår sak. Jag kom att tänka på det nu efter att ha spenderat gårdagskvällen som ensam tjej med tre killar. Det är då man märker det som tydligast. Det här med att tjejer ofta är ganska tävlingsinriktade märks i vissa situationer. När man är ensam tjej med bara killar kan man slappna av och inte tänka så mycket. Killar är oftast lugna och naturligt avslappnade i grupp, i alla fall de som jag känner. Och det smittar av sig.
Jag är inte så van vid att umgås med killar så min inställning ligger kvar som någon slags revansch mot högstadietiden, då mina upplevelser av att bli bekräftad som tjej sällan infann sig. När man är blandat många tjejer och killar kan det bli svårt. Man vill gärna vara snyggast, man vill gärna vara den som utmärker sig mest inför killarna men man vill också göra det diskret så att det inte blir fult. Det är inte alltid jag känner så men det händer. Det erkänner jag. Kanske har att göra med att jag är singel och inte alltid vet hur jag ska bete mig bland folk jag inte känner.
Det är inte särskilt snällt att köra över andra, det är inget mål jag har. Jag tycker egentligen att alla bara ska få vara som de är och sen är det inget mer med det. Jag blir gladast när alla andra också är glada och har kul. Det är då till exempel en förfest blir som allra roligast, när alla verkligen trivs. Samtidigt ligger de här känslorna och pyr under ytan. Jag har en stor önskan om att få bli bekräftad som tjej, att få höra någon säga att jag ser bra ut eller berömma mig för något annat. Ärliga komplimanger alltså. Att ha någon som man känner verkligen tycker om en som man är, utan att man ska behöva göra sig till. Jag tror att på grund av att jag har det här behovet så kan jag bete mig lite konstigt ibland.
Jag brukar ofta tänka tillbaka och reflektera över mitt eget beteende när jag blir ensam igen efter att ha umgåtts i grupp. Sa jag något elakt till någon eller betedde jag mig på ett sätt som kan uppfattas som jobbigt för andra?
Jo, ni märker hur höga krav jag har på mig själv och att jag tänker på tok för mycket på vad andra tycker om mig. Något som andra säkert inte ägnar en enda tanke åt. Det där är något som går upp och ner. Min självsäkerhet vill inte riktigt infinna sig som något permanent.


Dagens låt: Gary Jules - Mad World

Blandat och lite gott

Ja, vad skulle man skriva här egentligen. Jag får klagomål på att jag uppdaterar så sällan och med tanke på all den lediga tid jag har nuförtiden borde jag skärpa mig på den fronten. Men jag känner på nåt sätt att jag aldrig har nåt intressant att skriva om som jag inte redan har berättat för dem som brukar läsa min blogg. Men men, jag ska inte vara snål nu utan göra mitt bästa i att lämna ut mina funderingar.
Just nu vill jag inte ha några djupa diskussioner. De behövs och uppskattas av mig i vanliga fall men just nu är de bara sjukt betungande. En sak i taget har aldrig varit viktigare för mig. Jag behöver släppa loss, dansa och ha kul. Förra helgen hade jag stora förväntningar på som delvis infriades. Då blir man ju alltid glad.

Det var fest i Rockabillyns anda i Norrköping och vad kan passa mig bättre? Först var det förfest hemma hos Klara och Emil som innehöll både piercing, spritlekar och chips. Jag fick träffa på en massa nya människor ur Klaras krets, bl.a. hennes lillasyrra Elin som var väldigt trevlig. Danne var också där vilket självklart uppskattades av mig.

Målet för kvällen var temaklubben Loose Lips som hålls på Sveaskeppet första lördagen i varje månad. Det är tema Rockabilly, psychobilly och punk. Jag hade sett frem emot den här kvällen länge och framförallt tänkte jag på vilken hög raggpotential det skulle vara. Detta gjorde mig dock besviken, trots at det var ett sånt tema var det oerhört få som passerade min gräns (jag är som ni kanske vet otroligt kräsen). Men vafan, huvudtanken med kvällen var ju inte att ragga utan att dansa och vara lite smått galen. Och så blev det absolut. Grym musik stundtals (bäst var definitivt "A Boy Named Sue"). Vårt gäng ägde dansgolvet!

Imorn blir det fest igen hemma hos Calle. Får se hur det blir, det verkar mycket lovande.

Men det är ju inte bara fest utan vardag också. Jag har av privata skäl ingen lust att gå närmare in på hur jag spenderar den, men det blir bättre för varje dag i alla fall. Och kreativiteten flödar, jag är full av låtidéer just nu. Önskar bara att jag hade nån att spela med. Det är nämligen så att vår eminente Martin flyttar till Uppsala efter jul och lämnar mig och Sofie i sticket :P Sofie har väldigt mycket med skolan nu så hon verkar tyvärr inte hinna ha nåt band. Så därför står jag ensam här igen och söker medlemmar. Får väl se om jag kan lyckas ännu en gång. Men fan, vårt band! Det har varit helt underbart att få spela med de här två. Den här sommaren var definitivt den bästa i hela mitt liv. Jag tror att bandet är det bästa som hänt mig rent musikaliskt. Jag är så glad att jag lärt känna dem båda, de är för härliga. Trevligt med nya vänner.

Trots att vi splittras nu så har vi gett ut en demo. En proffsigt utformad skiva med 8 låtar som vi säljer för 40 kr/st. Så passa på och snacka med mig om du är intresserad av ett ex.

Nu ska jag knyta mig, imorn ska det städas och donas.

Kraaaaaaam på dä!

Dagens låt: Kate Nash - Mouthwash

Livet går sin gilla gång...

...och ter sig ganska orättvist nuförtiden. Jag vet inte riktigt varför jag existerar om jag ska vara ärlig, men någon nytta gör man väl. Bandet ligger på is, min egen musik går föga framåt och på dejtingfronten är det verkligen stendött. Men på något sätt får jag försöka underhålla mig själv ändå. Det är tur att jag känner diverse folk runtom i detta län som jag kan hälsa på då och då och tala ut hos. Jag får försöka laga min trasiga själ med sammankomster och fester av diverse slag. Vädret är under all kritik, trots att jag finner det mysigt att vistas inomhus såhär års. Önskar bara att man hade nån att hålla fast vid när det blåser kyligt ute. Ni som har det kan vara lyckliga, själv ska jag tjura vidare som jag brukar göra.

Ajöss!

Sunday Bloody Sunday

Vad är det med söndagar som gör en så deprimerad? Det måste väl nästan vara den tristaste dagen på hela veckan. Jag går i alla fall alltid runt och deppar då. Man känner sig mindre värd på söndagar, har mindre anledning att leva just då. Och om man kände sig ensam innan så känner man sig ännu mer ensam på en söndag.

Idag ska jag åka till Klara så det händer ju nåt kul, men jag ska inte åka förrän om en timme ungefär så fram tills dess vet jag inte vad jag ska hitta på. Jag har laddat hem säsong 3 av "Sex and the city" men jag lyckas inte bränna ut den hur jag än gör. SUCK!

Man borde få lov att ta pauser från livet på söndagar, så hemskt är det.

Greensleeves

Livet ter sig märkligt nuförtiden. Jag har insett att jag måste lägga det mest extremt spirituella åt sidan ett slag för att kunna fortsätta mitt liv. Numera är det mediciner och vila som gäller. Samt terapi. Hur kunde det bli såhär illa?

Jag känner mig totalt värdelös nu, jag är orolig när jag tänker på min framtid. Jag undrar om jag kommer kunna ha ett jobb som vanliga medelsvenssons eller om jag är för svag för det.

Om man ser det positivt så kommer jag nu att ha tid med alla mina vänner och med musiken. Är sjukskriven nu så jag får in lite pengar också. Så jag kan ju alltid roa mig med att småshoppa på Ebay och käka godis.

Ingenting

...

I won't back down

Well I won't back down,
no I won't back down
You can stand me up
at the gates of hell
But I won't back down

Gonna stand my ground,
won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground
and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground
and I won't back down

Well I know what's right,
I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
I will stand my ground
and I won't back down
No I won't back down


(J.Cash)

Jag har en bulle i ugnen

Och vem star for den undrar ni da? Nja det ar val inte riktigt sa... :P Borjade pa ett nytt jobb idag, pa ett jattefint litet bageri vid namn Bread Shop (kan det bli mer fantasifullt?) i omradet St. Johns Wood. De saljer bullar, muffins och jattefina wienerbrod. Forutom sotsakerna sa saljer de ocksa en hel radda med olika brod, manga nyttiga och grova med massor av fron i. Finns massor av gott :)

Naval, sahar var dagen:

Jag gick upp kvart i fem, tog tunnelbanan fran Mile End vid sex och vid kvart i sju var jag framme. Det var nervost och borjade lite hattigt eftersom min manager, Lisa, hade forsovit sig och blev lite sen. Jag fick jobba med en asiatisk tjej forst vid namn Mai (hon hette egentligen sa men de kallade henne for allt mojligt; Maggie, Mataki, o.s.v. haha), hon var jattegullig och snall och visade mig hur man gjorde mackor. Sen fick jag gora mackor anda tills jag slutade klockan tre. Det kandes bra att vara i koket hela dagen, jamfort med puben i Corsham dar de slangde ut mig i kassan forsta dagen.

Det var nervost och stelt i borjan men alla var sa utatriktade och glada sa det slappte mer och mer frampa dagen. Alla ar fran olika lander, ingen ar fran England. Det blev mycket bus och stoj i koket for det var bara tjejer som jobbade idag. Lisa ar dock mer som en man (man maste traffa henne for att forsta). Jag vill inte lata fordomsfull men hon ar verkligen en typisk butch, med slappa klader och manlig attityd. Samtidigt ar hon valdigt snall. Hon var helt uppspelt idag och sjong hogt och falskt nar hon bakade. Och nar det kom in en snygg tjej i butiken var hon eld och lagor. :P Alla verkade ha kul pa jobbet och det smittade av sig.

Kul att ha en san trevlig manager och ett sant trevligt team. Alla jobbar verkligen tillsammans och det ar inga sura miner. I alla fall inte idag.

Det kandes skont att gora nat enkelt forsta dagen sa att man kanner att man klarar det. Jag var sa radd att fa sparken igar men nu kanns det bra. Alla ar som en stor familj och det kanns som att jag kommer att trivas.

Matilda a sin sida har jag inte pratat med an, och jag ar lite smatt orolig for henne. Jag fick ett sms nar jag hade slutat dar det stod att hon skulle sluta vid sju. Hon borjade vid atta! Hoppas verkligen att hon fick rast, men anda ar det ju skitjobbigt att ha langre rast sa langt hemifran.

Lisa berattade att det ar mycker hardare att jobba i Chiswick dar Matilda fick borja (tar 50 min enkel resa for henne stackarn) eftersom managern dar ar mer strikt. Sa jag hoppas verkligen att det har gatt bra for henne idag, annars far vi hitta nan annan losning. Jag trivdes i alla fall bra. Imorn tror jag att jag ska fa prova att gora wienerbrod, annars blir det mera mackor. Jag tror jag gjorde runt 70 mackor idag, och fler lar det bli. Wish me luck!

Jag saknar er!

Stor kram

Dagens lat: Eva Cassidy - Time After Time

Lovely London

Pojks och flicks, tro det eller ej men jag lever. Är just nu arbetslös för första gången i mitt liv sedan man fått sparken helt ogrundat. "Fuck the countryside", tänkte vi och drog till London istället. Nåja, vi hade väl inget val precis, sanningen att säga. Men nu är vi här i all fall, och jag stormtrivs. Nu gäller det bara att hitta ett jobb som funkar.

Jag vill hemskt gärna prova på att spela i tunnelbanan också när jag är här, känner mig jättepeppad. :) Här i London fungerar det så att vill man spela i tunnelbanan så skickar man först in ett formulär och sedan får man komma på audition. Sen är det en jury som väljer ut vilka som får spela och under tiden är det bara att hålla tummarna. Det har alltid varit en dröm för mig, hoppas det går vägen!

Jag har oddsen på min sida eftersom endast 25 % av alla Londons gatumusikanter är kvinnor. Tyvärr har jag inte tillgång till någon vidare utrustning just nu, skulle behöva mickar och högtalare men det kanske man kan få tag på billigt (eller hyra till en början).

Läget just nu då: Imorn flyttar vi från Upton Park och Matildas syrra Malin som vi har terroriserat i en veckas tid. Nu har vi skaffat oss ett litet rum med en våningssäng i ett radhus i Mile End (två stationer från Liverpool Street). Det verkar helt okej men utrymmet är kanske inte det mest generösa. Hoppas att vi inte slår ihjäl varandra... Men vi är rätt lugna av oss båda två så det ska nog funka. Ska bli skönt att äntligen ha något som är ens eget, särskilt när man har sovit på golvet utan madrass i en vecka. Men vi har anpassat oss bra, vi har tyvärr inga jobb än men Matilda ska på två intervjuer imorn. Det ena är en svensk familj som behöver 50% nanny till sina barn och 50% assistent i en inspelningsstudio (pappan är musikproducent). Jobbet går bl.a. ut på att serva artister med mat. Hade det bara varit det hade jag lätt sökt det. Men jag hoppas att Matilda får det, hon skulle säkert trivas med allt och efter ett tag skulle hon kanske kunna promota mig lite lätt, yeah! Det andra var ett caféjobb men eftersom jag inte är så bra på att göra kaffe än så sökte jag inte det. Jag har dock sökt ca 20 andra jobb idag via Gumtree. Där finns verkligen allt men det gäller att hitta nåt som man kan klara av också. Önska mig lycka till!

Matilda är redigt förkyld nu och det är jag som har smittat henne (med all säkerhet eftersom jag varit sjuk under hela tiden i England). Nu är jag äntligen frisk men idag känner jag att jag har ont i halsen. Damn! Det här året har jag fan slagit rekord i förkylningar. Det blir till att knarka echinagard de närmaste dagarna säger jag bara! Vi kan ju inte ha två sjuklingar som hostar och har ont, det går ju inte.

Idag slog vädret om också, för er i Sverige som inte vet kan jag tala om att vi har haft sommarväder här i England med 25 grader och sol i ungefär två veckor. Men nu är det dags att det blir höst tycker jag. Det är mysigt och murrigt och luktar gott ute.

Ta hand om er, ni fattas mig!

Kram

Dagens låt: Led Zeppelin - Babe, I'm gonna leave you

"Find a penny, pick it up...

...and all day long you'll have good luck". Så sägs det. Men det blev inte riktigt så för mig igår. Jag hittade en penny under en bänk igår när jag städade på morgonen. Så Kate sa åt mig att plocka upp den för att få tur. Det gjorde jag, men sen tappade jag bort den och det kanske var därför allt det jävliga blev som det blev. Eller, egentligen hade det ju inte alls med det att göra men ibland kan det ju vara skönt att ha någonting att skylla på.
Fjärde dagen på jobbet: Nåväl, på dagen var det helt okej, några små misstag bara men jag kan ju inte räkna med att gå helt prickfri såhär i början. Hur mycket jag gärna vill. och det har ju lite med det att göra också, jag är den typen av person som vill klara allt på en gång, innan någon knappt har visat mig. Och då menar jag verkligen allt. Det är lätt att sätta press på sig själv tyvärr, och det kan också hjälpa bägaren att rinna över. Igår kväll när jag var ute och rensade borden från glas hörde jag att några ungdomar satt och pratade skit om mig, att jag var så stressad och spillde hela tiden och så skrattade de högt. Då blev det för mycket. Ni vet, man känner först att vafan, jag ska inte bry mig om dem för de vet ingenting. Men sen tänker man på vad Mark har sagt om kunderna, hur viktigt det är att ge bra service. Och då känner man sig helt plötsligt fullkomligt värdelös. Då är det bara att rusa in på toa en stund, låta tårarna rinna, lugna ner sig. Sen tar man en kik i spegeln för att se att man ser hemsk ut men det är ju inget att göra åt så det är bara att gå ut och jobba igen.
Tidigare på kvällen hade jag dessutom rört ihop en order totalt med några medelålders som satt vid ett bord. Som tur var var de snälla mot mig ändå men det kändes ändå som att jag sög. Restaurangjobb är något som tar tid att lära sig, man måste göra om samma saker om och om igen och det vet jag. Jag bara glömmer det rätt ofta eftersom jag inte har så mycket tålamod vad gäller sånt.

Nu har vi varit en vecka i England, och vi har noterat vissa skillnader:

1: Vi har en gasspis som man måste tända först, och det måste vi göra med en tändare. Man får dock vara lite lite försiktig så att man inte vrider upp på högsta och sedan tänder. Ännu värre om man vrider på gasen en stund och sedan glömmer och sedan försöker tända...ja, ni fattar. Piff puff paff.
Till att ha på spisen har vi något opassande fått kastruller helt i metall från IKEA. Handtagen är alltså också de i metall eftersom vi inte har gasspisar i Sverige. Det betyder att man måste ha ordentligt med tyg mellan handen och kastrullen för annars blir det jävligt varmt.

2. Det finns oftast två kranar vid handfaten, en för varmt och en för kallt. Men de sitter långt ifrån varandra så vattnet blandas inte. Varför detta undrar vi.

3. De kör på fel sida. Bara en sån sak.

4. Kranvattnet stinker klor men ska tydligen vara nyttigt. Det verkar det dock inte vara för min del, isch.

5. Vissa språkliga skillnader stör mig. Min amerikanska spökar när jag snabbt i huvudet ska bestämma om "soda" betyder kolsyrat vatten eller läsk eller om "chips" betyder chips eller pommes frites. Jag har gjort en del fel på det här hittills.

6. Nu när Matilda har bytt nummer har hon fått en himla massa felringningar, bland annat från ett taxibolag och från en tant. Det har i genomsnitt varit två samtal om dagen. Mycket märkligt.


Igår kväll drog Matilda hem Bonusdragningen. Det finns ett papper nere i puben med ca 50 nummer, uppdelade i rutor. Vill man vara med satsar man ett pund och sen dras en vinnare som kammar hem alla pengar. Den här veckan hade Matilda alltså turen på sin sida och drog hem ca 600 spänn, gött! Hon var också gullig och gav mig 10 pund av dessa så att vi kan åka till Bath nästa gång vi är lediga. Vi hoppas att vi är det imorn men helt säkra kan vi inte vara. Nu har vi i alla fall snart jobbat fem dagar i sträck och det känns helt okej på det hela taget. Det är bara att inse att man fortfarande är en novis.

Ikväll är det musikfrågesport nere i baren. De har allmän frågesport på tisdagar och musikquiz på söndagar och då brukar det vara packat med folk. Eftersom jag älskar frågelekar så ska jag se till att vi är med nästa gång vi är lediga, på tisdag kväll kanske.
Well, en timme kvar på rasten, önska mig lycka till.

Saknar er mina vänner!

Puss och kram :)

Dagens låt: Kanye West - Harder, Better, Faster, Stronger

Frida jobbar på pub

Hallå, det var Frida här...de senaste dagarna har det hänt...väldigt mycket, så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. :P
I onsdags hade vi i alla fall våran första dag på jobbet. Vid tio samlades vi nere i puben och hade genomgång med Mark om det mesta vi behöver veta om jobbet och allting runtomkring. Eftersom jag och Matilda inte kunnat bestämma oss för vem som skulle jobba vart hade Mark och Hayley bestämt att Matilda skulle jobba i köket och jag i baren. Det skulle ta ett bra tag innan vi kunde få byta eftersom man inte kommer in i rollen förrän efter ett par månader. Vi som hade hoppats på att få köra en vecka och sen byta. Men nu blir det inte så. Känns hyfsat skönt för mig men jag tycker synd om Matilda som hittills bara fått diska mängder med disk och göra baguetter. Hoppas att det ändrar sig snart.
Jag trivs rätt bra med att stå i baren, jag uppskattar all kundkontakt eftersom det är väldigt trevliga gäster här. De lokala gubbarna är särskilt snälla, de kommer in och så sitter de och dricker öl hela kvällen. På dagen är det bra att de sitter i baren för då får jag träna mig på kassa-apparaten i lugn och ro. Jag har aldrig hanterat en sån förut.
Puben har en trevlig atmosfär tack vare att man inte får svära eller bete sig aggressivt för då åker man ut på en gång. De har också som policy att inte servera för berusade människor, minderåriga, poliser i tjänst och prostituerade. Vi har inte sett några prostituerade än (förhoppningsvis slipper vi detta) men enligt Mark finns det två porrstjärnor bara här i samhället. De är nog inte så svåra att känna igen haha...

Första kvällen var dock skitjobbig, jag hade ingen koll på nånting var hela tiden tvungen att fråga Mark som sprang omkring som en skållad bäver. Det var stundtals väldigt mycket folk så till sist insåg jag att jag skulle bli tvungen att börja ta hand om kunderna själv. Det var jätteläskigt med det gick rätt bra ändå. Jag har fått höra att Mark har ett kokande temperament och lätt stressar upp sig och det märktes tydligt första kvällen. Dessutom är han ju min chef och ganska petig med att man ska göra vissa saker på hans sätt. Så man blir lätt nervös av att jobba med honom, särskilt när man är ny.
De andra jag jobbar med är Kate, Emma och Hannah och de är jättesnälla alla tre. Det var jag och Kate som hade baren igår, hon kallar mig för "darling" hela tiden. Det är inte helt ovanligt här, men alla gör det såklart inte. Hon är en sån som säger det till alla och jag tycker det är ett trevligt sätt att prata på. Sen reagerar man ju inte lika mycket heller eftersom det inte är på svenska som hon säger det. Alla är hjälpsamma och förstående här så det känns som att man har haft tur. De verkar tycka att det bästa sättet att lära sig något på är att göra det helt själv. Så när jag har fixat en egen ordetr med både mat och dricka och kanske till och med kortbetalning känner jag mig stolt. Jobbet är egentligen inte så svårt, det är bara det att det kan vara väldigt stressigt ibland. Jag har aldrig jobbat med kunder på det här sättet. Men det känns som att jag kommer att få grepp om allt snart.

En intressant sak som har hänt är att jag på en dag bytte min dialekt från den amerikanska, som jag alltid har pratat, till den lokala brittiska. Jag gillar det inte så mycket, för brittiskan är enligt mig mer hård och konservativ (fast ibland kan den låta ganska gullig) men man får ju ta seden dit man kommer som det sägs. Då känner man sig mer som en del av arbetsplatsen och även samhället. Jag fick också beröm av de lokala gubbarna som ansåg att jag pratade bättre engelska än många i byn, haha sure.
Men som sagt, jag är inte helt överförtjust, särskilt inte eftersom den fastnar i huvudet på mig. När jag försöker säga något med amerikanskt uttal är det istället ord med brittiskt uttal som kommer ut. Men det är väl bara att jag isolerar mig med en massa amerikansk tv när jag kommer hem. Dagens I-landsproblem.

Nu ska jag snart gå ner i baren och jobba min första fredagkväll tillsammans med Hannah.

See ya, lads and lasses!