I won't back down

Well I won't back down,
no I won't back down
You can stand me up
at the gates of hell
But I won't back down

Gonna stand my ground,
won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground
and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground
and I won't back down

Well I know what's right,
I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
I will stand my ground
and I won't back down
No I won't back down


(J.Cash)

Jag har en bulle i ugnen

Och vem star for den undrar ni da? Nja det ar val inte riktigt sa... :P Borjade pa ett nytt jobb idag, pa ett jattefint litet bageri vid namn Bread Shop (kan det bli mer fantasifullt?) i omradet St. Johns Wood. De saljer bullar, muffins och jattefina wienerbrod. Forutom sotsakerna sa saljer de ocksa en hel radda med olika brod, manga nyttiga och grova med massor av fron i. Finns massor av gott :)

Naval, sahar var dagen:

Jag gick upp kvart i fem, tog tunnelbanan fran Mile End vid sex och vid kvart i sju var jag framme. Det var nervost och borjade lite hattigt eftersom min manager, Lisa, hade forsovit sig och blev lite sen. Jag fick jobba med en asiatisk tjej forst vid namn Mai (hon hette egentligen sa men de kallade henne for allt mojligt; Maggie, Mataki, o.s.v. haha), hon var jattegullig och snall och visade mig hur man gjorde mackor. Sen fick jag gora mackor anda tills jag slutade klockan tre. Det kandes bra att vara i koket hela dagen, jamfort med puben i Corsham dar de slangde ut mig i kassan forsta dagen.

Det var nervost och stelt i borjan men alla var sa utatriktade och glada sa det slappte mer och mer frampa dagen. Alla ar fran olika lander, ingen ar fran England. Det blev mycket bus och stoj i koket for det var bara tjejer som jobbade idag. Lisa ar dock mer som en man (man maste traffa henne for att forsta). Jag vill inte lata fordomsfull men hon ar verkligen en typisk butch, med slappa klader och manlig attityd. Samtidigt ar hon valdigt snall. Hon var helt uppspelt idag och sjong hogt och falskt nar hon bakade. Och nar det kom in en snygg tjej i butiken var hon eld och lagor. :P Alla verkade ha kul pa jobbet och det smittade av sig.

Kul att ha en san trevlig manager och ett sant trevligt team. Alla jobbar verkligen tillsammans och det ar inga sura miner. I alla fall inte idag.

Det kandes skont att gora nat enkelt forsta dagen sa att man kanner att man klarar det. Jag var sa radd att fa sparken igar men nu kanns det bra. Alla ar som en stor familj och det kanns som att jag kommer att trivas.

Matilda a sin sida har jag inte pratat med an, och jag ar lite smatt orolig for henne. Jag fick ett sms nar jag hade slutat dar det stod att hon skulle sluta vid sju. Hon borjade vid atta! Hoppas verkligen att hon fick rast, men anda ar det ju skitjobbigt att ha langre rast sa langt hemifran.

Lisa berattade att det ar mycker hardare att jobba i Chiswick dar Matilda fick borja (tar 50 min enkel resa for henne stackarn) eftersom managern dar ar mer strikt. Sa jag hoppas verkligen att det har gatt bra for henne idag, annars far vi hitta nan annan losning. Jag trivdes i alla fall bra. Imorn tror jag att jag ska fa prova att gora wienerbrod, annars blir det mera mackor. Jag tror jag gjorde runt 70 mackor idag, och fler lar det bli. Wish me luck!

Jag saknar er!

Stor kram

Dagens lat: Eva Cassidy - Time After Time

Lovely London

Pojks och flicks, tro det eller ej men jag lever. Är just nu arbetslös för första gången i mitt liv sedan man fått sparken helt ogrundat. "Fuck the countryside", tänkte vi och drog till London istället. Nåja, vi hade väl inget val precis, sanningen att säga. Men nu är vi här i all fall, och jag stormtrivs. Nu gäller det bara att hitta ett jobb som funkar.

Jag vill hemskt gärna prova på att spela i tunnelbanan också när jag är här, känner mig jättepeppad. :) Här i London fungerar det så att vill man spela i tunnelbanan så skickar man först in ett formulär och sedan får man komma på audition. Sen är det en jury som väljer ut vilka som får spela och under tiden är det bara att hålla tummarna. Det har alltid varit en dröm för mig, hoppas det går vägen!

Jag har oddsen på min sida eftersom endast 25 % av alla Londons gatumusikanter är kvinnor. Tyvärr har jag inte tillgång till någon vidare utrustning just nu, skulle behöva mickar och högtalare men det kanske man kan få tag på billigt (eller hyra till en början).

Läget just nu då: Imorn flyttar vi från Upton Park och Matildas syrra Malin som vi har terroriserat i en veckas tid. Nu har vi skaffat oss ett litet rum med en våningssäng i ett radhus i Mile End (två stationer från Liverpool Street). Det verkar helt okej men utrymmet är kanske inte det mest generösa. Hoppas att vi inte slår ihjäl varandra... Men vi är rätt lugna av oss båda två så det ska nog funka. Ska bli skönt att äntligen ha något som är ens eget, särskilt när man har sovit på golvet utan madrass i en vecka. Men vi har anpassat oss bra, vi har tyvärr inga jobb än men Matilda ska på två intervjuer imorn. Det ena är en svensk familj som behöver 50% nanny till sina barn och 50% assistent i en inspelningsstudio (pappan är musikproducent). Jobbet går bl.a. ut på att serva artister med mat. Hade det bara varit det hade jag lätt sökt det. Men jag hoppas att Matilda får det, hon skulle säkert trivas med allt och efter ett tag skulle hon kanske kunna promota mig lite lätt, yeah! Det andra var ett caféjobb men eftersom jag inte är så bra på att göra kaffe än så sökte jag inte det. Jag har dock sökt ca 20 andra jobb idag via Gumtree. Där finns verkligen allt men det gäller att hitta nåt som man kan klara av också. Önska mig lycka till!

Matilda är redigt förkyld nu och det är jag som har smittat henne (med all säkerhet eftersom jag varit sjuk under hela tiden i England). Nu är jag äntligen frisk men idag känner jag att jag har ont i halsen. Damn! Det här året har jag fan slagit rekord i förkylningar. Det blir till att knarka echinagard de närmaste dagarna säger jag bara! Vi kan ju inte ha två sjuklingar som hostar och har ont, det går ju inte.

Idag slog vädret om också, för er i Sverige som inte vet kan jag tala om att vi har haft sommarväder här i England med 25 grader och sol i ungefär två veckor. Men nu är det dags att det blir höst tycker jag. Det är mysigt och murrigt och luktar gott ute.

Ta hand om er, ni fattas mig!

Kram

Dagens låt: Led Zeppelin - Babe, I'm gonna leave you

"Find a penny, pick it up...

...and all day long you'll have good luck". Så sägs det. Men det blev inte riktigt så för mig igår. Jag hittade en penny under en bänk igår när jag städade på morgonen. Så Kate sa åt mig att plocka upp den för att få tur. Det gjorde jag, men sen tappade jag bort den och det kanske var därför allt det jävliga blev som det blev. Eller, egentligen hade det ju inte alls med det att göra men ibland kan det ju vara skönt att ha någonting att skylla på.
Fjärde dagen på jobbet: Nåväl, på dagen var det helt okej, några små misstag bara men jag kan ju inte räkna med att gå helt prickfri såhär i början. Hur mycket jag gärna vill. och det har ju lite med det att göra också, jag är den typen av person som vill klara allt på en gång, innan någon knappt har visat mig. Och då menar jag verkligen allt. Det är lätt att sätta press på sig själv tyvärr, och det kan också hjälpa bägaren att rinna över. Igår kväll när jag var ute och rensade borden från glas hörde jag att några ungdomar satt och pratade skit om mig, att jag var så stressad och spillde hela tiden och så skrattade de högt. Då blev det för mycket. Ni vet, man känner först att vafan, jag ska inte bry mig om dem för de vet ingenting. Men sen tänker man på vad Mark har sagt om kunderna, hur viktigt det är att ge bra service. Och då känner man sig helt plötsligt fullkomligt värdelös. Då är det bara att rusa in på toa en stund, låta tårarna rinna, lugna ner sig. Sen tar man en kik i spegeln för att se att man ser hemsk ut men det är ju inget att göra åt så det är bara att gå ut och jobba igen.
Tidigare på kvällen hade jag dessutom rört ihop en order totalt med några medelålders som satt vid ett bord. Som tur var var de snälla mot mig ändå men det kändes ändå som att jag sög. Restaurangjobb är något som tar tid att lära sig, man måste göra om samma saker om och om igen och det vet jag. Jag bara glömmer det rätt ofta eftersom jag inte har så mycket tålamod vad gäller sånt.

Nu har vi varit en vecka i England, och vi har noterat vissa skillnader:

1: Vi har en gasspis som man måste tända först, och det måste vi göra med en tändare. Man får dock vara lite lite försiktig så att man inte vrider upp på högsta och sedan tänder. Ännu värre om man vrider på gasen en stund och sedan glömmer och sedan försöker tända...ja, ni fattar. Piff puff paff.
Till att ha på spisen har vi något opassande fått kastruller helt i metall från IKEA. Handtagen är alltså också de i metall eftersom vi inte har gasspisar i Sverige. Det betyder att man måste ha ordentligt med tyg mellan handen och kastrullen för annars blir det jävligt varmt.

2. Det finns oftast två kranar vid handfaten, en för varmt och en för kallt. Men de sitter långt ifrån varandra så vattnet blandas inte. Varför detta undrar vi.

3. De kör på fel sida. Bara en sån sak.

4. Kranvattnet stinker klor men ska tydligen vara nyttigt. Det verkar det dock inte vara för min del, isch.

5. Vissa språkliga skillnader stör mig. Min amerikanska spökar när jag snabbt i huvudet ska bestämma om "soda" betyder kolsyrat vatten eller läsk eller om "chips" betyder chips eller pommes frites. Jag har gjort en del fel på det här hittills.

6. Nu när Matilda har bytt nummer har hon fått en himla massa felringningar, bland annat från ett taxibolag och från en tant. Det har i genomsnitt varit två samtal om dagen. Mycket märkligt.


Igår kväll drog Matilda hem Bonusdragningen. Det finns ett papper nere i puben med ca 50 nummer, uppdelade i rutor. Vill man vara med satsar man ett pund och sen dras en vinnare som kammar hem alla pengar. Den här veckan hade Matilda alltså turen på sin sida och drog hem ca 600 spänn, gött! Hon var också gullig och gav mig 10 pund av dessa så att vi kan åka till Bath nästa gång vi är lediga. Vi hoppas att vi är det imorn men helt säkra kan vi inte vara. Nu har vi i alla fall snart jobbat fem dagar i sträck och det känns helt okej på det hela taget. Det är bara att inse att man fortfarande är en novis.

Ikväll är det musikfrågesport nere i baren. De har allmän frågesport på tisdagar och musikquiz på söndagar och då brukar det vara packat med folk. Eftersom jag älskar frågelekar så ska jag se till att vi är med nästa gång vi är lediga, på tisdag kväll kanske.
Well, en timme kvar på rasten, önska mig lycka till.

Saknar er mina vänner!

Puss och kram :)

Dagens låt: Kanye West - Harder, Better, Faster, Stronger

Frida jobbar på pub

Hallå, det var Frida här...de senaste dagarna har det hänt...väldigt mycket, så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. :P
I onsdags hade vi i alla fall våran första dag på jobbet. Vid tio samlades vi nere i puben och hade genomgång med Mark om det mesta vi behöver veta om jobbet och allting runtomkring. Eftersom jag och Matilda inte kunnat bestämma oss för vem som skulle jobba vart hade Mark och Hayley bestämt att Matilda skulle jobba i köket och jag i baren. Det skulle ta ett bra tag innan vi kunde få byta eftersom man inte kommer in i rollen förrän efter ett par månader. Vi som hade hoppats på att få köra en vecka och sen byta. Men nu blir det inte så. Känns hyfsat skönt för mig men jag tycker synd om Matilda som hittills bara fått diska mängder med disk och göra baguetter. Hoppas att det ändrar sig snart.
Jag trivs rätt bra med att stå i baren, jag uppskattar all kundkontakt eftersom det är väldigt trevliga gäster här. De lokala gubbarna är särskilt snälla, de kommer in och så sitter de och dricker öl hela kvällen. På dagen är det bra att de sitter i baren för då får jag träna mig på kassa-apparaten i lugn och ro. Jag har aldrig hanterat en sån förut.
Puben har en trevlig atmosfär tack vare att man inte får svära eller bete sig aggressivt för då åker man ut på en gång. De har också som policy att inte servera för berusade människor, minderåriga, poliser i tjänst och prostituerade. Vi har inte sett några prostituerade än (förhoppningsvis slipper vi detta) men enligt Mark finns det två porrstjärnor bara här i samhället. De är nog inte så svåra att känna igen haha...

Första kvällen var dock skitjobbig, jag hade ingen koll på nånting var hela tiden tvungen att fråga Mark som sprang omkring som en skållad bäver. Det var stundtals väldigt mycket folk så till sist insåg jag att jag skulle bli tvungen att börja ta hand om kunderna själv. Det var jätteläskigt med det gick rätt bra ändå. Jag har fått höra att Mark har ett kokande temperament och lätt stressar upp sig och det märktes tydligt första kvällen. Dessutom är han ju min chef och ganska petig med att man ska göra vissa saker på hans sätt. Så man blir lätt nervös av att jobba med honom, särskilt när man är ny.
De andra jag jobbar med är Kate, Emma och Hannah och de är jättesnälla alla tre. Det var jag och Kate som hade baren igår, hon kallar mig för "darling" hela tiden. Det är inte helt ovanligt här, men alla gör det såklart inte. Hon är en sån som säger det till alla och jag tycker det är ett trevligt sätt att prata på. Sen reagerar man ju inte lika mycket heller eftersom det inte är på svenska som hon säger det. Alla är hjälpsamma och förstående här så det känns som att man har haft tur. De verkar tycka att det bästa sättet att lära sig något på är att göra det helt själv. Så när jag har fixat en egen ordetr med både mat och dricka och kanske till och med kortbetalning känner jag mig stolt. Jobbet är egentligen inte så svårt, det är bara det att det kan vara väldigt stressigt ibland. Jag har aldrig jobbat med kunder på det här sättet. Men det känns som att jag kommer att få grepp om allt snart.

En intressant sak som har hänt är att jag på en dag bytte min dialekt från den amerikanska, som jag alltid har pratat, till den lokala brittiska. Jag gillar det inte så mycket, för brittiskan är enligt mig mer hård och konservativ (fast ibland kan den låta ganska gullig) men man får ju ta seden dit man kommer som det sägs. Då känner man sig mer som en del av arbetsplatsen och även samhället. Jag fick också beröm av de lokala gubbarna som ansåg att jag pratade bättre engelska än många i byn, haha sure.
Men som sagt, jag är inte helt överförtjust, särskilt inte eftersom den fastnar i huvudet på mig. När jag försöker säga något med amerikanskt uttal är det istället ord med brittiskt uttal som kommer ut. Men det är väl bara att jag isolerar mig med en massa amerikansk tv när jag kommer hem. Dagens I-landsproblem.

Nu ska jag snart gå ner i baren och jobba min första fredagkväll tillsammans med Hannah.

See ya, lads and lasses!

This is England Baby

Nu är vi då i Corsham, som ligger utanför Bath. Ett mycket trevligt ställe med många söta små hus i typisk engelsk stil (me like). Vi bor på övervåningen på The Hare & Hounds, puben som också är vår arbetsplats. Vi har varsitt stort rum (dubbelt så stort som mitt hemma) med egen tv (Matildas är en stor widescreen) och dvd. Inredningen och standarden är enkel men det är långtifrån så skabbigt som jag var rädd att det skulle kunna vara. Dock krävdes det lite städning innan vi kände oss bekväma, kaustiksodan är vår bästa vän ;)

Efter Matildas födelsedagsfest i lördags sov vi en timme och sedan var det dags att åka iväg. Vi sov i bilen till Resecentrum, på bussen till flygplatsen och lite på planet. Vi sov faktiskt lite under varje resdistans, men ändå var vi sjukt trötta när vi kom till Matildas syrra Malins radhus i Upton Park. Hon hyr av en sydafrikan och bor där tillsammans med honom, en estländsk tjej och en norrländsk tjej vid namn Lima. Det var ett mysigt men ganska trångt hus, radhusen i England är ofta det eftersom de är så sjukt smala.

Först när vi kom dit så sov vi bara i typ två timmar. Sen åkte vi in till London och käkade Ben & Jerrys vid Leicester Square, sjukt gott!

Sen åkte vi tillbaka till Upton Park och handlade lite mat och sen tog vi vårt pick och pack för att ta bussen till Corsham från Victoria Street Station. Det var lättare sagt än gjort och vi fick stå i en biljettkö och stressa upp oss eftersom det var fem minuter kvar tills bussen skulle gå. Men vi hann.

När vi kom fram till busshållsplatsen kom ägarna Hayley och Mark och mötte oss, puben ligger nämligen precis bredvid. Sen pratade vi lite med dem och sen fick vi se våra rum. Mark och Hayley bor också på övervåningen med sin 3-årige son men jag och matilda bor ändå lite avskilt och har eget kök och badrum med dusch.Vi fick ledigt igår och idag, så de senaste två dagarna har vi tittat oss omkring och köpt mat och arbetskläder. Igår hittade vi en jättebillig outletshop nere i centrum och idag har vi varit i Chippenham som är den närmaste staden (ca 40 000 invånare) .

Nu sitter jag i köket och ska strax låta Matilda blogga (jag har ockuperat hennes dator ett tag nu) och sen ska vi gå ner i puben och prata lite med folket.

Ha det så gott vänner!

Puss

Up, up and away

Nu ska jag ut och flyga. Vi hörs!

Lillasyster får cred

Igår var jag på bio med David och såg "This is England". Bra filmat, bra regisserat, grymt spelat av samtliga. Den kändes som en dokumentärfilm från 80-talet och det var en fröjd att se alla snygga (och galet fula) kläder och frisyrer. Förbannat bra film, så se den!

David hade på sig jorden skönaste pjucks, ett par glittriga schlagerboots som egentligen var till för tjejer men de klädde honom verkligen perfekt. Det var cleant. Way to go mister!

Just ja, poängen med denna blogg skulle ju vara att berätta vad som hände innan bion. Jo, jag skulle möta upp brorsan utanför deras repa eftersom han skulle hjälpa mig att byta strängar på min nya begagnade gitarr som jag tänkt ta med mig till England (efter brorsan utlåtande efteråt är jag inte längre så säker på detta). När jag kom dit hade brorsan inte kommit men där stod trummisen och basisten i hans band. Basisten hade inte sett mig sedan jag var 14 kanske och trummisen hade aldrig träffat mig överhuvudtaget. Det första jag får höra är "Ska du repa med oss idag?". Haha, tänkte jag...inte riktigt va. Sedan tyckte trummisen att jag skulle vara med nån gång och lägga körer, men eftersom jag är allmänt skeptisk till kvinnoröster i metalmusik sa jag att jag var lite tveksam.

Jag hade en riktigt trevlig stund med de två herrarna. De hävdade att min bror nu var "hennes storebror" istället för att jag är "hans lillasyster" vilket jag alltid känt mig som. Jag har gått om honom i lokalkändisfighten alltså :P

De var också ganska chockade över att bli helt överkörda av mitt prat, de känner ju båda mina syskon och ingen av dem är särskilt talför om man säger så. Skönt att känna att man inte är familjens svarta får, haha...

Idag har jag spelat på jobbet, och det gick bra trots att jag var skeptisk innan. Fasiken vad det har rivit i halsen nu, men jag tror att jag blir frisk snart. Radion spelar dansband på finska och allt är som det ska vara.

Ta hand om er vänner!

Dagens låt: Sean Kingston - Beautiful Girls

Helg med buddies, tatuering och rockklubb

Well, bättre sent än aldrig (finkan, vad det uttrycket passar bra in på mig haha). Här är lite om helgen som var:

Fredag - Håret åkte av! Ja, inte allt men mer än halva längden... Jag satt hos frisören och märkte inte ens att lockarna föll, så glad var jag att bli av med skiten. Aldrig mera permanent säger jag bara! Känns skönt att ha tillbaka sin gamla hårkvalité igen, mjukt som det ska vara. Och jag måste nog säga att det var mitt allra bästa klipp, för jag trivs verkligen i min frisyr. Känns riktigt nice. :)

Sedan stressade jag runt på stan likt en duracellkanin på speed (cred åt Betnér för det utrycket) och glömde att både äta och dricka fast det var nästan hundra grader. Så sen blev det shorts när man kom hem.

På kvällen tog jag och David bussen till Den Kungliga Hufvudstaden för helgens händelse: Stockholm Ink Bash på Münchenbryggeriet. Sanna babe som vi skulle hänga med och sova hos mötte oss på centralen och därifrån åkte vi direkt ut till hennes lilla mysiga källarlägenhet i Årsta. Där blev det inte så mycket annat än att hänga, äta och sova eftersom vi var så trötta efter dagen som varit. dessutom var jag sjukt nervös inför morgondagen då jag äntligen skulle få tatueringen färdig.

Lördag - Vi gick upp vid 9. Jag skulle visserligen inte tatueras förrän 12 men jag ville vara ute i riktigt god tid, jag är alltid fruktansvärt seg så det behövdes. Efter frukost och lite fix begav vi oss in till stan. Det blev ett kärt återseende i båset hos Allan och Amalie, de är så himla snälla och trevliga att man alltid känner sig välkommen. Nick verkade också glad som vanligt trots att han blev lite inträngd i sitt hörn. Jag var som vanligt jättenervös men när vi började prata lite kändes det bättre. Tur att Sanna och David var med, det kändes skönt.

När jag kom satt det en tjej i båset bredvid och blev tatuerad, en typisk fjortisbrud med blont hår och för hård solariebränna (nu ger jag fan i att jag är fördomsfull, läs vidare ni bara). Hon satt och blev tatuerad i svanken, en jätteful liten tribal med ett hjärta mitt i. Jag hör tatueraren säga "Du är snart färdig, gumman", och medan hon sitter och kvider. Då drar jag upp linnet och blottar mitt fläskiga svankprojekt och tjejen utbrister "Fy fan alltså, en sån där stor skulle jag aldrig vilja göra, man skulle ju typ dö". Allt detta insåg jag först efteråt eftersom jag just då var så inne i mig själv att jag knappt tänkte på vad som hände runt omkring. Men jag ägde den fjollan. Ha!

Sen föll jag in i min vanliga dvala de första 10 minutrarna (Allan hade sagt att allt skulle ta 10 minuter men det blev snarare 35), jag var helt okontaktbar med fast blick och fladdrande näsborrar enligt Sanna. Men efter det kickade adrenalinet in och jag satt till och med och skrattade så att han fick säga åt mig att sitta still när han gjorde det sista. Adrenalin är trevliga saker.

Efter att jag blivit inplastad och klar gick vi ut på stan och åt god mat, det fotades och spatserades omkring. Sedan åkte vi tillbaka till Årsta igen och tog det lugnt. Jag var fortfarande nervös, för på kvällen var det ju tävling som gällde. Jag hade anmält mig till Best Old School som skulle gå av stapeln kl. 21.00.

Vi var där i god tid för att Allan skulle kunna kolla så att allt såg okej ut. Jag träffade en sockersöt norsk kille i båset som hade gjort sin första tatuering någonsin den här dagen. Allan hade gjort en revolver med rosor i klassiska färger på insidan av hans överarm, 4 timmar hade det tagit (galet!). Den var riktigt snygg så han skulle tävla han också. Det var han och jag som skulle tävla för The Uncle.

Innan Best Old School var det ett litet event i form av fyra plastiga Slitz-brudar som spraymålades av olika tatuerare. Samtliga hade silikoninlägg i brösten. Lokalen var fylld till 80% av män och alla stod bokstavligen och råglodde vilket fick mig att må illa. Som om de skulle utgöra någon slags mall för svenska tjejer (ni som har sett affischen förstår nog vad jag menar). Uschaan!

Men sen var det då äntligen dags. Jag var jätteskakis men glad (alltid kul att visa upp sig är det ju ändå). Jag stod ganska långt bak i kön av 25-talet tävlande. Tyvärr kunde man inte se de andras tatueringar där jag stod, det var lite trist. Jag kände mig rätt nöjd över att få stå länge hos juryn, de studerade verkligen tatueringen ett bra tag innan jag gick vidare. Sedan fick jag gå upp igen och bli bedömd tillsammans med en kille som hade en lite dolk på armen. Då tänkte jag att "tänk om det här är om första eller andraplatsen". Men efter att killen med dolken ropats upp som trea tänkte jag att jag kom väl fyra ändå. Fast jag var inte helt säker.

Det var väldigt roligt när den norske killen ropades upp som tvåa, det var ju hans första tatuering och han hade inte alls räknat med att vinna så jag blev glad för hans skull. Förstaplatsen gick till en tjej som hade vanliga rosor på överarmen, det var fint men inte så speciellt om ni frågar mig. Själv slutade jag som fyra. Kände mig lite besviken men ändå glad över att norsken tog hem andrapriset. Allan blev också glad för sitt pris trots att det liknade en dildo i glas. En av domarna kom fram till mig efter tävlingen och sa att jag inte skulle bli ledsen över att jag inte vann. Han tyckte att min var bäst men enligt de andra domarna innehöll min för mycket nya färger, så det var därför jag kom fyra. Samma jury som bedömt en old school som trea i new school-klassen dagen innan...

Dock var det många som var intresserade av min tatuering, flera som kom fram och ville ta kort och frågade lite och sånt. Det var jättekul. En kille fotade privat men också för Scandinavian Tattoo (den suger!!!), men jag lät honom ta en bild ändå. Är man kamerakåt så är man.




Foto: David




Efter mässan var vi (läs: jag) sjukt peppade på att dra på rockklubb, ett nöje som tyvärr är mig sällan förunnat. Vi åkte till Debaser först, men eftersom det var 20-årsgräns (de andra två var 19) och dessutom jättelång kö så sket vi i det och åkte till Medusa istället som ligger i Gamla stan. Där blev det fullt ös och vi headbangade och skrek oss hesa till bl.a. SOAD, Offspring och Dia Psalma, tillsammans med en galen indier som vrålade i falsett. Han hade sin fru med sig som verkade minst sagt försynt, men vi fick ändå med henne på några låtar. De verkade snälla. Jag träffade också en kille som hade sett mig på mässan och kom fram och berömde min tatuering. han tyckte också att jag skulle ha vunnit sa han. Det var snällt av honom.

Eftersom nattbussarna går så sent i Stockholm så kom vi ända hem till Årsta vid halv fyra. Då var det bara att sova för det behövde vi.

Söndag: Vi sov hyfsat länge och begav oss sen in till stan för att ta bussen hem till Linköping igen. Helgen var riktigt lyckad. Skön musik, sköna människor och tatueringsmässa. :)


Helgens pepplåt nr.1 enligt mig och David: Wolfmother - Woman

Hejdå håret...

...now I'm back in the 50's.

David har fotat. (http://sundrum.deviantart.com/). Tack! :D

Sött sagt

"Du ser inte ut som en påse skridskor och du kan sjunga"

Aldrig mer Attendo!

ÄNTLIGEN!

GRATTIS TUSS 20 ÅR!

"Vi skulle klara vad som helst

Vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig
ska jag anförtro åt dig"

PUSS!

Kömpisar

Jag kommer att sakna dessa två. Massor.

En spontan komplimang

Följande händelse utspelade sig idag:

Jag satt på tåget och hade åkt från Norrköping (spenderade gårdagskvällen på Hugos med Klara och co.), var precis framme i Linköping och skulle gå av. När jag ställer mig upp och går förbi killen som sitter på andra sidan tittar han på mig och säger: "Snygg klänning, förresten". Jag blir helt paff men samtidigt väldigt glad och svarar "Åh, tack!". Då inser jag att jag känner igen honom.
Och, nej, det var inte ett gammalt ragg, det var inte nån kompis brorsa utan det var en kille som gick på Kärna samtidigt som jag gick på Tokarp. Vi gick alltså i samma årskurs men på olika skolor. Så fort jag insett detta kan jag ju inte låta bli, utan vänder mig mot honom och säger "Jag vet vad du heter". Det var roligt att se hur paff han blev när jag sa både hans för- och efternamn. Sedan log vi mot varandra och så var det inget mer med det.

Efteråt slog det mig hur modig han hade varit. Tänk vad många gånger man har tänkt att man ska säga nåt spontant och snällt till en främling men inte vågat. Det är först med lite sprit i kroppen som man möjligtvis kan få ur sig ett "Du är fin". Nu var ju detta inte någon raggningsreplik precis utan bara en snäll och spontan komplimang. Men det gjorde så mycket. Det gjorde min dag. När jag gick på bussen hem log jag för mig själv och kände att jag strålade. Sådan spontanitet är något jag verkligen uppskattar.


Dagens låt: Damien Rice - Cheers Darlin'


P.S. Spelningen igår gick bra för er som inte var där och lyssnade. Men det kommer en demo snart om någon är intresserad.

Demotillverkning, stämband, nervositet och...England

Dagen har varit som sådan:

Med rosslig hals fick jag stå över att sjunga på repet i morse. Vi satt och tillverkade ett otroligt stilrent omslag till demon istället. Imorgon gäller det dock, 14.00 på stationsscenen. Jag är ett vrak redan nu, hur ska detta gå? Shit...men jag överlever nog.
På grund av stämbandsproblemen fick jag också skjuta fram mitt uppträdande på jobbet idag, men jag åkte dit och bjöd på kaffe och kaka istället. Hoppas att jag gjorde någon glad. Arne var där ändå, trots att han visste att jag inte skulle sjunga. Han hade gått dit själv (två kvarter) med rullatorn. Helt sanslöst att man kan vara så pass pigg vid 95 års ålder! :)

Sedan har jag tagit det lugnt hela dagen och försökt hålla käften så gott det går. Jag har hållit mig hemma och börjat tillverka mina egna demo-omslag. Det har sprayats och sprayats och det blir helt sjukt bra! Hoppas att resten av processen blir lika smidig.

För er som inte vet om det kan jag tala om att jag och Matilda börjar ett nytt jobb i England den 3:e september. I Bath närmare bestämt, eller strax utanför. Vi ska jobba på en pub, och jag ber till grus att jag ska klara av jobbet. Gör jag det kommer det förhoppningsvis bli jättekul. Jag ser verkligen fram emot det i alla fall. Yeah! :D

Nåväl, nu ska jag dricka min honungsmjölk, kanske se en film och sedan försöka sova trots klumpen i halsen.

God natt!


Dagens låt (som för övrigt passar väldans bra in på min nuvarande sinnesstämning):

Albert Hammond Jr - Scared

Framtid, nutid, baktid

Ibland när jag är ensam så reflekterar jag en stund och tankarna fastnar på gamla minnen. Ni vet, såna där speciella minnen. Speciella minnen med speciella personer. En del av dem blir man lycklig av att tänka på, andra gör en sorgsen. Men de har en sak gemensamt: man blir väldigt känslomässigt påverkad av dem och sjunker lätt ner i dem. Man minns allt; dofterna, blickarna, rörelserna...tankarna som infann sig vid det där speciella tillfället. Och ibland minns man hur det kändes.
De här speciella minnena har kanske inte varit någon stor bit av ens liv. Några timmar, några minuter kanske. Men de har gjort något med en som stannar kvar. En känsla som får liv på nytt när man tänker på dem, när man minns hur det var.

Jag har fått höra att jag har ett bra minne. Jag glömmer till exempel sällan vad någon har sagt till mig, och när det gäller sådana här speciella minnen så glömmer jag aldrig orden. De har fastnat, etsat sig fast i huvudet på mig.
Jag hoppas att mitt goda minne kommer fortsätta att gynna mig, för en vacker dag kommer allting bara bestå av minnen. Och det är de där speciella, de är de som kommer att påminna en om att man har levt.


Dagens låt: Bright Eyes - First Day Of My Life

The world is an open sea

Nu så, go'vänner, nu ska jag göra som jag sagt. Bloggens design har äntligen blivit uppdaterad efter att Matilda visat mig hur man gör, stort tack! : ) Så nu ser det lite schystare ut här. Jag stör mig dock fortfarande på hur inläggen ser ut. Men det får väl vara. Jag ska försöka uppdatera lite oftare, samt att jag har tänkt att jag ska bli lite mer personlig (utan att det går överstyr) när jag skriver. Hoppas att ni gillar det.

Helgen som gick kan sammanfattas med ett ord: lagom. Detta typiskt svenska ord som ibland bara känns så rätt. För det har verkligen varit lagom.

I fredags var jag och jobbade en sväng och på kvällen bar det av till Norrköping. Där hade jag även befunnit mig dagen innan för att ta tillfälligt farväl av en vän, det var blandade känslor. Synd att man måste skiljas från folk när man precis börjat lärt känna dem och känner att man funkar fint ihop rent personlighetsmässigt. Dock kändes det bra att jag inte blev övergiven den här gången. Nu flyttar ju Sanna bryden också, ingen som överger någon annan där heller men uschalingen vad trist. Lycka till sweet.
Men åter till fredagen ja, den spenderade jag tillsammans med Klara (Emil och Texas var också med på ett hörn) på Augustifesten, d.v.s. marknaden. Vi gick runt ett tag och såg en hel del bröte som fanns till försäljning. Jag föreslog att Klara skulle köpa en t-shirt till Emil med texten "Riktiga män rakar pungen med vinkelslip" (jo, de fanns faktiskt), men så blev det inte :P Hade varit så sjukt cleant och ocleant på samma gång.
Vi gick vidare till Rådhustorget där det fanns en sjukt läskig karusell som jag till sist tvingade mig att åka. Det blev nästan mer G-krafter än jag klarade av, men jag kom ner levande i alla fall. Haha...jag är så feg när det gäller sånt.
Efter det begav vi oss hem till DK (som han hädanefter kommer att kallas, han heter ju som jag ungefär), han hade precis flyttat in till stan igen i en egen lägenhet, en tvåa med kök. När vi kom höll han just på att tatuera en av sina polare, det blev väldigt snyggt. Ett halvpsykedeliskt motiv som påminde mig om Allans ockulta grejer.
Han är fin han. Det är nog allt jag kommer att säga i den här bloggen. Men om det mot förmodan sker något oväntat så lovar jag att jag ska berätta det för er. Damn!
Den kvällen blev inte så lång eftersom jag för ovanlighetens skull inte skulle sova hos Klara utan ta tåget hem. Jag hade ju visserligen varit vaken sedan klockan sex och Klara ville hem och sova så det blev ganska...tja...lagom.

På lördagen tog jag det rätt lugnt på dagen och kvällen spenderades hemma hos Matilda i Åtvidaberg. Inte ofta jag är där, men det borde jag nog vara, haha. Det var nice. Jag hade tagit med mig "Zodiac" med min favorithunk Mr. Gyllenhaal i en av rollerna (Robert Downey Jr. var jag i och för sig också helt tokig i när han var med i Ally McBeal). Tyvärr var filmen en stor besvikelse. 2,5 timmar nästan helt utan spänning. Inte undra på att jag somnade. Efteråt kom vi fram till att det måste ha berott på att filmen bygger på verkliga händelser, och verkligheten är ju oftast ganska trist. Men vi hade ganska trevligt i alla fall.

Idag har det mest varit musik, lite låtskrivning och ett rep med bandet. Nykvarnsfestivalen är nära, och jag kan för nyfikna läsare upplysa om att vi spelar på lördag kl. 14.00 på Stationsscenen. Ni kommer säkert få sms också så oroa er inte. Be there or be square.

Nu ska jag nog se lite "Sex and the city", en fenomenal serie som jag innan endast sett något avsnitt här och var. Den är för bra för det, har jag insett nu när jag laddat hem och börjat titta. Är bara på andra säsongen än so there's plenty of joy to come.

Buenas noches!


Dagens låt: Lasse Lindh - Du skär

Midsommar på Hökhult

I år var det dags att fira äkta midsommar på Elisabeths land, Hökhult. En midsommar med midsommarstång, lekar, en gnutta sprit, jordgubbstårta, nattbad och självfallet ett riktigt trevligt sällskap. Vi var 12 personer (lika många tjejer som killar) som hängde ute vid torpet där det finns el men inget vatten. Vi klarade oss dock rätt så bra ändå. Humöret och stämningen var på topp, vi frossade god mat och sötsaker i mängder och allting var bara riktigt riktigt trevligt.

Först när vi kom dit packade vi upp sakerna, och efter det började vi tillverka den traditionella fallossymbolen. Den blev ganska liten men ganska fin ändå trots att den blev lite sned. Eftersom det regnade så mycket så blev det att vi gjorde den mest för syns skull.

Sedan var det dags för mat, grillat med potatissallad för egen del, det var gott. Till detta skulle det vara nubbe, men eftersom vi inte hade någon så snapsade vi Sannas Bacardi. Det var lite speciellt och inget att rekommendera, haha....

Efter detta var det dags att ta sig an lite lekar som Johan och Sara fixade. Eftersom de ösregnade fick alla stå under en stor presenning när det var dags för luftgevärsskytte, något jag inte gjort sedan tioårsåldern vad jag kunde minnas. Det var riktigt kul att panga ballonger och inte alls särskilt svårt när man fått in tekniken. Efter detta gick vi in och värmde oss en stund innan det var dags för nästa lek. Man skulle springa stafett, äta en kokosboll med händerna bakom ryggen och sedan vissa så snabbt man kunde. Det blev lite hetsigt men det var riktigt underhållande.

Sen gick vi in igen till den varma brasan och lekte flirtleken. Orkar inte förklara vad leken går ut på men det var rätt kul. Vid det här laget (klockan var ungefär två) hade man blivit skapligt trött så då passade det bra med ett nattligt bad i regnet. Kallt som fan var det men det var rätt skönt att bada ändå, konstigt nog. Men inte så skönt som det var att få sätta sig vid brasan efteråt och värma sig. Efter badet var det ingen som orkade vara uppe längre så vid halv fyra var det sovdags.

Idag har vi sovit länge och mest bara slappat runt. Kollat bilder på datorn, åkt båt, fotat som galningar, ätit mat och tårta (som blivit över) och tittat på när de andra har badat. Det var lite trist att åka hem idag för det har verkligen varit en härlig helg. Hoppas att det även blir en kräftskiva därute så småningom, i slutet av sommaren. Yeah!

Puss för fan!

Dagens låt: Caesars - Spirit (igen, eftersom vi drog på den högt i bilen på vägen hem och kände oss odödliga samtidigt som vi var sjukt peppade på våran kommande roadtrip)

The beautiful ones

Foto: Sanna Skerdén