Lillasyster får cred

Igår var jag på bio med David och såg "This is England". Bra filmat, bra regisserat, grymt spelat av samtliga. Den kändes som en dokumentärfilm från 80-talet och det var en fröjd att se alla snygga (och galet fula) kläder och frisyrer. Förbannat bra film, så se den!

David hade på sig jorden skönaste pjucks, ett par glittriga schlagerboots som egentligen var till för tjejer men de klädde honom verkligen perfekt. Det var cleant. Way to go mister!

Just ja, poängen med denna blogg skulle ju vara att berätta vad som hände innan bion. Jo, jag skulle möta upp brorsan utanför deras repa eftersom han skulle hjälpa mig att byta strängar på min nya begagnade gitarr som jag tänkt ta med mig till England (efter brorsan utlåtande efteråt är jag inte längre så säker på detta). När jag kom dit hade brorsan inte kommit men där stod trummisen och basisten i hans band. Basisten hade inte sett mig sedan jag var 14 kanske och trummisen hade aldrig träffat mig överhuvudtaget. Det första jag får höra är "Ska du repa med oss idag?". Haha, tänkte jag...inte riktigt va. Sedan tyckte trummisen att jag skulle vara med nån gång och lägga körer, men eftersom jag är allmänt skeptisk till kvinnoröster i metalmusik sa jag att jag var lite tveksam.

Jag hade en riktigt trevlig stund med de två herrarna. De hävdade att min bror nu var "hennes storebror" istället för att jag är "hans lillasyster" vilket jag alltid känt mig som. Jag har gått om honom i lokalkändisfighten alltså :P

De var också ganska chockade över att bli helt överkörda av mitt prat, de känner ju båda mina syskon och ingen av dem är särskilt talför om man säger så. Skönt att känna att man inte är familjens svarta får, haha...

Idag har jag spelat på jobbet, och det gick bra trots att jag var skeptisk innan. Fasiken vad det har rivit i halsen nu, men jag tror att jag blir frisk snart. Radion spelar dansband på finska och allt är som det ska vara.

Ta hand om er vänner!

Dagens låt: Sean Kingston - Beautiful Girls

Helg med buddies, tatuering och rockklubb

Well, bättre sent än aldrig (finkan, vad det uttrycket passar bra in på mig haha). Här är lite om helgen som var:

Fredag - Håret åkte av! Ja, inte allt men mer än halva längden... Jag satt hos frisören och märkte inte ens att lockarna föll, så glad var jag att bli av med skiten. Aldrig mera permanent säger jag bara! Känns skönt att ha tillbaka sin gamla hårkvalité igen, mjukt som det ska vara. Och jag måste nog säga att det var mitt allra bästa klipp, för jag trivs verkligen i min frisyr. Känns riktigt nice. :)

Sedan stressade jag runt på stan likt en duracellkanin på speed (cred åt Betnér för det utrycket) och glömde att både äta och dricka fast det var nästan hundra grader. Så sen blev det shorts när man kom hem.

På kvällen tog jag och David bussen till Den Kungliga Hufvudstaden för helgens händelse: Stockholm Ink Bash på Münchenbryggeriet. Sanna babe som vi skulle hänga med och sova hos mötte oss på centralen och därifrån åkte vi direkt ut till hennes lilla mysiga källarlägenhet i Årsta. Där blev det inte så mycket annat än att hänga, äta och sova eftersom vi var så trötta efter dagen som varit. dessutom var jag sjukt nervös inför morgondagen då jag äntligen skulle få tatueringen färdig.

Lördag - Vi gick upp vid 9. Jag skulle visserligen inte tatueras förrän 12 men jag ville vara ute i riktigt god tid, jag är alltid fruktansvärt seg så det behövdes. Efter frukost och lite fix begav vi oss in till stan. Det blev ett kärt återseende i båset hos Allan och Amalie, de är så himla snälla och trevliga att man alltid känner sig välkommen. Nick verkade också glad som vanligt trots att han blev lite inträngd i sitt hörn. Jag var som vanligt jättenervös men när vi började prata lite kändes det bättre. Tur att Sanna och David var med, det kändes skönt.

När jag kom satt det en tjej i båset bredvid och blev tatuerad, en typisk fjortisbrud med blont hår och för hård solariebränna (nu ger jag fan i att jag är fördomsfull, läs vidare ni bara). Hon satt och blev tatuerad i svanken, en jätteful liten tribal med ett hjärta mitt i. Jag hör tatueraren säga "Du är snart färdig, gumman", och medan hon sitter och kvider. Då drar jag upp linnet och blottar mitt fläskiga svankprojekt och tjejen utbrister "Fy fan alltså, en sån där stor skulle jag aldrig vilja göra, man skulle ju typ dö". Allt detta insåg jag först efteråt eftersom jag just då var så inne i mig själv att jag knappt tänkte på vad som hände runt omkring. Men jag ägde den fjollan. Ha!

Sen föll jag in i min vanliga dvala de första 10 minutrarna (Allan hade sagt att allt skulle ta 10 minuter men det blev snarare 35), jag var helt okontaktbar med fast blick och fladdrande näsborrar enligt Sanna. Men efter det kickade adrenalinet in och jag satt till och med och skrattade så att han fick säga åt mig att sitta still när han gjorde det sista. Adrenalin är trevliga saker.

Efter att jag blivit inplastad och klar gick vi ut på stan och åt god mat, det fotades och spatserades omkring. Sedan åkte vi tillbaka till Årsta igen och tog det lugnt. Jag var fortfarande nervös, för på kvällen var det ju tävling som gällde. Jag hade anmält mig till Best Old School som skulle gå av stapeln kl. 21.00.

Vi var där i god tid för att Allan skulle kunna kolla så att allt såg okej ut. Jag träffade en sockersöt norsk kille i båset som hade gjort sin första tatuering någonsin den här dagen. Allan hade gjort en revolver med rosor i klassiska färger på insidan av hans överarm, 4 timmar hade det tagit (galet!). Den var riktigt snygg så han skulle tävla han också. Det var han och jag som skulle tävla för The Uncle.

Innan Best Old School var det ett litet event i form av fyra plastiga Slitz-brudar som spraymålades av olika tatuerare. Samtliga hade silikoninlägg i brösten. Lokalen var fylld till 80% av män och alla stod bokstavligen och råglodde vilket fick mig att må illa. Som om de skulle utgöra någon slags mall för svenska tjejer (ni som har sett affischen förstår nog vad jag menar). Uschaan!

Men sen var det då äntligen dags. Jag var jätteskakis men glad (alltid kul att visa upp sig är det ju ändå). Jag stod ganska långt bak i kön av 25-talet tävlande. Tyvärr kunde man inte se de andras tatueringar där jag stod, det var lite trist. Jag kände mig rätt nöjd över att få stå länge hos juryn, de studerade verkligen tatueringen ett bra tag innan jag gick vidare. Sedan fick jag gå upp igen och bli bedömd tillsammans med en kille som hade en lite dolk på armen. Då tänkte jag att "tänk om det här är om första eller andraplatsen". Men efter att killen med dolken ropats upp som trea tänkte jag att jag kom väl fyra ändå. Fast jag var inte helt säker.

Det var väldigt roligt när den norske killen ropades upp som tvåa, det var ju hans första tatuering och han hade inte alls räknat med att vinna så jag blev glad för hans skull. Förstaplatsen gick till en tjej som hade vanliga rosor på överarmen, det var fint men inte så speciellt om ni frågar mig. Själv slutade jag som fyra. Kände mig lite besviken men ändå glad över att norsken tog hem andrapriset. Allan blev också glad för sitt pris trots att det liknade en dildo i glas. En av domarna kom fram till mig efter tävlingen och sa att jag inte skulle bli ledsen över att jag inte vann. Han tyckte att min var bäst men enligt de andra domarna innehöll min för mycket nya färger, så det var därför jag kom fyra. Samma jury som bedömt en old school som trea i new school-klassen dagen innan...

Dock var det många som var intresserade av min tatuering, flera som kom fram och ville ta kort och frågade lite och sånt. Det var jättekul. En kille fotade privat men också för Scandinavian Tattoo (den suger!!!), men jag lät honom ta en bild ändå. Är man kamerakåt så är man.




Foto: David




Efter mässan var vi (läs: jag) sjukt peppade på att dra på rockklubb, ett nöje som tyvärr är mig sällan förunnat. Vi åkte till Debaser först, men eftersom det var 20-årsgräns (de andra två var 19) och dessutom jättelång kö så sket vi i det och åkte till Medusa istället som ligger i Gamla stan. Där blev det fullt ös och vi headbangade och skrek oss hesa till bl.a. SOAD, Offspring och Dia Psalma, tillsammans med en galen indier som vrålade i falsett. Han hade sin fru med sig som verkade minst sagt försynt, men vi fick ändå med henne på några låtar. De verkade snälla. Jag träffade också en kille som hade sett mig på mässan och kom fram och berömde min tatuering. han tyckte också att jag skulle ha vunnit sa han. Det var snällt av honom.

Eftersom nattbussarna går så sent i Stockholm så kom vi ända hem till Årsta vid halv fyra. Då var det bara att sova för det behövde vi.

Söndag: Vi sov hyfsat länge och begav oss sen in till stan för att ta bussen hem till Linköping igen. Helgen var riktigt lyckad. Skön musik, sköna människor och tatueringsmässa. :)


Helgens pepplåt nr.1 enligt mig och David: Wolfmother - Woman

Hejdå håret...

...now I'm back in the 50's.

David har fotat. (http://sundrum.deviantart.com/). Tack! :D

Sött sagt

"Du ser inte ut som en påse skridskor och du kan sjunga"

Aldrig mer Attendo!

ÄNTLIGEN!

GRATTIS TUSS 20 ÅR!

"Vi skulle klara vad som helst

Vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig
ska jag anförtro åt dig"

PUSS!

Kömpisar

Jag kommer att sakna dessa två. Massor.

En spontan komplimang

Följande händelse utspelade sig idag:

Jag satt på tåget och hade åkt från Norrköping (spenderade gårdagskvällen på Hugos med Klara och co.), var precis framme i Linköping och skulle gå av. När jag ställer mig upp och går förbi killen som sitter på andra sidan tittar han på mig och säger: "Snygg klänning, förresten". Jag blir helt paff men samtidigt väldigt glad och svarar "Åh, tack!". Då inser jag att jag känner igen honom.
Och, nej, det var inte ett gammalt ragg, det var inte nån kompis brorsa utan det var en kille som gick på Kärna samtidigt som jag gick på Tokarp. Vi gick alltså i samma årskurs men på olika skolor. Så fort jag insett detta kan jag ju inte låta bli, utan vänder mig mot honom och säger "Jag vet vad du heter". Det var roligt att se hur paff han blev när jag sa både hans för- och efternamn. Sedan log vi mot varandra och så var det inget mer med det.

Efteråt slog det mig hur modig han hade varit. Tänk vad många gånger man har tänkt att man ska säga nåt spontant och snällt till en främling men inte vågat. Det är först med lite sprit i kroppen som man möjligtvis kan få ur sig ett "Du är fin". Nu var ju detta inte någon raggningsreplik precis utan bara en snäll och spontan komplimang. Men det gjorde så mycket. Det gjorde min dag. När jag gick på bussen hem log jag för mig själv och kände att jag strålade. Sådan spontanitet är något jag verkligen uppskattar.


Dagens låt: Damien Rice - Cheers Darlin'


P.S. Spelningen igår gick bra för er som inte var där och lyssnade. Men det kommer en demo snart om någon är intresserad.

Demotillverkning, stämband, nervositet och...England

Dagen har varit som sådan:

Med rosslig hals fick jag stå över att sjunga på repet i morse. Vi satt och tillverkade ett otroligt stilrent omslag till demon istället. Imorgon gäller det dock, 14.00 på stationsscenen. Jag är ett vrak redan nu, hur ska detta gå? Shit...men jag överlever nog.
På grund av stämbandsproblemen fick jag också skjuta fram mitt uppträdande på jobbet idag, men jag åkte dit och bjöd på kaffe och kaka istället. Hoppas att jag gjorde någon glad. Arne var där ändå, trots att han visste att jag inte skulle sjunga. Han hade gått dit själv (två kvarter) med rullatorn. Helt sanslöst att man kan vara så pass pigg vid 95 års ålder! :)

Sedan har jag tagit det lugnt hela dagen och försökt hålla käften så gott det går. Jag har hållit mig hemma och börjat tillverka mina egna demo-omslag. Det har sprayats och sprayats och det blir helt sjukt bra! Hoppas att resten av processen blir lika smidig.

För er som inte vet om det kan jag tala om att jag och Matilda börjar ett nytt jobb i England den 3:e september. I Bath närmare bestämt, eller strax utanför. Vi ska jobba på en pub, och jag ber till grus att jag ska klara av jobbet. Gör jag det kommer det förhoppningsvis bli jättekul. Jag ser verkligen fram emot det i alla fall. Yeah! :D

Nåväl, nu ska jag dricka min honungsmjölk, kanske se en film och sedan försöka sova trots klumpen i halsen.

God natt!


Dagens låt (som för övrigt passar väldans bra in på min nuvarande sinnesstämning):

Albert Hammond Jr - Scared

Framtid, nutid, baktid

Ibland när jag är ensam så reflekterar jag en stund och tankarna fastnar på gamla minnen. Ni vet, såna där speciella minnen. Speciella minnen med speciella personer. En del av dem blir man lycklig av att tänka på, andra gör en sorgsen. Men de har en sak gemensamt: man blir väldigt känslomässigt påverkad av dem och sjunker lätt ner i dem. Man minns allt; dofterna, blickarna, rörelserna...tankarna som infann sig vid det där speciella tillfället. Och ibland minns man hur det kändes.
De här speciella minnena har kanske inte varit någon stor bit av ens liv. Några timmar, några minuter kanske. Men de har gjort något med en som stannar kvar. En känsla som får liv på nytt när man tänker på dem, när man minns hur det var.

Jag har fått höra att jag har ett bra minne. Jag glömmer till exempel sällan vad någon har sagt till mig, och när det gäller sådana här speciella minnen så glömmer jag aldrig orden. De har fastnat, etsat sig fast i huvudet på mig.
Jag hoppas att mitt goda minne kommer fortsätta att gynna mig, för en vacker dag kommer allting bara bestå av minnen. Och det är de där speciella, de är de som kommer att påminna en om att man har levt.


Dagens låt: Bright Eyes - First Day Of My Life

The world is an open sea

Nu så, go'vänner, nu ska jag göra som jag sagt. Bloggens design har äntligen blivit uppdaterad efter att Matilda visat mig hur man gör, stort tack! : ) Så nu ser det lite schystare ut här. Jag stör mig dock fortfarande på hur inläggen ser ut. Men det får väl vara. Jag ska försöka uppdatera lite oftare, samt att jag har tänkt att jag ska bli lite mer personlig (utan att det går överstyr) när jag skriver. Hoppas att ni gillar det.

Helgen som gick kan sammanfattas med ett ord: lagom. Detta typiskt svenska ord som ibland bara känns så rätt. För det har verkligen varit lagom.

I fredags var jag och jobbade en sväng och på kvällen bar det av till Norrköping. Där hade jag även befunnit mig dagen innan för att ta tillfälligt farväl av en vän, det var blandade känslor. Synd att man måste skiljas från folk när man precis börjat lärt känna dem och känner att man funkar fint ihop rent personlighetsmässigt. Dock kändes det bra att jag inte blev övergiven den här gången. Nu flyttar ju Sanna bryden också, ingen som överger någon annan där heller men uschalingen vad trist. Lycka till sweet.
Men åter till fredagen ja, den spenderade jag tillsammans med Klara (Emil och Texas var också med på ett hörn) på Augustifesten, d.v.s. marknaden. Vi gick runt ett tag och såg en hel del bröte som fanns till försäljning. Jag föreslog att Klara skulle köpa en t-shirt till Emil med texten "Riktiga män rakar pungen med vinkelslip" (jo, de fanns faktiskt), men så blev det inte :P Hade varit så sjukt cleant och ocleant på samma gång.
Vi gick vidare till Rådhustorget där det fanns en sjukt läskig karusell som jag till sist tvingade mig att åka. Det blev nästan mer G-krafter än jag klarade av, men jag kom ner levande i alla fall. Haha...jag är så feg när det gäller sånt.
Efter det begav vi oss hem till DK (som han hädanefter kommer att kallas, han heter ju som jag ungefär), han hade precis flyttat in till stan igen i en egen lägenhet, en tvåa med kök. När vi kom höll han just på att tatuera en av sina polare, det blev väldigt snyggt. Ett halvpsykedeliskt motiv som påminde mig om Allans ockulta grejer.
Han är fin han. Det är nog allt jag kommer att säga i den här bloggen. Men om det mot förmodan sker något oväntat så lovar jag att jag ska berätta det för er. Damn!
Den kvällen blev inte så lång eftersom jag för ovanlighetens skull inte skulle sova hos Klara utan ta tåget hem. Jag hade ju visserligen varit vaken sedan klockan sex och Klara ville hem och sova så det blev ganska...tja...lagom.

På lördagen tog jag det rätt lugnt på dagen och kvällen spenderades hemma hos Matilda i Åtvidaberg. Inte ofta jag är där, men det borde jag nog vara, haha. Det var nice. Jag hade tagit med mig "Zodiac" med min favorithunk Mr. Gyllenhaal i en av rollerna (Robert Downey Jr. var jag i och för sig också helt tokig i när han var med i Ally McBeal). Tyvärr var filmen en stor besvikelse. 2,5 timmar nästan helt utan spänning. Inte undra på att jag somnade. Efteråt kom vi fram till att det måste ha berott på att filmen bygger på verkliga händelser, och verkligheten är ju oftast ganska trist. Men vi hade ganska trevligt i alla fall.

Idag har det mest varit musik, lite låtskrivning och ett rep med bandet. Nykvarnsfestivalen är nära, och jag kan för nyfikna läsare upplysa om att vi spelar på lördag kl. 14.00 på Stationsscenen. Ni kommer säkert få sms också så oroa er inte. Be there or be square.

Nu ska jag nog se lite "Sex and the city", en fenomenal serie som jag innan endast sett något avsnitt här och var. Den är för bra för det, har jag insett nu när jag laddat hem och börjat titta. Är bara på andra säsongen än so there's plenty of joy to come.

Buenas noches!


Dagens låt: Lasse Lindh - Du skär