Eftersom människor då och då frågar mig om mina tatueringar har jag tänkt att jag kanske skulle göra lite statistik av det hela. Men så kom jag på att de flesta tillfällen är nästintill identiska. Så det skulle bara bli tråkigt. Det är så gott som alltid medelålders kvinnor som frågar, och det är samma tre frågor som ställs. Följande dumma frågor:
1. Gjorde det ont? 2. Kommer du att ångra dig? 3. Går det att ta bort?
Och jag försöker alltid svara artigt trots att jag blir irriterad över nivån på frågorna. Följande svar:
1. Ja 2. Nej 3. Nej (vad tror du?)
Visst, egentligen borde jag inte vara en bitch som tycker att det är irriterande när främlingar pratar med henne. Men jag är nog det ändå. De gånger jag fått de här frågorna har varit tillfällen då jag varit sjukt trött och inte alls känt för att prata. Dessutom tycker jag att det känns för privat. Vad ger dem rätten att fråga om jag ångrar mina tatueringar? Det har de inte med att göra. Och om de får fråga det, då kan väl jag få fråga varför de har så tråkiga kläder på sig, och om de ångrar att de valde att ta på sig dem i morse. Det vore kul att se vad de svarade.
Nu har det gått ett bra tag sedan jag bloggade sist. Och det har hänt en hel del. Jag har träffat någon jag kan dela saker och ting med, vilket gör mig väldigt nöjd och glad över det mesta. Yeah! Jag har också hunnit skaffa tre nya tatueringar. Men det är inte det jag ska skriva om idag.
I onsdags kväll var jag på min första lektion i etologi - läran om djurens beteende. En kvällskurs som jag ska gå på nu en termin framöver. Jag hade inga enorma förväntningar på kursen men efter en föreläsning på nästan tre timmar är jag övertygad om att det här är mitt ämne. Jag har länge varit intresserad av människors beteende rent psykologiskt, varför vi gör som vi gör i vissa situationer. Och ni som känner mig vet att jag också är en stor djurvän, så det är ganska självklart att en kombination av dessa två intressen inte kan bli annat än succé. Under föreläsningens gång diskuterade vi bland annat olika beteendestudier som gjorts på djur. Visste ni till exempel att fåglar också har dialekter, och att det främst är fågelhanen som sjunger. Hur han sjunger beror på hur hans pappa låter, för det är så han lär sig sjunga. Fåglars sång låter olika beroende på miljön de vistas i, om det finns andra fåglar i närheten. Det finns till och med en fågelart som knappt har något eget läte alls utan nästan enbart härmar andra fåglar. En annan sak som också fascinerade mig gällde bin. När ett bi har varit ute och flugit kommer det tillbaka till kupan och berättar för de andra bina vart maten finns. Det rör sig i ett visst mönster så att de andra bina förstår exakt vilken vinkel de ska flyga i när de flyger ut genom bikupan, och också hur långt bort de ska flyga för att hitta maten. Saker som jag innan inte hade någon aning om. Efteråt kände jag mig väldigt ivrig att få veta mer om djurs beteende, jag blev verkligen inspirerad. Tänk vad härligt när man inte gått i skolan på tre och ett halvt år och hamnar på en kurs som verkligen känns kul! Cowabunga!
I morse när jag var på väg till jobbet passerade jag Pressbyrån i Västermalmsgallerian. Samtidigt gick en tjej in där, och hon hade tagit den här nya byxlösa trenden på stort allvar. Hon hade nämligen ett par mörklila strumpbyxor och ovanpå dessa ett par gröna, tighta trosor. Inget mer. Det såg ut som att hon glömt kjolen hemma. Ungefär som en superhjälte alltså. Fast ack så mycket fånigare...
Efter att ha släpat hem en klädställning på 11 kg från IKEA spenderade jag ungefär en timme på att skruva ihop den. Kalle var snäll som vanligt och lånade ut en elektrisk skruvdragare, vilket gjorde jobbet sjukt mycket lättare. Ändå är jag stolt, för det var första gången jag satte ihop något som jag köpt på IKEA. Nu är jag en äkta svensk!
Jag är ju hos mor och far nu över midsommar, och de håller på och gör i ordning trädgården. Så nu har jag två smågrabbar här utanför som håller på och lägger sten. Klockan åtta i morse vaknade jag av att det var ett himla oväsen. Men jag somnade om. Känns lite obekvämt men ändå kul.
En insikt slog mig när jag satt och bläddrade i mitt nyinköpta nummer av den oerhört sliskiga skvallertidningen "Veckans NU!". Att läsa en skvallertidining är ungefär som att äta kött för mig. Varför det då? Ja, jag kommer till det snart.
Jag älskar sliskiga skvallertidingar, ju smaklösare desto bättre. Det är ett av de få exempel som visar att till och med jag kan ha riktigt dålig smak ibland. Ja, det är sant! Dock skulle jag aldrig få för mig att sitta på t-banan med en sån tidning, jag läser dem helst lite i smyg.
Att läsa skvaller är lite som att äta kött för mig. I praktiken tycker jag väldigt mycket om det men i teorin kan jag inte riktigt stå för det. En annan parallell är att man gör något för sin egen njutnings skull utan att bry sig om att någon annan har fått lida för det. Djuren man äter upp, kändisarna som ständigt blir förföljda.
Mitt så kallade kärleksliv går i perioder. En period träffar jag karlar, men det skiter sig alltid och då bestämmer jag mig för att försöka satsa på mig själv och vara lycklig singel ett tag till (trots att jag inte är det). Så går det några månader och då bestämmer jag mig för att nu längtar jag efter att träffa någon igen. Varpå det skiter sig med den personen också. Jag deppar ett tag och sen börjar jag se ljuset igen. Och så rullar det på. Det är som en ond cirkel som aldrig tar slut.
Idag är det en riktigt kass dag. Min mage har totalstrejkat sen i morse så jag har känt mig jättesvag. Har bara legat i sängen hela dagen, sovit och lyssnat på Christer på nätet. Inte ätit sedan frukostmackan i morse. Bara druckit saft och känt mig som en zombie. Fy fan! Så ynklig man känner sig.
Jag är inte den som viker mig i första taget för att jag mår lite dåligt, men ibland måste man verkligen lyssna på kroppen när den säger ifrån. Så imorn blir jag hemma från jobbet. Hoppas jag kan jobba igen på tisdag. Vet inte om jag nämnde det nu när jag var sjuk sist, men jag hatar verkligen att sjukskriva mig på jobbet, för jag vet hur snacket går när någon annan sjukskriver sig. Så för säkerhets skull betonade jag för alla jag pratade med att jag inte var bakis eftersom jag inte varit ute igår. Så att de inte ska få för sig det.
Jisses, vilken dag det var igår. Jag har aldrig varit med om något liknande! En karl som såg bra ut stötte på mig på Vårdcentralen. Senare på kvällen på Rocketroom var den en som helt sonika tog mig i handen (onykter givetvis, men ändå). Ytterligare en bjöd artigt upp mig men jag var tvungen att tacka nej eftersom jag hellre ville dansa med en annan. Och som om inte det vore nog så var den en stilig kille på tunnelbanan som sa att jag hade fin frisyr. Det var lite succé över det hela :)
Tack, David, för att du envisades med att lämna mig kvar.