SADDLE AND SABRE

Igår var det torsdag kväll och jag och Sänn skulle hitta på nåt själva, bara vi två brydar. Hon hade hittat en whiskeybar på Tegnérgatan, Saddle and Sabre, som lät väldigt lovande. Och så fort vi kom in genom dörrarna kände jag mig som hemma. Det var ganska litet, dunkelt med tända ljus. Slitet mörkt trä överallt och, grädden på moset, allting var cowboyinspirerat! Yeah! Hästskor, cowboyhattar och till och med en sadel som var omgjord till pall (jag försökte sätta mig på den men jag fick ge upp eftersom jag hade pennkjol på mig). Och i fönstret hade de byggt upp ett litet ökenlandskap med kaktusar och allt. Stilrent så det förslog!

Men vi var ju inte där enbart för att titta på den snygga inredningen utan också för att ta en whiskey ihop. Nu var det här en bourbonbar (konstigt, eller hur?), men eftersom jag hellre dricker skotsk singelmalt så valde jag mellan de sorterna. Fick smaka på en sort som kostade 110 (!) bagis per CENTILITER. Den blev det naturligtvis inte, utan en annan rökig sort vid namn Oban. Den var god, men den bräckte inte min storfavorit Laphroaig. Jag har fått smak för kraftiga och rökíga sorter på senare tid.

Sanna valde Elijah Craig, en bourbon med en spännande smak av mynta.

I baren satt två killar och jammade, en på akustisk bas (Halleluja!) och en på gitarr. Först tänkte vi mest på dem som bakgrundsmusik men sen blev vi ett litet gäng som satt där och sjöng tillsammans. Det slutade med att jag fick låna gitarren och drog av några egna låtar på darrig hand. På det hela taget var det en mycket trevlig kväll.

Tjingeling!

/Fröken Fräs

Fredag kväll

Jodå, det var riktigt trevligt. Först var vi hos Sanna och David (ovanligt) och fixade hemmagjorda små pizzor. Det var ljuvligt gott. I samma veva försökte Sanna komma på nåt att ta på sig till kvällen. Det blev en randig sjömanstopp till svarta jeans och så en röd scarf och inbakad fläta i håret. Det var roligt att se henne i kläder hon inte brukar ha annars. Det klädde henne också, ovanligt, hon klär ju i allt den tjejen :)
Sen kollade vi på klockan och insåg att den redan var halv elva (vi hade tänkt åka mellan tio och elva), men vi bestämde oss för att dra igång vattenpipan och puffa och dricka lite snabbt. Min rom åkte fram och vi lekte lite "Jag har aldrig" med hjälp av den. Mycket mera hann vi inte förrän det var dags att dra till stan.
När vi kom till Slussen kom vi på att vi hade glömt kolla exakt vart Debaser ligger så Sanna och David frågade några kyrkomänniskor som stod och stekte gratis pannkakor om de visste vart det låg. Och det gjorde de. :)
Debaser Slussen ligger lite knepigt till, men vi tog oss dit till slut.
Det var inte lika lång kö som förra gången, och när vi kom in förstod jag varför. Debaser Slussen är tre gånger mindre än det som ligger vid Medis, och det var varmt och mörkt. Men det gjorde inte så mycket eftersom ett galet bra band från Spanien lirade, Charlie Hightone and the Rock-It's. Jag blev på topphumör på en gång och var nästan hög resten av kvällen. Rocketroom är som knark för mig. Musiken, människorna och stämningen får mig att tokle hela tiden. Och så får man dansa som en idiot också vilket jag älskar.
Jag fick inget ragg igår, men flirtade lite med en av bartendrarna. Efter det var jag rätt nöjd :) Men ibland önskar jag att jag rökte, för det känns som att det är lättare att ta kontakt med främlingar då.

Innan vi drog ställde vi oss och dreglade över en gammal Cadillac som stod parkerad utanför, och David lärde oss en massa nördiga saker om den som jag har glömt nu, haha! Sen kom en skön snubbe som åkt ända från Östersund ("Att åka tåg och dricka öl är bland det bästa jag vet") och anslöt sig. Han hade ännu nördigare kunskaper, så vi pratade en stund innan vi åkte hemåt.

I morse var jag lite tung i huvudet av all rom och whiskey, men det är mycket bättre nu. :)
Tyvärr är inte nästa Rocketroom förrän i maj, men då jävlar blir det drag igen. det kan jag lova!

Lev väl!

/Miss Cherry


Dagens låt: P.J. Murphy Quintet - The 100 Mile An Hour Alligator

Bop-sh-Bop-sh-Bop!

Ikväll är det dags för Rocketroom på Debaser Slussen. Be there or be square! :)

"Frida, när man är med dig så känner man sig som den där komposten i Höna-pöna"

David är allt bra tokig ibland. På ett oerhört underhållande sätt. Detta citat flög ur honom när vi satt på bussen på väg till The Anchor i måndags. :)

Och vad skulle jag säga med det här inlägget? Jo, jag vill tacka Jordson för att han tipsade mig om The National, de blir mitt nya favoritband!

/Fröken Laphroaig

Spinning och aggressioner

Efter Lee's fina inlägg om irritiationsmoment för nån vecka sen, känner jag att jag också vill komma med ett bidrag. Men eftersom jag inte orkar brainstorma loss på allt som irriterar mig i vardagen så har jag valt ett tema; Spinning. Alltså, allt som irriterar mig när jag går på ett spinningpass. Varsågoda!

• Folk som är för stolta för att be om hjälp av ledaren. Innan varje pass frågar de alltid om någon behöver hjälp med inställningar på cykeln, och efter den frågan brukar det bli tyst som i graven. Sedan ser man hur flera stycken sitter helt galet på cykeln under passet, bara för att de har fel inställningar. Suck!

• Folk som inte tar i och kör hårt. Det är ett spinningpass, ingen jävla semester! Om man har tänkt att man ska se ut som en fotomodell efteråt så kan man börja med pilates istället. Nä, fy fan. Tomatröd färg i ansiktet, mopsflås och droppande svett ska det vara. Annars har man inte tränat.

• Ledare som väljer trist musik. En del envisas med att nästan uteslutande ha umtz-umtz-låtar med nån fjolla som inte ens kan sjunga. Eller vidriga remixer/versioner av låtar som annars är bra, t.ex. "Mercy" med Duffy. Det är ju ren slakt!

• Folk som inte fattar att ett spinningpass går ut på att man ska trampa i takt med musiken. Inget annat. En del bara sitter i sin egen lilla värld och trampar i eget tempo. Visst, det kan de få göra. Men de missar mycket av det roliga med spinning på det sättet. Vissa lägger på så kolossalt mycket motstånd att de knappt orkar dra runt tramporna och sitter sen så hela passet. Och en tempoökning innebär att man ökar tempot rejält, inte att man sitter och mesar sig fram i samma takt som innan. Shame on you people!
  

Nu har jag gnällt nog för idag känner jag.
Morsning!


/Bittersweet cunt

Att mista en vän

Vår vänskap var som en berg-och-dalbana. Det svängde rejält många gånger.
När vi började träffas blev han kär i mig. Jag anade ingenting när vi en tidig höstkväll plötsligt låg sked i hans soffa. Vi hade legat så i flera timmar och bara hållit om varandra. Han hade kittlat mig tills jag skrek högt.
Då jag fick den korkade idén att gå ett steg längre. Jag tänkte inte ens igenom det, jag fick bara för mig att det kändes rätt. Han och jag. Den kyssen förstörde vår vänskap.

Det var först ett år senare som jag fick reda på hur han hade känt. Och då var allting för sent.
Vi pratade alltså inte igenom den där händelsen förrän ett helt år senare. Vi hade bara fortsatt träffas som om ingenting hade hänt. Och jag trodde att det var okej, att vi båda insett att det var ett misstag. Ingen stor sak. Men jag tror att han hade det ganska jobbigt efteråt. Hade jag vetat vad han kände för mig så vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Jag skulle nog ha känt mig som världens elakaste människa.

Så vi fortsatte att umgås, och det var inte som vilken vänskap som helst. Vi klickade verkligen personlighetsmässigt och hade alltid vansinnigt roligt ihop. Det var han som lärde mig hur kul det är att skojretas. Vi brukade mobba skiten ur varandra. Se på film. Promenera.

Så fick jag idén om att vi två skulle åka på en resa ihop. Han tyckte att det lät kul. Vi hade båda drömt om att få se USA så jag började kolla upp möjligheten att åka tvärsöver landet i Greyhoundbuss. Han var inte lika intresserad av att planera som jag var, och jag frågade honom flera gånger om han verkligen ville åka. Och han sa alltid att han visst ville det. Så jag trodde honom.
En dag gick det bara inte att få tag på honom. Jag försökte på alla sätt men jag fick inget svar. Jag fortsatte i över en månad med att försöka få tag på honom men han var som uppslukad av jorden. Jag trodde att han börjat må dåligt och blev väldigt orolig. Jag ringde till och med hem till honom och pratade med hans mamma. Bad att hon skulle be honom ringa mig. Men det gjorde han aldrig.
Så jag dränkte mina sorger i shopping och stack till Köpenhamn och tatuerade mig för reskassan.

Det tog ett tag, och efter många tårar började allt sjunka in. Han ville inte alls resa iväg med mig, men vågade inte säga det av rädsla för att såra mig. Så han sket i allt och gjorde sig onåbar.
Att inse det gjorde fruktansvärt ont. Trodde han verkligen att jag skulle bli så arg att jag inte kunde förlåta honom?
När det gällde honom kunde jag ha förlåtit nästan vad som helst. Jag älskade honom såpass mycket. Helt och fullt. Som vän, som medmänniska. Jag kände det.

Jag vet inte hur, men på något sätt kom vi i kontakt med varandra igen, långt senare. Jag tror nog att det var jag som tjatade som en efterbliven idiot eftersom jag saknade honom så mycket. Han hade flyttat hemifrån och skaffat katt. Det kändes vuxet jämfört med hans gamla jag.
Jag var väldigt nervös när jag stod utanför hans dörr, men så fort jag fick se honom släppte det. Det kändes, klyschigt nog, lite som att komma hem. Vi såg en film och allting kändes precis som förr. När jag gick därifrån var det nästan så att jag hoppade av glädje, jag var så lycklig över att vi hittat tillbaka till varandra.
Men efter det var han inte så sugen på att träffas som jag hade hoppats, så det hela rann ut i sanden. Och jag agerade precis som förut, jag tjatade och bad att jag skulle få komma tillbaka. Jag bad om förlåtelse trots att jag inte riktigt visste vad jag hade gjort för fel.

Jag tror att han helt enkelt inte orkade längre. Det hade blivit för många komplicerade turer oss emellan och det är inte så konstigt att han fick nog till sist.
Men det smärtade mig något oerhört. Och det gör det fortfarande. Jag vill helst inte tänka på honom alls, för det gör alldeles för ont. Hur våra liv skulle sett ut i framtiden.
Vi skulle gått på varandras bröllop och varit uppriktigt lyckliga för den andras skull. Vi skulle skaffat barn som kunde lekt med varandra. Vi skulle följt varandra genom livet. Men nu blev det inte så.
Det är som att han är död, som om han aldrig har funnits.

Trots allt är jag väldigt tacksam för att jag fick lära känna honom. Det var under en känslig period i mitt liv och han lärde mig mycket. Han lärde mig att skratta och prata som en karl. Han introducerade mig för riktigt bra musik.
Om jag någon gång fick se honom skulle jag vilja tacka honom för det.

Se, men inte röra

Det är så mitt kärleksliv ser ut. Jag får titta men det blir inte mycket mer än så.
Jag har länge hatat alla hjärtans dag för att jag aldrig har fått fira den som man ska. Men jag är inte så mycket för klyschromantik ändå. Fuck that shit.

Kram på er!

/Fräulein

Jag känner bara söta tanter

Ibland får jag höra otroligt roliga saker på jobbet. Eftersom tanterna och gubbarna är ganska snurriga i kolan så kan de säga lite vad som helst.
Till exempel, en käck liten dam som älskar att rimma:

"Jag har länge trott att jag heter Peter, men nyligen fick jag veta att jag heter Greta"

Så sött!

Det kommer definitivt blir fler knäppa citat i den här bloggen.

Polis polis potatisgris

Jag hörde just på nyheterna på radion om en 15-åring som riskerar böter efter att ha förolämpat en polis genom att grymta och kalla honom för gris.
Det känns helt absurt med tanke på det HÄR som hände i Rosengård. De poliserna får behålla sina jobb. Fy fan är allt jag kan säga om det.

I samma sändning berättades det att man i en polisutbildning använt sig av namn som "Neger Negersson" på fiktiva brottslingar.

Allt det här skrämmer mig verkligen. Vart är samhället på väg?

Hooray!

Tack Sanna för att du hjälpte mig att fixa en brutalt snygg design till bloggen :) Jag tyckte att det var på tiden.

Bilderna på mig är från i söndags då vi hade fotofrossa hemma hos paret däruppe. Det blev många fina bilder på oss alla tre!

Idag var jag en sväng på IKEA vis Kungens kurva. Det är ganska knöligt att åka dit. Jag kom dock hem välbehållen tillsammans med en madrass, ett gästtäcke, en ny kudde (fantastiskt skön!) och lite småprylar. Så jag är helt klart nöjd med min resa.
Nu sitter jag här mot min nya kudde, på min nya madrass, i nytvättade och nymanglade lakan och bara njuter. Yeah!


/Freaky Frodo


Dagens låt: White Stripes - Girl, you have no faith in medicine