En sen kväll på Carmen

Igår kväll skulle vi gå ut, och som jag har längtat! Har inte varit ute sedan mitten av sommaren, så det var på tiden att det blev av nu.
Först drog vi till Debaser medis för att kolla på Miike Snow. Vi stod ute i kö i 40 minuter, sedan kom personalen och sa att det var fullt. Ingen mer fick komma in.
Så vi gick vidare till Carmen, en mysig bar.

Det blev en grym kväll med många nya möten. Jag snubblade på en blindkäpp, drack mitt livs första och definitivt sista Bloody Mary (smakade som iskall tomatsoppa, yuck!) och så hjälpte jag två lite bortkomna iranier att ragga.
När jag somnade var jag lycklig som ett barn på julafton.

So long!

Ursäkta röran! Vi bygger om...

I drygt en veckas tid har det varit mer eller mindre kaotiskt på jobbet. Jag jobbar på en våning där det finns två olika demensavdelningar, med sex personer boendes på den ena och sju på den andra.
Nu pågår en totalrenovering av den ena avdelningen vilket betyder att de som bor där bara kan använda sina rum till att sova i. Resten av tiden måste de tillbringa på den andra avdelningen. Alltså har vi tretton personer som måste trängas på en avdelning.
Det betyder mera förvirring och mera bråk för de boende och svårigheter att organisera oss i personalen.
Men det är ju inte bara dåligt. När det fungerar är det ganska mysigt att ha alla samlade på ett ställe. Man kan alltid få hjälp eftersom vi alla i personalen är på samma ställe. Men jag ser ändå fram emot när det blir färdigt. De har sagt att det ska vara klart till jul, men det tror jag faktiskt inte på. Man kan ju alltid hoppas...

/Fjöli

When I grow up, I want to be like mommy!

En obehaglig dröm

I natt drömde jag att jag hade cancer. Den var långt gången och jag hade kroppen full av metastaser. Om bara några månader skulle det bli min tur att dö.
Men jag ville inte dö. Jag vägrade försonas med tanken. Jag tyckte att jag var på tok för ung. Livet hade så mycket mera att ge.
Men jag fick inte bestämma. Jag skulle dö, så var det bara.

Jag vaknade helt förtvivlad, men samtidigt lättad. Kände mig glad över att slippa uppleva ett sådant helvete som drömmen visade mig.
Drömmen återkom i mina tankar under dagen. Och varje gång kände jag mig lite lätt illamående.

Vem vet mest?

Så länge jag kan minnas har jag älskat frågesport. Det har liksom varit min grej.
I mellanstadiet såg jag fram emot nutidsorienteringen på fredagarna och på högstadiet njöt jag av att få briljera när vi lekte "Land, stad och vatten" på SO-lektionerna.
För er som inte känner till reglerna kan jag förklara att man delar in sig i lag, sedan kommer man överens om vilka kategorier man ska ha. Det brukar vara land, stad, vatten, blomma och djur till exempel. Läraren skriver en bokstav på tavlan, och sedan gäller det att komma på ett ord i varje kategori som börjar på den bokstaven. När man sedan räknar poängen får man ett poäng för varje rätt svar. Är man dessutom ensam om svaret får man två poäng. Varje gång vi spelade gav jag mig katten på att komma på så svåra svar som möjligt så att inget av de andra lagen hade det. På den här tiden när man räknades till töntarna var det här en chans att briljera inför klassen. Jag blev glad när de ville ha med mig i sitt lag. Det var heder och ära.

Jag älskar de flesta former av frågesport. Dataspel, spel på nätet, pubquiz, tv-spel, internetquiz och så sällskapsspel förstås. När det gäller det sistnämnda kan jag rentav bli lite hetsig. Jag går upp i varv precis som förr i tiden när min status stod på spel. Att jag dessutom är tävlingsinriktad gör ju inte saken bättre för mina motspelare. Men jag tror att jag har blivit en bättre motståndare med åren. I alla fall hoppas jag det.

Det är svårt att säga vad det är med allmänkunskap som gör mig så intresserad. Jag kommer ihåg en hel del saker som känns relativt onödiga. Som att kungen och Silvia träffades vid OS i München -72, att Bolivia har två huvudstäder och att beståndsdelarna i DNA är Cytosin/Guanin, Adenin/Tynin. Jag kan inte komma på hur jag skulle kunna få användning av de kunskaperna. Men de har fastnat ändå. En dag kanske de behövs.

Även om det främst är nördig kunskap det handlar om så är det ändå något jag haft stor glädje av. Jag brukar knäppa på teven på vardagskvällar klockan sju då tvåan sänder "Vem vet mest?". Det är aldrig för sent att lära sig något nytt.

Kunskap är makt!


/Frideli

New layers of paint

Jag satt nere i min älskade bunker och skrev en låt igår kväll. När jag hade skrivit klart den och gett den ett namn kom jag att tänka på en uppgift vi fick på en bildlektion på gymnasiet. Vi fick en liten canvastavla var och på den skulle vi måla ett självporträtt med akrylfärg. När färgen hade torkat skulle vi måla över bilden helt och hållet och måla ett nytt självporträtt. Det är precis vad min nya låt handlar om.
Man skapar en bild av sig själv. Efter en tid målar man över den och skapar ett nytt porträtt. När det är dags för ytterligare förändring målar man över med ett nytt lager. A new layer of paint. Och så fortsätter det ända tills den dagen man dör. De övermålade bilderna kanske inte syns, men de finns där inunder. De känns. De påminner en om vem man har varit. Vissa lager med färg är skrovliga, andra är släta. Men tillsammans bildar de en helhet. Du.

New layers of paint

It feels strange
It feels strange
It feels strange when happiness comes to me

So beautiful, like a breath of life
It comes to me

It washes away
Who I used to be
The image is changing
With new layers of paint

I’m in here
And you’re over there
But that’s ok
We’ll meet some day

And there will be no empty halls
There will be no silent rooms
Only laughter and voices

So fragile, like a newborn deer
Love comes to me

And there will be no empty halls
There will be no silent rooms
Only laughter and voices

And I’ll find my freedom
With new layers of paint
New layers of paint